Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Träning är det enda som hjälper

21 augusti 2017 | Bloggar – Emil Haglind

För några år sedan tränade jag nybörjarsimning ihop med en man som i grunden var cyklist men ville lära sig simma frisim inför sommarens triathlon.
Han såg ganska härjad ut, 15-20 år äldre än jag själv med lika många bonuskilon runt magen.

Vid ett tillfälle i omklädningsrummet när vi pratade om träning och mål sa mannen att "konditionsträning är det enda som hjälper" med ett flin. Jag kommer inte ihåg om jag blev ställd av frågan eller om jag faktiskt hade bråttom men jag avlägsnade mig ganska fort utan att ta reda på vad konditionsträning är enda hjälpmedlet mot.

Ibland funderar jag på honom. Speciellt när jag är så trött efter träning att jag kan nöja mig med att titta på när tomaterna mognar.  Eller hur altanen torkar efter förmiddagens regn.
Ingen stress, bara en enorm laddning endorfiner och dopamin som far runt i kroppen.

För min del hjälper träning mot.. ja, jag vet inte riktigt. Mycket? Rent av allt kanske.

Race report Ångaloppet

16 augusti 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Innan loppet:
Jag och Ronny åkte från Nyköping ca 8, väldigt nervösa båda två.
Vi hade förberett oss ganska väl, rekat banan ganska många gånger och tränat bra, för min egen del borde jag simmat mer men tiden har inte funnits riktigt den här sommaren.

När vi kom in till Ånga gård hade det inte slutat regna, utan snarare ökat i styrka. Blöta parkerade vi bilen och hämtade ut vårt startbevis: Ett kuvert med badmössor, chip, visselpipor och tatueringar. Dagens första skratt från en funktionär när vi hämtade ut beviset, ett lagnamn som ”ett jävligt snabbt lag” förpliktigar och, minst lika mycket, sticker ut.

Tillbaks till bilen, krångla med tatueringarna. Man har ju bara en chans och vi ville ju inte paja nummerlapparna. Efter några minuters funderande klurade vi ut hur en gnuggis funkar *inte alls nervösa* och så lite mer vänta och påklädnad i lugn tempo. Eller påklädnad…

Avklädnad snarare, löpshorts, calves och badmössa kräver ju ingen större tid att få på sig. Speciellt inte när allt sitter under den vanliga klädseln.

Hälsade på mina föräldrar och mormor, några andra bekanta i området och vips så var det bara 30 minuter kvar till start.

En radda toabesök *psyket bråkar mycket ibland* senare var det uppvärmning. Lite lugn löpning, några fartökningar och så mot fållan, startgrupp 1. Minuten senare fick vi gå fram till de i startfålla 0.

Hann, förutom många lokala profiler också se Simon Sjödin, landslags-simmaren, och Micke Rosén, coach för Öppet och flerfaldig ÖtillÖ-tävlande.

Ångaloppet är uppdelad i två varv, sjövarvet och havsvarvet.
Sjövarvet består av ca 10 km löpning, mestadels grusväg, och 1 km simning.

Eftersom både jag och Ronny är Svensson-simmare, han något snabbare än mig, la vi vår förhoppning på löpningen, som är vår förhållandevis starka del i swimrun. Även här är Ronny snäppet snabbare så jag hade en tuff dag framför mig.

Taktiken för sjövarvet var följande: Springa i min tröskelfart till första skogen, ca 1 km, hålla placering genom skogen, tröskelfart 3 km grus till nästa skog, hålla placering. Simma ner pulsen för att orka växla fort.

Starten går.
Rasande tempo, 4:13 första km, och väldigt trångt men jag tror inte nån ramlade. Vi startar på kanske 50:e plats, 40 lag i startfält 0 och vi i nästa led.

Vi plockar en del placeringar snabbt och hittar ett ganska bra tempo in i skogen. Genom skogen har ett långt led bildats och gummibandseffekten uppstår fort. Alla ligger på led förutom två duktiga orienterartjejer, Anna och Johanna, som väljer att springa i blåbärsriset för att springa förbi mig, Ronny och något lag till.

Så fort vi kommer till grusvägen spricker fältet upp. Vi plockar tidigt några placeringar och Ronny trycker på med mig strax bakom. Vi passerar orienterar-tjejerna och lite senare också Simmar-Simon. (SPOILER: Han simmade om oss första simningen. Tror jag. Han var före i mål och inte sprang han om oss iallafall).

Vi plockar något lag till och in i skogen ligger vi kanske 15-18 nånstans. Vi har sprungit ett par gånger här så vi hittar bra och kommer närmare laget framför och är nästan samtidigt ner i vattnet.

