Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Inte min vecka

24 juni 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Igår, på midsommarafton, kom jag ändå ut på en löptur mellan jordgubbsmåltiderna. En skön löpning i skog, stundtals okuperad, och grusväg. Ett sånt pass där man skulle haft kameran med.
Jag och Aslan sprang nämligen på en familj hjortar på 8-10 srycken i ett skogsbryn och följde dem 5-10 minuter. Eller om de lekte med oss lika länge kanske? De sprang en bit, stannade, väntade in oss och sprang iväg igen. Att se några harar och kanske ett rådjur hör till vanligheterna men en hel familj... Mäktigt.
Inte lika mäktigt när Aslan med 3 km kvar bestämde sig för att inte vilja springa längre så då blev jag draghund. Bra höftaktiveringsträning men inte så behagligt och jag bjöds också på två vurpor.
Ni vet hur det är när man räknar med att sätta foten strax bakom en rot men en 43-kgs hund bromsar steget så foten hamnar precis innan roten? Den hände. Två gånger. Men det var det värt.

Och idag då... Fel från början.
När stora delar av Sveriges befolkning sover tänkte jag MTB i skog, tänkte följa sörmlandsleden och cykla så länge det var kul, helt kravlöst.
Valde några nya stigar i skolskogen bakom Herrhagen och gick det att välja mellan två stigar, ja, då valde jag fel och kom till ett stopp istället. Dessutom blev jag påmind om hur pinsamt dålig jag är på att cykla i blött underlag. Det har regnat hela natten och allt är surt. Hala stenar, halkiga rötter, genomsur mossa och seg grusväg. Blev ett par avklivningar och några "jaha... nu tog farten slut så jag välte".
Gick till sist ner till cykelvägen. Och fick nytt mod. Satte fart mot stan och hade bra fart till Bryggeriet-området ungefär. Det finns en träspång bredvid ån som jag brukar cykla på när jag är där, roligare än asfalt.
Ni med bättre minne än jag själv har vet ju redan vad jag glömde... Det är blött. Halt. Tråspångar är oerhört hala.


Jag kommer i kontrollerad fart (för torrt väglag), lutar cykeln för att ta kurvan förbi trädet in på gården och cykeln försvinner under mig, snett mot vänster. Jag tog andra hållet och försvann åt höger.
Hör att hjälmen går i backen, känner att armbågen tar det mesta av smällen och att min cykeltröja rivs isär under ärmen i landningen.
Knä, höft och armbåge gör ont, allt på höger. Nacken har fått en liten kraftansträngning också och stelnar snabbt till.

Jag ligger kvar på marken en stund och känner efter; gör nacken ont? Huvudet? Nej, lite stelt i nacken fortfarande, inget i huvudet och bara armbåge och höft gör ont på riktigt. Skönt så.

Sitter kvar en liten stund, utvärderar... Cykla hem eller cykla vidare? Hem. Känns smartast så.
Cykelstyret har dessutom hamnat snett och behöver dras åt igen med verktyg jag inte har med mig.

Väl hemma kollar jag skadorna. Snyggt skrapsår på armbågen, men väldigt ytligt, samma på knät. Höften ömmar där Gluteus medius fäster i lårbenet men inget skrap. Troligen ett snyggt märke imorrn.
Hjälmen har inte en skråma, inte ens en repa och således inga sprickor heller.

Ska man vurpa antar jag att blöta trä-spångar är bra att ramla på, mycket mjukare än asfalt eller sten.

Hade nog tur i oturen.

Verkligen inte min vecka hitills men ställer hoppet till morgondagens swimrun-pass att ordna upp det :)

Bilden på spången (om den syns) är det inte jag som tagit, hittade den på Wikipedia.

Inte alls som det skulle gått

22 juni 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Det var upplagt för en bra kväll och ett skönt pass; Swimrun med sällskap av Ronny i favoritsjön Gisesjön, i södra delen av Trosa kommun.

Premiär utan våtdräkt och därmed materialtest; Triathlonlinne, löptights och liggunderlagsbitar för lite bättre flyt under kläderna.

Blev väl sådär...

