Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Swimrunpremiär

15 maj 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Swimrunpremiär ikväll på Femöre ihop med  Ronny och Nina.

En till vädret fantastisk kväll i skärgården.
Det kändes som att springa i en reklamfilm för landet Sverige, ett miljövänligt tvättmedel och varenda sportföretag samtidigt. Man skulle nog kunna övertala vem sim helst att pallra sig iväg till *swimrunaffären* och impulsköpa en dräkt en sån här kväll. Inte ens vattnet var kallt.

Just min swimrundräkt har inte varit ute ur garderoben sen september och var följsam därefter.
Kombinationen av stel dräkt, första öppetvatten-simningen för året och riktigt dåligt med simning under våren leder oundvikligen till katastrofalt dålig simning; jag blev ihoptryckt över axlarna och fick därigenom inget flyt överhuvudtaget. Att det inte är voltvändningsvila var 25e meter är också ovant.

Här är just Femöre en bra plats att swimrunna; det går att variera väldigt mycket och vill sällskapet ha olika långa simningar är det bara att simma längre eller ta skogen tidigare.

I växlingarna däremot var det inga problem alls, ingen yrsel eller balansproblem på alla klippor och stenar.
När benen väl vande sig att springa i våtdräkt så funkade också det utan större problem.

Summa summarum var det en kväll som gav mersmak :)

Etapp 33

13 maj 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Två trötta gubbkroppar.
Försommarens varmaste dag.
Mest utmanande etappen på Sörmlandsleden.
Vad kan gå fel?

Jag och Ronny tog oss ner till etapp 33, strax innan Kolmårdens djurpark för dagens långpass; ny mark för oss bägge.

Båda var trötta efter sista veckans löpningar; jag hade en halvlöpt men genomförd Ultra, Ronny ett imponerande mil-lopp, dessutom hade vi bägge ett hårt backpass under coach MKs ledning i benen.

Etappen börjar med rejäla stigningar. Och nedförsbackar. Branta åt bägge håll så det nästan går lika fort att gå som att försöka springa.

Sen lättar det och är fina stigar, torra bergshällar och nåt blött parti. Efter kanske 5 km stig och berg kommer en liten grusväg där vi smög upp farten till 4.30 i pratpuls. Ett kort stopp vid sjön för att skölja av den värsta värmen och så tillbaks.

På vägen hem gjorde vi också ett stopp vid kallkällan med riktigt fint vatten.

Tillbaka vid bilen bestämde vi oss för att packa ihop passet för idag innan nån gör sig illa och åkte hem nöjda, glada. Och trötta.

Race report - Lidingö Ultra (varning för lång post)

8 maj 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Efter en ganska dålig natt sömn åkte jag upp till Lidingö, åkte ca 6:15 eftersom jag dels var klar med allt, dels för att det finns mycket som kan gå fel i stockholmstrafiken. Just den här gången flöt allt på så jag var framme vid Lidingövallen redan 7:30. Parkerade 30 meter från målgången, det var ju inte helt fel.
Att däremot vakna omkring i startområdet i 2 timmar var inte rätt beslut. Jävlar vad nervös man hinner bli. Har aldrig varit så nervös inför ett lopp, inte ens inför Kalmar Ironman.

En sak man hinner med när man går och väntar på starten är att studera övriga deltagare och jag slutar
aldrig fascineras över de idrottare som försöker köpa sig till framgång via material. Visst är ett par bra skor
välidgt bra att ha men sen vet jag inte om det spelar nån större roll egentligen. Men flertalet kompressionskläder som kostar 4-siffriga
belopp styck, midjebälten med både vätska och fler energi-gels än magen borde klara samt snordyr träningsklocka gör liksom ingen löpare.

Men visst, jag är på Lidingö och de flesta av ovan nämnda idrottare är män i åldersspannet 40-55 år. Ska man bedömma prestation efter materialet
ska man kolla tjejerna. Betydligt klokare.
Ännu bättre blir det när man ser några av männen med de dyra accessoarerna värma upp. Det är ungefär som att se mig dansa; It just is´t meant to be.


.  
Vi hoppar fram lite till starten snart går.
Min taktik var lika enkel som säker: Att ta rygg på farthållaren med 5:30-fart och sen vid 26 km försöka att inte gå mer än planerade pauser; 15 minuter löpning, 1 minut gå plus lugna vätskestopp. Det kändes lite fegt men ett riktigt långt lopp och inte helt färdig med träningen inför det. Var nog en bra taktik.


Starten går. Jag hittar fort farthållaren och ligger metern bakom honom första kilometern. I första uppförsbacken blir det lite trafikstockning och han väljer ett annat spår än mig. Sen såg jag inte honom mer på hela loppet. Gjorde han sitt jobb låg han bakom mig med min löparkeps inom synhåll hela vägen. Jag sprang nämligen som en klocka på 5:35/km första 26 km och han sprang aldrig om mig.
Första milen var väl lite seg och kroppen har helt klart varit piggare, å andra sidan är Lidingöskogen kuperad och det är svårt att hitta ordentligt flyt med alla korta backar och svängar.