Men inte upp. Min begränsade simning gör sig påmind och när jag sätter handen på ön är vi i sällskap med flera lag. Simningen kändes bra tekniskt och pulsmässigt har jag hållt taktiken, jag är bara lite sämre än motståndet på den här nivån. På ett led följs en handfull lag åt över ön och ner i vattnet igen. Tappar ytterligare nån position i vattnet men springer ikapp den på ön innan vi ska ner i vattnet igen.

Första geni-taktiken av oss: simningen är 150 meter. Ungefär 100 m ut ligger en liten ö lite strax till vänster om närmsta vägen i vattnet. Vi simmar till ön och går i vattenkanten. Sparar energi, tappar ingen tid mot laget bredvid och orkar ta oss upp snabbare på land. Taktiken höll.

Efter de tre täta simningarna om totalt 600 meter är det dags att springa igen. Min vana trogen nyper baksida lår lite, har gjort det varje gång vi varit här men det släpper efter några minuter.

Strax kommer vi till ett brant berg, enligt löparklockan en höjdskillnad på 35 meter och sista delen är så pass brant att det nog inte går springa vettigt hur pigg man än är. Gummibandseffekten slår till igen. Jag passar på att dra i mig en energi-gel som jag haft innanför calvsen (?) och pustar ut  lite när pulsen sänkt. Att sänka pulsen i en powerwalk rakt uppåt... Ja, det går fort i skogen. Över berget plockar vi ett par lag som gått stumt och inte orkar släppa på nedför, nu är det min tur att gena över blåbärsriset.

Ut på en liten skogsväg och jag tror inte vi springer om nån men vi är nästan ikapp den stora klungan om placering 13-20. Sista simningen in till Ånga där de flesta i publiken står, en kort extrasimning och så till varvning. Kanske plockar placering nånstans.

Jag tror vi ligger 18-20 totalt i varvningen, 1:08:05 i tid.

 Duktigt trött och jag funderar på hur fan jag ska orka ens nästan orka hålla Ronnys tempo över det tunga havsvarvet. 1:32 som bäst på träning, ca kilometern kortare än tävlingsbanan.

Havsvarvet består av mest korta löpningar och korta simningar men mycket växlingar och här finns vinsten i att vara bekant med banan. Vi känner alla ner-ochuppgångar.
Tyvärr är det riktigt blött och halt så visst förnuft krävs, är det torrt går det att kasta sig ut på flera platser.

Havsvarvet inleds med kort gruslöpning, över två ängar, mer grus, stig och så är första ön strax efter ett gyttjehål.
På vägen ut springer vi ikapp resterna av klungan igen. Ronny passar på att småprata lite med sprint-vinnaren från dagen innan. Jag, några meter bakom, försöker mest att inte dö. En kort simning, mer skog och så den första längre simningen på havsvarvet. Vi är 6-7 lag inom 10 meter och det är trångt ner till vattnet. Jag hinner se att nån galning ligger och simmar ryggsim... Efteråt förstod jag att det  nog var duktiga simmaren Robert Berg som höll koll på sin partner Nina. De slutade tvåa i mixen. Grymt!

Jag tappar lite tid mot framförvarande lag, är tomt framme vid nästa ö. Men en snabb uppgång och så är vi ikapp ett lag igen. Det börjar kännas bra igen och jag vet att vi kan banan bra. Samtidigt börjar jag allt oftare snegla på klockan och räkna ner tills vi är i land igen. Nu är det tungt i benen.

Tredje simningen är vår. I mitten av simningen finns en grynna och vi har läst in oss på den. Vi simmar inte runt, vi går rakt över.

Planen funkar, laget bakom simmar fortare men jag springer några meter på grynnan och är före med 20-talet meter kvar. Skjuter ifrån sista steget, tar ett simtag och...
kramp. Höger hamstrings låser sig totalt. Tre meter ut i vattnet. Finns inget att spjärna mot och jag blir guppandes på rygg i vad som känns som en evighet  innan det släpper av lite och jag kan, med spänt högerben ta mig in mot land. Krampen släpper lite sista metrarna bara för att ta nya tag så fort jag sätter i foten och kliver upp mot den hala klippan.

Om ni kan nånsin funderat på hur det ser ut när en 34-årig, smalfet man med, av lättja, 4 veckors skägg som med kramp i benet och puls över 180 bpm försöker klättra upp för en såp-hal bergshäll, ja, då borde ni varit där. Till slut kom jag upp till land och kan sträcka ut benet ordentligt i 10-talet sekunder.