Till att börja med kändes kroppen seg, men det brukar ju ordna till sig efter hand.

Dessutom höll inte min plan med flytverktyg nån högre nivå; de flyttade runt innanför de tighta kläderna och ställde till mer än de hjälpte. Att simma med liggunderlag på bröstryggen är inte att rekommendera, bara.

Ganska fort, efter bara några simningar, fick jag ångra att jag valde att köra utan öronproppar. Sjösjuk. Usch.

Och det släppte inte, utan snarare ökade, illamåendekänslan. Pulsen var alltigenom väldigt hög och jag var vid några tillfällen tvungen att stanna och gå, orkade inte springa. Vi sprang inte speciellt fort just då, men det gick bara inte att fortsätta.
Jag fick allt oftare ett ordentligt tryck i magen och trodde flera gånger att jag skulle kräkas av sjösjukan men slapp det just då.

När vi var klara efter ca 1:5 timme och den där besvikna känslan infinner sig över att det inte alls blev som det skulle fortsatte illamåendet till den nivå att det blev ett akut-stopp på vägen hem, strax innan Sjösa. Skönt att det regnade lite idag...

Trodde det var lugnt där men icke, blev soffläge hela kvällen och kräktes vidare ungefär en gång i timmen fram till småtimmarna.
Kan inte bara varit sjösjuka, jag måste ha dragit i mig nån elak bakterie...

Efter en natt där jag knappt sovit något, men inte heller varit mer dålig har jag idag en heldag i soffan, totalt energilös... Energin riktas omvarannat till TVs brutals dåliga dagsutbud och till Facebook som inte heller bjuder på mycket stimulans...

Hade ju planerat ett långpass imorrrn, midsommarafton till ära. Som det känns nu är en cykeltur till Ica ett mer realistiskt motionsprojekt för morgondagen...

Bilden på sjön är som synes inte min, jag lånar den bara

Fredagsfys

16 juni 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Idag hade jag ett långt framemotsett (heter det så? Jag hade sett fram emot det länge iallafall) löp-pass efter jobbet. Ingen familj hemma, de var ivägflugna på sociala aktiviteter, och därför ingen brådska, jag har ingen tid att passa, ingen som väntar hemma.

Hade planerat in helgen med långpass idag, löpvila imorrn lördag och sedan Swimrun med Nina, blivande Swimrun-Elit, i söndagsottan

Hade. Skulle. Tänkte.

Hann precis till jobbet imorse innan ett sms dök upp från Nina: "Kan vi köra imorrn istället?, kan nog inte söndag." Hm... Fan också. Två timmars swimrun kräver sin vila , både innan och efter, även om det inte är tävlingsfart.

Efter moget övervägande kom jag fram till att köra på lördagen. Och fredagen. Men lugnare och kanske lite kortare än jag vad planen var.
I swimrun modell kortare är det inte löpningen som är jobbig, det malande som äter knän, utan allt i en kombination; koncentration i stig och på berg, simning och löptekniken, klättring i och ur vattnet.

Hade. Tänkte. Skulle. Borde.
Gjorde inte.

Passet gick till Lindbacke, en liten avstickare till Ryssbergen och upp till toppen, ner igen, förbi kungsladugården och hem samma väg, via lindbacke, buss-stationen och Arnö Alle'.

Första gången jag springer uppför slalombacken, men nog inte sista.

Jag sprang 20 minuter, sen en minuts gåvila. Passet tog knappa 90 minuter och jag kom ungefär 16 km
 En snittfart på 5:40/km alltså, men med väldigt stor differens mellan partierna på asfalt mot sörmlandsleden, som på vissa håll inte var mer iordninggjord än en nedtrampat gräs på en åker eller helt stiglös, och Ryssbergen upp då som sänkte farten rejält.

Hemma kändes det mer i benen än jag tänkt och jag vet att jag kommer få det tufft imorrn på Ångaloppets havsvarv, för att inte sinka alltför mycket.

Men. Är det planerad träning på fredagen så är det. Men jag kommer nog ångra mig imorrn.

Bilderna i inlägget kanske, kanske inte är fotade av mig... De är definitivt inte tagna idag iallafall, utan hittade på Google

Uppsala Triathlon race report

12 juni 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Race Report.

