Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

På banan igen

17 december 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Nu är jag tillbaks i träning igen efter en veckas lättare sjukdom. Snacka om att man identifierar sig med och är beroende av träning...
Två löp-pass, ett på fredagen och ett på lördagen.

Fredagens pass var ett lätt men klart utmanande barfotapass i multihallen på Rosvalla ihop med övriga motionärer och även några elit.
Ett riktigt bra tillfälle att öva teknik, kroppshållning och allt annat som hör löpning till. Dessutom uppsluppen stämning och trots enorm skillnad på snabbaste och minst snabba löparen är det ingen som surar över längre väntan eller att nån är i vägen.

Lördagspasset blev en blöt historia över 13 km innan frukost (som blev brunch). Min vanliga skogsstig är riktigt vattensjuk och det finns små myrliknande områden där det normalt inte ens blir vattenpölar.
En plusgrad och rejält blöta fötter är väl ingen favoritkombination direkt och dagen till ära fick jag riktigt kalla fingrar också. Brukar inte få det i mina vanliga löphandskar så jag vet inte vad som hände idag.

( För några år sen kom jag på den mindre brillianta idén att springa i -10 grader med torgvantar. Hade då inte upptäckt vinsten med handskar anpassade för löpning och gillade inte att bli alltför varm om händerna.
Resultat: Isbitar trots bara 30-40 minuters löpning och efter det tappar jag snabbt cirkulation och värme i fingrar och tumme...)

Väl hemma kändes det som att passet tagit rejält i framförallt magen så att halka runt i vattenpölar kanske kan vara lika uppbyggande som det inte är upplyftande?

Sjukändring i planen

12 december 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Första ordentliga inlägget på länge var tänkt att handla om lördagens långpass, ca 20 km, ihop med min hund och Magnus (som var med första halvan). Mörkt, blött och lite småjobbigt.  Men kul och trevligt. Och mysigt när det ljusnar tillräckligt för att kunna släcka pannlampan på nån öppen stig.

Eller kanske skriva om mitt nya träningsprogram. Det jag planerade för några månader sig visade sig vara omöjligt att följa pga vardagslogistiken. Och det är ju ingen större idé att ha ett schema man inte har en rimlig chans att följa.

Men icke. Istället blev jag sjuk. Först två dagars VAB och som följd av att ha suttit i sonens sjuk-ångor är febern här. Så första veckans löpning ställdes in. Och nästa vecka, eller när jag kan börja, innebär ju en lugn omstart, ganska många kilometer från de 60 träningsprogrammet hade i åtanke...
Feber på den nivån att jag mår helt ok, förutom  lite frusen, när jag sitter eller ligger, men det räcker att gå några meter, resa mig lite för fort eller stå för länge för att det ska kännas fel.
En vanlig tre-dagars alltså. Med förhoppning att det blir kortare än så..

Long time no write

8 december 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Nu är det oerhört lång tid sen jag skrev något här.
Har liksom inte funnits så mycket att skriva om. Mörkt, kallt och blött. Ingen planering, inga mål. En träning i taget.

Det finns såklart några tränings-guldkorn, det största är när jag och sonen ihop sprang det 4.3 km långa diabetesloppet i Nyköping.

Något fint långpass med trevligt sällskap finns också med, annars är det mest blöt skog med pannlampa eller kakel-räkning i bassängen.
Förvisso oftast med trevligt sällskap men inte så mycket att skriva om.

Planeringen inför 2018 är oerhört lös. Några uppsatta planer finns men inga spikade.
Dock börjar ett sug för planerad träning komma igen så snart så...

Undrar förresten om ultralångt är ultrakul...

Och vad håller du på med?

23 oktober 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Igår kväll var jag ute och sprang ett sånt pass där man efter 70 meter inte har en aning om vare sig hur långt, fort eller ens var man ska. Ganska skönt ibland, men av nån anledning blir de alltid kortare ön om de är planerade.

Iallafall, benen bar mig mot Nyköpings centrum och Kungsgatan där jag tidigare under dagen sett ett fint träd. När jag sprang förbi på kvällen var det dessutom upplyst av en lampa som gav en väldigt fin färg. #instamoment alltså.

När man springer själv uppstår ju vissa tekniska bekymmer om man vill fota utan att ta en selfie, kameran behöver liksom vara en bit ifrån själva foto-objektet

På andra sidan vägen ligger hus med ventilationsluckor och källarfönster som vätter mot gatan. Att ställa telefonen i ventilationsluckan, slå på filmkameran och springa lite fram och tillbaks borde ge iallafall nån bra stillbild. Tänkt och gjort.

När jag stod där och fipplade med telefonens balans körde en stor, vit BMW på vägen och stannade några meter från mig. Långsamt vred föraren, en kvinna i 50-årsåldern, huvudet mot mig och tittade i 6-7 sekunder på mig utan att göra nånting mer. Så jag vinkade mot henne och plockade upp telefonen för att se väldigt upptagen ut.
Hon brydde sig inte det minsta om att jag var låtsas-upptagen utan drog ner fönstret och frågade med sin mest barska röst "Och vad håller du på med?".

Nu slog det mig att det kanske såg lite märkligt ut... Gick lugnt fram mot bilen och frågade vad hon sagt. Mindre barskt undrade hon igen vad jag höll på med.
Och jag försökte förklara att jag "på riktigt försöker balansera telefonen mot väggen för att få till ett bra filmklipp till mitt instagram-konto". Kändes lika trovärdigt som om jag faktiskt gjort inbrott och förklarat det med åt jag bara skulle byta glödlampa i källaren.

Men jag lovade dyrt och heligt att jag pratade sanning och när hon synat mig uppifrån och ner några gånger, klädd i löparskor, shorts och jacka helt utan verktyg skrattade hon lite och åkte iväg runt hörnet.

Är ju skönt att man är för gammal för att skämmas över märkligheter man hamnar i.

Hur bilden till slut blev? Ja, om tekniken är med mig ska den finnas i inlägget här nånstans. Annars finns den på #ettsnabbarejag på Instagram

Ut ur komfortzonen. Men bara lite

17 oktober 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Nu när jag inte har något direkt mål med träningen har jag kommit fram till att jag ändå ska utmana mig själv lite sista veckorna innan säsongen 2018 börjar:
Att kliva ur komfortzonen lite då och då under varje pass.

Att simma i grupp innebär per automatik ett kliv ur komfort så det är som vanligt.

Min nya hobby inlines/skate med stavar är jag fortfarande lite för nybörjare på för att kunna pressa även om det såklart är jobbigt ibland.

Kvar är då löpningen. Och att istället för att ligga och mala i 5:30 på stigen kastar jag in intervaller av något slag varje pass, efter dagsform.

I morse blev det backintervaller, 10×40 sekunder, plus uppvärmning och nedvarvning med lite fartlek uppför.
Precis lagom.

Jag somnade ungefär vid midnatt och att gå upp 5:45, kliva i barfotaskorna 6:02 och gå ut i 9 grader och regn i shorts och t-shirt, ja, då är komfortzonen redan passerad.
Men som Colting skrev nån gång: "Trött kommer jag vara ändå, då kan jag lika gärna må bra under tiden." Typ.

Hemligheten är väl att inte känna efter förens lungor och ben fattar vad som händer, när man kan börja njuta av lugnet i skogen och blodet som pumpar runt dopaminet.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!