När krampen väl släpper försvinner den faktiskt så länge jag håller mig på land. Men det händer en gång till efter ett hopp i blötan att det nyper, dock inte lika illa och det går över ganska fort.

Sista simningarna har vi ett lag bakom oss. Ronny är 10 sekunder före hela tiden, jag blir omsimmad av bakomvarande lag strax innan land men hinner före iväg ändå. Bra studerande av uppgångar och lägre puls i vattnet tror jag.
Eftersom Ronny vilar efter varje simning i väntan på mig hamnar vi i ofas där han vilar, orkar springa, är snabb ner i vattnet. Jag får ingen vila alls utan kravlar mig upp, hinner nästan ikapp honom och tappar iväg honom i vattnet.

Ju närmare mål vi kommer, desto attraktivare blir marken för händerna. Alla klättringar som annars är lätta tar jag mig förbi på alla fyra och nedför är det stelt. Kroppen har intagit något sorts försvarsläge och spänner i varje rörelse istället för att slappna av. Det i kombination med hala hällar och startfältets sämsta fotleder är upplagt för skador men olyckorna uteblir och vristerna klarar sig.

Till slut kommer laget bakom om oss när min ork tryter och vi tappar någon placering till i sista klättringen upp för Ångaberget. Skön avslutning...

Sen är det nerför, över åkern, grusväg upp till målområdets gräs. Ronny frågar med kilometern kvar om vi ska spurta. Jag sluddrar något otrevligt till svar och får en förlösande skrattsalva i retur.

Han försöker också dra mig in mot upploppet men den lilla fartökningen får mina lår att nypa och det blir en lugn jogg sista 100 meterna in istället.

Tiden slutar på 2:43:30, placering 22 i herrklassen, 28 totalt.
Havsvarvet gick på ca 1:34 vilket får ses som rekord med tanke på den ökade distansen.

Och summa summarum då. Taktiken höll. Vi gjorde allt rätt, var mina benmuskler som var lite klena och gjorde så vi tappade top-20. Men jag är klart nöjd ändå och som swimrun-premiär är det nog en bra placering.

Stort tack till alla er som hejar längs banan, i mål och ett stort tack till arrangörerna för en utmärkt tävling!

Snart Ångaloppet

10 augusti 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Nu är det inte många dagar kvar till Ångaloppet, en swimruntävling strax utanför Nyköping på ca 20 km, varav 2 är simning.

Jag och min tävlingspartner Ronny sprang sista genrepet igår, havsvarvet. Sjövarvet klarade vi av i måndags.
Vi gick inte på max, även om ett lugnt pass med Ronny inte är lugnt. Pluggade lite
 i/urgångar och kollade löpvägar.

Kändes bra, inga konstigheter att komma varken i eller ur vattnet (som igår var kallare än tidigare) och det mesta flöt på bra.
Tiden? Helt ok. Den exakta tiden stannar inom laget för att inte ge bort för mycket till våra konkurrenter. Men det kommer gå fort. Och bli brutalt jobbigt. Och förhoppningsvis väldigt roligt.

Nu väntar några dagars vila, bara lite "hålla igång"-löpning på fredag.

Vi startar i första seedade fältet, kl 10, på söndag. Ett jävligt snabbt lag.

Swimrun

3 augusti 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Igår hade jag planerat Swimrun med Tomas ute på Ånga gård; sjövarvet av Ångaloppet i lugnt tempo för att lära in banan lite till inför loppet som är nästa helg.

Vi skulle ses 16:30 så jag hade lite bråttom eftersom jag skulle cykla hem och hämta bilen och sedan i rusningstrafik i de värsta rondellerna ta mig de ca 15 km kustvägen till träningen. Packade därför väskan dagen innan: Skog, glasögon, öronproppar, badmössa, calves (de där flytgrejerna på smalbenen), handduk och lite näring. Paddlar ifall att.
Svänger in på Ånga gård 16:32, Tomas på plats. Ombyte och så iväg. Eller…?

Något fattas i väskan. Den uppmärksamme läsaren såg nog att inga byxor var med i packningen. Fan. Vad göra? På mig har jag kallingar och ett par jeans-shorts. Knappast ideala träningskläder. Men kallingar är bättre än ingen träning. Om nu inte Tomas har något extra par shorts i bilen? Gympalärare bukar ju ha bra med reservgrejer och nödvändigheter. Jag frågar.