 

Berättelsen tar sin början dagen innan.

I lördags åkte jag och familjen mot Uppsala för att hämta ut nummerlappar, kolla växlingsområdet och ta en sväng i Uppsala Centrum. VI åkte typ 11, nummerlapparna skulle hämtas ut 12-15 på Team Sportia (Sen fanns det möjlighet att hämta ut på kvällen och på morgonen också men jag ville ha det klart). Tävlingscentrum på St Eriks torg. Team Sportia i centrum. Antog jag…

Att åka till Uppsala från Nyköping tar ca två timmar. Om man åker utan barn. Åker man med barn tar det 3. Så vi kom fram till Uppsala ungefär 14, strax efter kanske. Lite mer stressad än när vi åkte hemifrån

Hade läst att ”Officiell parkering” var på en grusplan bakom en skola ca 500 meter från tävlingscentrum. GPS:en inställd på rätt adress och vi hittade rätt ganska fort. Däremot hittade vi inte nån grusplan, bara en med stora ”nätstaket” inhängnad skola. Tick tack, tick tack…

Parkerade istället vid en ICA-butik i närheten med Uppsala domkyrka väl synligt några kvarter bort. Ner med cykeln från cykelstället, ut med hunden ur bakluckan och in med cykeln i bilen, framhjulet i bakluckan, resten i baksätet. Mot växlingsområdet och uthämtandet av nummerlapp.

Uppe vid växlingsområdet vid S:t Eriks torg var det full fart. Många funktionärer som jobbade med olika saker, mest förflyttning. Ganska många av den yngre delen av funktionärerna höll koll på Sociala medier. Stabilt, en viktig del av tävlandet =)

Frågade en grupp funktionärer i tält-området var man hämtar ut startbevis. De visste inte utan hänvisade mig till en kille i ett annat tält. ”Det hämtar du ut på Team Sportia fram till 15, sen här ikväll eller imorrn bitti…

Just fan… Team Sportia. Hade lyckats tappa bort det i min stress för att inte hinna till Team Sportia… Tävlingsnerverna utanpå. Klockan är typ 14:20. Jag bryr mig inte om att fråga efter vägen, jag fortsätter ju anta att det ligger centralt och jag har ju Googles vägbeskrivning på mobilen. Alla städer, till och med Nyköping har ju Team Sportia centralt. (Spoiler alert: Inte Uppsala…)

Lämnar min fru och mina barn snabbt bakom mig i min jakt mot affären och går snabbt ner mot affärsgatan, Slår upp rätt adress och vägbeskrivning. Bolandsgatan. Trodde mer centralt gatunamn. Oh Well…
Vägbeskrivningen kommer. 4.2 km gångvägen. Beräknad tid: 48 minuter. För i helvete… Precis vad jag behöver… Tar ett snabbt beslut att gå istället för att ta bilen. Det var nog ett felbeslut. Börjar gå ungefär mot det håll jag tror och startar vägbeskrivningen. ”Ta sydost på *nån jävla väg*” För jag har nog väldigt bra koll på väderstreck just nu…

Snabbspolning: GPS mottagning försvann flera gånger, gick genom Uppsala resecentrum, ringde min stackars fru två gånger och beklagade mig och bad om ursäkt för att jag hade kollat så kasst (Hon var kvar i Centrala Uppsala med barn och hund), frågade efter vägen 3 gånger (Svaret: ditåt, tror jag… varje gång…) men jag hittade så småningom rätt. Vann dessutom mot Google och gick sträckan på strax över 30 minuter. 8-10 minuters marginal.

Utanför sitter en kille i en bil, på bakluckan hänger en racer-cykel med tempopinnar.Jag är så pass stressad s jag frågar honom om han ska ner mot växlingscentrum och om jag isåfall får åka med. Han ska i alla fall mot centrum och ja, jag får åka med. Skönt, slipper i alla fall gå tillbaks.

Stormar in på Team Sportia men blir stoppad direkt av en trevlig kvinna som undrar om jag ska hämta ut startbevis (Ironman-tröjan kom väl till pass). Försöker dölja min stress men misslyckas nog ordentligt och när jag berättar att jag gått från växlingsområdet tittar hon på mig som att jag nog är lite dum i huvudet…

Med startbevis i högsta hugg går jag ut till min skjuts igen, en trevlig man 5-7 år yngre än mig. En Daniel, ursprungligen från Dalarna men nu boendes i Stockholm, tävlandes för Stockholm City Triathlon. Ett trevligt möte på ca 10 minuter. Daniel kom sen 4:a i vår klass. Han klarade sin målsättning. Bra kört!

Nu är jag lugnare igen och hittar min familj uppe vid domkyrkan där de sånär smugit sig in på ett bröllop. Efter det ett varv på stan innan vi åker mot Svärföräldrarna. Växlingsområdet får vänta tills imorrn, en powerwalk tvärs genom Uppsala tog den tiden… Nu fanns det skyltar mot grusparkeringen och vi tog en tur förbi för morgondagen.

Vanlig kväll, somnade skapligt, sov ok. Upp 5, ut med hund, frukost, väcka familj, på med kläder, packa allt, köra iväg, parkera (Vi parkerade inte på den officiella, vi hittade en annan gratisparkering).

Morgonbild

Race Day

Checkade in cykeln ca 7:10, med 30 minuters marginal. Skönt. Min cykelplats var precis bredvid en parkeringsskylt, den enda med blå-vit tejp runt. Inte så dumt, väl utmärkt plats bland 200 cyklar. Växlingsområdet var ganska litet så själva placeringen gjorde ingen skillnad, var nog lika för alla.

Kollade ihop UT-INGÅNG, lämnade in väskan och gick till familjen för att ihop gå till simstart på andra sidan ån. På med våtdräkt och vänta, träffade min föräldrar som var i stan för att heja. I år var det självseedning på simningen, där man själv placerar sig utifrån förväntad simtid så de förmodat snabbaste startar först och de långsammaste sist.

Går inte att se ens lite tränad ut i våtdräkt.

Jag borde simma 1500 på ungefär 25 minuter. Knappt några vågor på vattnet och rakt fram. Tre 180-graderssvängar runt bojar och så upp i en liten trappa. Lite motströms iväg, medströms hem. 25 minuter. Det finns garanterat bättre simmare än jag i startfältet idag. Det måste det göra.

Sist jag simmade med självseedning var på Ironman, där jag var lite försiktig och hamnade med de som kanske inte simmar rakast, men alla var snälla och förutom i starten och i slutet, där det var väldigt trångt, var det en ganska lugn simning. Nu tänkte jag att jag inte ska stå först, men långt fram för att inte bli påsimmad från sidan. Jag tror att alla i hela startfältet hade ungefär den planen för ingen ville stå först. Alla stod och tryckte en bit bakom 25-minutersmarkeringen.

Vi fick instruktioner av en funktionär om hur vi skulle gå för att chipet skulle aktiveras och var på pontonen vi fick gå i. Ingen stress, tiden startar när vi kliver på mattan så ingen vits att hetsa.

Jag var sämst på att inte hetsa. Av alla. Jag var i vattnet först. Jag ledde. I två meter. Sen var jag ikappsimmad och snabbt omsimmad. Det tog 10 meter innan jag insåg att
1. Det var inte min simdag, det kändes bara fel
2. Jävligt många är bättre än mig
3. Det kommer bli en jobbig simning. Men det blev värre än jag förväntade mig.

Halvvägs hade jag tappat ca 25 placeringar enligt pappa, i uppgång hade jag hållit min placering, 25:e bästa simning. Var väl rimligt, men sättet det gick till på…

Simning i öppet vatten är rätt tungt. Det är mörkt (i Fyrisån ser man kanske 20 cm), det är kallt (15 grader), det är trångt (3-4 meter bred bana, 120 pers i min startgrupp. Dessutom flertalet masters som startade en kvart innan oss kvar i vattnet.