Och jo då, efter lite letande i bakluckan hittar han ett par. Speedos. Den lilla varianten. Varför han hade ett par i det utförandet förtäljdes aldrig men jag fick låna dem. Och om det är i några kläder man ser sjukt otränad ut i är det väl Speedos, såvida man inte är närapå elit eller Bodybuilder. Jag är inget av det. Snyggt värre alltså, men klart löp (och framförallt sim)vänligare än kalsonger. Skönt att Swimrun till största del sker långt borta från allmänhetens ögon…

Behöver jag säga att jag troligen gjorde mitt livs snabbaste ombyte efter passet?

Nä, det är inte jag på bilden. Men baserat på känsla skulle det kunna vara det.

Jag och sonen på orienteringstävling

2 augusti 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Jag, min fru och hundvalpen följde med sonen på hans livs första Orienteringstävling igår, en träningstävling arrangerad av OK Hällen som en del av deras 3-dagars.
Jag var skugglöpare, min uppgift var att håla koll så han inte sprang vilse och kanske komma med lite småtips om hur kartan ska tolkas.
Felix var å sin sida övertygad om att han skulle springa ifrån mig.
I mina, oerhört små, förberedelser hade jag bett en träningskompis tolka kartbeskrivningen och han trodde det skulle vara lättsprunget och mest stig. ”Dessutom brukar vita banor vara ganska lätta att läsa.” Bra så.
 En annan grej som hade varit bra i förberedelser var att läsa på lite om kartor. Sist jag höll i en orienteringskarta var väl sisådär 20 år sedan på en regnig vår i årskurs 9. Då gav jag den dessutom väldigt fort till en klasskompis och följde honom.
Min tanke för egen träningsdel var att få lite löpteknik, valde därför 5-fingers på fötterna.
Vi anmälde Felix och gick iväg mot start. Tog våra kartor, hans i färg, min i svartvitt. 2000 meter, 10 kontroller. Läsa av den lånade pinnen och vi är iväg.
Första löpningen var längs en bilväg och snart såg vi första kontrollen till sonens glädje.
Vi stod och konfererade en stund över åt vilket håll och med lite god hjälp pekade Felix ut löpriktningen som följde en gammal traktorväg in i skogen. Nästa kontroll hittade vi snabbt. Sen var stigarna slut. Vi hittade nästa kontroll och gissade oss vidare mot nästa. Och nästa. Felix tyckte det var lite jobbigt att springa i den obanade terrängen, med rätta, så vi gick mest. Hittade lite hallon, något blåbär.
Efter ca 15-20 minuter skulle vi enligt kartan följa foten av ett berg och då komma rätt på nästa kontroll. Det gjorde vi inte. Typiskt att just vår karta skulle vara felgjord, alla andra hittade kontrollen fort. .. Eller så kanske det var så att Felix skugga misstog bergets bredd med sisådär 50 meter. Efteråt såg jag att det jag trodde var bergets fot egentligen var en brant i berget och berget fortsatte på väldigt låg marknivå.
Felix blev mer och mer orolig över att vi var vilse ”Nej då, jag vet bara inte riktigt var vi är på kartan” sa jag så tryggt jag kunde. Vilse på riktigt var vi faktiskt inte, vi hade målområdet 400 meter bort. Men med en 7-årings sjunkande energi och engagemang började jag bli lite stressad över situationen när jag inte kom fram till något, hur mycket jag än försökte gissa.
Till slut frågade jag en annan skugga var vi var på kartan och hon pekade oss rätt, ”ungefär 40 meter ditåt men akta gyttjan ”, och visade sin sons sko, härligt geggig. Vi hittade kontrollen och när vi skulle hoppa över gyttjan i diket hoppade jag som en oerhört osmidig gasell. Felix å sin sida var mer krokodil och klev rätt i och blev till sin förvåning av med sin ena sko som satt fast. Skon fiskades upp.
Nu hade vi mer energi och nu var det lättare att hitta kontrollerna igen, bättre landmärken. Följa den torkade å-fåran. En kontroll. Springa till de där stenarna, en kontroll. Följa stigen. Näst sista kontrollen. Nånstans hittade Felix benen av en älg, Vadben, lårben, skalle. Lite besviken fick jag honom att lämna skelettet i skogen men det ökade hans energi och motivation ändå; Det skulle han minsann berätta för mamma i mål.
Vid parkeringen hade vi sett en kontroll ute på en sten mitt på åkern och vi kom fram till att det var hans sista kontroll. Full fart dit och in i mål.
Tiden blev strax över timmen och min löparklocka hade mätt ca 3,4 km.
En mycket nöjd son som helt klart fick smak för tävling i skogen. Och en mycket mysig stund för min del. Synd bara på det där berget i mitten men så kan det ju bli ibland.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!