 

Att i 1500 meter ha folk som ligger och slår på fötterna är oerhört frustrerande och man tappar rytmen rejält. Lägg därtill på mängder med tillfällen där återföringen av armen slår i nån annan, eller att man inte ens får upp armen ur vattnet för att nån annan ligger precis mot sidan… Dessutom regelrätta tacklingar där nån tappat riktning totalt och kommer farande i sidled. Eller 5-6 slag i bakhuvudet. Gissa hur min simning gick… Men utöver det här… Jag blev totalt översimmad och nedtryckt under de andra simmarna tre gånger, en av gångerna precis när jag skulle andas. Kallsup i Fyrisån under en simmare är inte att rekommendera. Var tvungen att stanna helt, hosta, starta om.

Det positiva igår var väl att jag faktiskt simmade väldigt rakt. Inte en gång hamnade jag på villovägar.
Försökte mig på en liten tempoökning mot slutet där jag framförallt la på lite mer benspark för att få igång dem till cyklingen. Inget vidare bra beslut visade det sig…

När jag klev upp från trappen och tittade på klockan visade den 29-nånting, officiell tid 30:18 eftersom simtiden avbröts strax innan växling. På väg mot T1 (växling) började det nypa och hugga rejält i vänster baksida lår..

T1

Ja, in i växlingsområdet med kramp i låret. Gick inte att springa så jag fick halta bort mot cykeln och blev stående i säkert 40-50 sekunder innan jag ens kunde böja benet för att gå. På med hjälm, av med cykeln från ställningen och småjogga mot utgången. Ville börja cykla vid grinden men det fanns en linje jag inte såg några meter utanför vilket några funktionärer påkallade till mig och några andra deltagare. Gå några sekunder med benen på varsin sida om cykeln.

Officiell tid: 1:41. Hade jag inte haft kramp hade jag nog haft bland de snabbaste tiderna, nu nr 14. Undrar vad de andra hade för sig…?

Cykel

Banan börjar lite elakt i en uppförsbacke. Jag hade felberäknat den och hade en alldeles för tung växel i. men tuggade mig igenom den med fötterna utanpå skorna. När jag på flacken efteråt skulle ta på mig skorna ordentligt var de så nedtrampade att jag knappt fick på mig skorna och tappade många sekunder och mycket fart. Har knappt övat på det här momentet sen förra sommaren eftersom det är tidigt på säsongen. Här nånstans börjar de negativa tankarna komma. Simning åt helvete, mitt tidsmål är kört, jag kan inte ens ta på mig skorna ordentligt, cyklingen är tung, jag blir omcyklad av vad det kändes som väldigt många. I den sinnesstämningen märker man inte att jag ligger i omkörningsfil och passerar cyklist efter cyklist, jag ser bara de som passerar på vänster och försvinner bort.

Cyklingen är också trång. I min grupp var vi ca 130, det är masters ute på banan och de i sprintklasserna har inte hunnit bort från banan under de första varven. No drafting-regeln är omöjlig att hålla, det blir mer till att se till att man inte ligger på rulle och att visa att man gör så gott man kan.

Cykelbanan i sig ser ut ungefär såhär: I början på varje varv är det en seg uppförsbacke med mycket kullersten, sen flackt några kilometer innan det går nedför med flera sköna, långa svängar. Ganska fort efter nedförsbacken, efter en 270-graderssväng kommer en lång, seg uppförsbacke upp till det flacka och sedan snabbt nedför Carolinabacken bort till startbacken. En rolig bana egentligen. Men jag blir inte av med mina negativa tankar. Inte en gång första 3 varven(av 5)  tänker jag att det är roligt att cykla eller tävla. Simningen har pajjat min dag totalt. Jag ligger i omkörningsfilen, kör om folk både uppför, på platt mark och nedför. Jag tror inte att jag blir omcyklad av nån sista 3 varven. Jag kör aggressivt i nedförsbackarna och plockar många placeringar bara genom att inte bromsa för tidigt och klättrar förbi många. På sista varvet ser jag en uppgiven cyklist som går med sin cykel bredvid banan. Punka. Då kommer jag på att jag inte sett nån annan som ramlat eller fått punka på hela vägen. Bara några som klivit av cykeln och går uppför sista backen på varvet, den efter 270-graderssvängen där man går in i backen närmast utan fart. Annars är det ju rätt vanligt, framförallt när man passerar kullersten med jämna mellanrum.

Eftersom det är flera olika lopp som pågår samtidigt, och dessutom på varvbana, är det omöjligt att veta placering. Men jag vet att jag cyklar bra i förhållande till andra motionärer på min nivå och mina ben berättar för mig med all önskvärd tydlighet att jag legat på bra. I efterhand ser jag också att jag legat över 62 km/h två av varven nedför Carolinabacken. På något av varven hinner jag tänka att jag hoppas ingen kraschar här. Men vägen är jättefin, inte ens tillstymmelse till trasig asfalt och bred körbana med kravallstaket på bägge sidor. Alla hade inte samma upplevelse av den backen, mer om det senare… Tar av mig skorna strax innan växling, går ganska smidigt

1:07:44, 9:e bästa tid.                                                     

T2

Kommer av cykeln fort och joggar bort till mig plats, på med skorna och inga konstigheter.
0:57, 5:e bästa växling. Bra.

Löpning
I efterhand ser jag i resultatet att jag låg 8-9 här, men som sagt, inte en chans att veta det. Huvudet började ordna till sig och jag har höga förväntningar på löpningen. Den har gått riktigt bra sista veckorna och jag är snabbare än nånsin på träning.

Men tyvärr. Jag är inte med i matchen längre. Har gått för hårt på cykeln. Jag har ingen kraft i benen, det är stumt och kraftlöst, ingen spänst alls, inget klipp i steget. Benen är stela och gör ont, magen ligger nära kramp och varnar hela första varvet Något positivt i det hela är att jag kan springa någorlunda smidigt, trots cyklingen, ingen större cykelstelhet kvar i benen. Ni som klivit av cyekln efter ett hårt pass för att springa i full fart vet vad jag pratar om. Brickpass är bra att öva på.

Till och med min löpklocka Pernilla är emot mig, den visar fel tid… Eller, tiden stämmer säkert, men GPS:en visar för kort distans, vilket innebär att tiden är för långsam. Var 500:e meter får jag tid för vad som på riktigt är närmare 550-600. 4:40-4:50/km, när det officiella i efterhand visar 4:25-4:30. Knäckande att ligga i 4:45-fart när jag vet att jag är snabbare alla andra dagar.

Löpbanan i sig är bra. Flack och fin. Normalt antar jag att den är lättlöpt, förutom en uppförslöpning i ett litet grönområde. Det enda negativa är att den har en 180-graderssväng runt en kon så farten tar stopp där under varje varv.

Efter ca 300 meter är det vätskestation med vatten och sportdryck, 50 meter senare område för egen langning. Bara en person utnyttjar den möjligheten. Gissa vem…? Yep, jag. Min kära fru och son står med vattenflaskor med avslagen Cola. Istället för att misslyckas med att dricka ut pappmuggar får jag löpflaskor att ta med under varvet och dricka vid behov och stoppar innanför dräkten när jag inte dricker. Kanonupplägg. Tar vatten ändå, men det kastar jag i ansiktet.

Första varvet är fruktansvärt. Det går så tungt. Det gör ont. Enda anledningen till att jag inte kliver av är faktiskt att jag har familjen med mig och jag kan inte släpa med dem till Uppsala för att inte gå i mål. Men det är verkligen inte min dag. Målet blir istället att inte gå nån gång. Det är bara en mil, efter första vidriga varvet är det bara 7,5 km kvar.

Och nu är jag inne i det. Det går inte att springa fortare en benen går av sig själv. Lungorna och magen är med i matchen och jag ligger på tröskel-känsla. Hade jag kunnat håla fokus hade jag säkert uppskattat löpningen men jag har tankarna kvar i Fyris-ån… Sista två varven blir jag inte passerad av någon, däremot passerar jag andra motionärer då och då. De i min klass som är snabbare har hunnit förbi.

Tredje varvet när jag springer bredvid Carolina-backen ligger en cyklist ner, omgiven av funktionärer. Det är mycket spring och andra funktionärer flyttar runt kravallstaketen. Två ambulanser står i tvärgatorna med blåljusen på. Nån pratar i mobil om att två ambulansen är på ingång.

Läser sedan att en person klivit rakt ut i vägen, trängt sig förbi staketet och inte sett cyklisten som kom farande i 55-60 km/h från backen och helt enkelt blivit rejält påkörd. Såg inte cykeln men jag hoppas det var en linjecykel så cyklisten hann bromsa lite. Hade det varit en tempocykel hade det gått fortare. Bägge klarade sig utan större skador men fy fan… Chockade funktionärer och stackars cyklist... Synd om gångaren också, men ja… Klantigt som fan…

På efterföljande varv var de skadade borta, då stod funktionärerna och spolade bort blod från vägen. Det kändes ju sådär det också. Men som sagt, ingen allvarligt skadad.

Till slut är jag då i mål. Missnöjd. Jag glömmer dessutom bort att stänga av klockan så jag har ingen aning om hur löpningen gick, det fick jag reda på några timmar senare när jag plockade ut cykeln.

Rejält besviken i mål, uppgiven och trött. Men.

44:57, 33:e bästa tid. Bra mycket bättre än jag trodde. Trodde mer på 48-49 minuter.  

Totalt 2:25:34, 12:e plats av 101 herrar, 12:a av 135 om man räknar in damklassen.

Under tiden jag skrivit det här har min upplevelse av det fysiska av loppet blivit bra mycket bättre. Det var inte bara jag som hade en skitsimning gissar jag, fler borde simmat bättre. Cyklingen är bra och löpningen är trots allt under 45 minuter.

Jag behöver nog be om ursäkt till min familj för mitt dåliga humör trots ett bra resultat. Känslan var dålig men jag ska vara nöjd ändå. Jag insåg redan igår att jag är besviken på mig själv just för att jag inte kunde fokusera om och släppa simningen och för att jag var på dåligt humör. Det var bara så långt ifrån utgången jag tänkt mig. Jag hade en bra känsla innan start och jag var lugn i min simning sist jag var i vattnet tidigare i veckan.

Jag är redan idag mer och mer nöjd, framförallt när jag tittar på resultatlistan. 12 av 101 är bra. 5-10 minuter sämre än jag hoppades kunna prestera och kanske 5 minuter sämre än vad som var realistiskt men efter T1 gör jag ett riktigt bra lopp.

Foton av min fru och min mamma =) 

Ett stort tack till Fyris IF för arrengemanget och tack för alla heja-rop längs banan!

 

 

 

Mot Uppsala

9 juni 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Iallafall imorgon.
Imorrn förmiddag nån gång åker jag och familjen mot Uppsala för att plocka ut startbevis och kolla simbanan, löpbanan och växlingsområdet innan färden går vidare mot svärföräldrarna där vi bor över natten, dryga 30 minuter från Uppsala.

Sista träningen är gjord, väskan är packad och dubbel(och trippel)kollad, cykeln är nytvättad och oljad och benen är rakade.
Yep, vad gör man inte för att spara in 40-60 teoretiska sekunder? Sen kan man ju hoppas våtdräkten åker av fortare i T1 också men det har nog inget stöd i forskningen.
Enligt cykelnestor Jimmy Hoffa spelar skägg ingen större roll alls så det är kvar #mycketmerhåriansiktetänpåbenen.
Passar i förväg på att be om ursäkt till publik och medtävlare som på söndag kommer bli bländade av mina lår, tyvärr inte av prestation, utan av bevis från den kalla vår vi haft.

Jag kollade förra årets resultat från motionsklassen och det som står ut är att cykeltiderna inte var jättebra. Simningen hos de flesta var 23-27 minuter och det var många sub40-löpare men de bästa cykeltiderna var runt 1:09 vilket tyder på svår cykling. Jag hoppas det passar mig, enligt ban-kartan ser det ut att kunna bli 40 km intervaller och eftersom jag gjort väldigt få time-trials men däremot intervallpass... Mm, vi får se.

Målet är som sagt under 2:15, det känns väldigt högt satt. Men stämmer allt så kanske kanske...

Den spända, nervösa känslan som jag längtat efter hela våren börjar äntligen infinna sig.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!