Abborrbacken, den mest överskattade uppförsbacken i löparsverige, klarades av (första gången) efter ca 5 km. Hade jag varit banläggare hade jag lätt inkluderat skidbacken vi sprang förbi efter ca 15 -18 km för att verkligen pressa in lite höjdmeter. Nu sprang vi precis nedanför.


Redan efter 5-6 kilometer var det ganska utspritt och inga problem att springa om när det behövdes. Jag hade tänkt att inte ta några dumma placeringar utan snarare försöka hitta ryggar att smyga efter när det blev läge. Första milen var det inga problem, sen började många tappa fart, gissningsvis de som körde 26km-loppet. När man springer ikapp någon går det inte att ligga kvar för länge utan att tappa flyt så blev mest enkla passeringar förutom där det var öppet och blåsigt; försökte där ligga i lä och tjuva lite fart.
Så sakteliga började kroppen vakna till och mellan 12-25 ungefär hade jag ett riktigt bra flyt och känslan av att plocka många enkla placeringar när man glider förbi flåsande medtävlare gjorde ju inte saken sämre.


När jag kommer ut från skogen och närmar mig varvningen vid Lidingövallen har det blivit väldigt varmt. 25 grader varmt omkring kl 12.
Det är väl ett tveksamt tecken att tjejen vid vätskestationen propsar på att jag ska ta med mig ytterligare en mugg med vätska
(efter att ha dragit i mig 5-6 dl sportdryck på under 20 sekunder).
Alla som tränat med mig nån gång vet att jag i träning svettas mer än en "biggest Loser"-deltagare
som kör burpees på McDonalds. Jag väger bara omkring 70 kg fördelat på 180 cm men svettas som att jag väger en bra bit över 100.

Jag tror att jag till slut hällde i mig omkring 8 liter vätska under loppet. Drack ytterligare nära 3  liter vätska på kvällen, varav 5 dl var resorb. Kissade ca 9.15 och nästa gång runt 19.

Antagligen en kombination av värme och trötta muskler kom så krampen. Jag hängde ihop med en kille och tjejen som till slut kom 3a i damklassen några kilometer och jag tror vi tillsammans höjde farten lite.
Uppför en liten backe och nedför ut på flacken, börjar nypa i höger hamstring. Kort därpå övergår nypet i ett hugg och hela baksida lår knyter sig mitt i steget och när jag vacklar till knyter också vänster.
Går lite tills det släpper och springer vidare, på stela ben. Och så... Där kom knät också. Under våren har jag varit oense med mitt knäproblem som gjort sig påmint så fort jag varit över 25 km hela 2018.

Går lite till. Testar. Jodå, lite stelt men det funkar.
Nästa vätskekontroll. 4 muggar sportdryck och en salttablett i munnen, två muggar vatten över huvudet och ytterligare en över ryggen. Springer lite till, in i en uppförsbacke.
Pang.

Bägge hamstrings knyter sig med full kraft. Jag blir så överraskad och får så ont att jag bara blir stående. Jag kan inte röra mig. När jag flyttar foten lite börjar det nypa i nästa muskel. Tillbaks med foten. Stå still. Andas.
Provar att luta mig lite framåt för stretch, framsida lår börjar krypa.
En löpare kommer ikapp mig. "Har du kramp?" Mmm. Lite grann... Till slut, efter vad som kändes som 2 minuter ger krampen med sig iallafall så jag kan gå uppför backen och kommer in i skogen igen.

Jag hade fortfarande förhopning om att kunna springa lite men mina ben är inte med på den idén . I uppförsbackarna nyper låren och i nedförsbackarna gör knät så jävla ont att jag får gå sidled ner. Platt och uppför känns det mest stelt
Alla som varit i Lidingöskogarna vet hur många platta meter det finns på motionsspåren. Inte många. Det är fan upp eller ner hela jävla tiden.
Jag försöker stretcha men så fort jag stretchar en muskel drar nästa ihop sig. Om det inte är platt gör det ont att springa. Det är ca 17-18 km kvar.

Här var det lite mörkt i huvudet. Och ensamt. Kom inte många löpare förbi den här halvmilen. Jag försökte springa så gott det gick men insåg efter inte spceciellt många kilometer att det var lönlöst.
Jag har ju lovat min sjukgymnast att inte pressa knät för mycket och dessutom ska jag kunna köra hem till Nyköping på eftermiddagen. Sist jag pressade knät för långt var i Kalmar Ironman, då tog det 5 dagar innan jag kunde lyfta foten tillräckligt för att köra bil.

Ironman. Race with a smile.
Man får plocka energin där det finns. Nån stackars publik i skogen som hejar, där kan man kosta på sig ett leende eller en tumme upp för att få tillbaks mer energi eller några vänliga ord.
Eller dessa fantastiska ungdomar och deras föräldrar.
Vid vätskestationen med 13 km kvar stod 3-4 ungdomar runt 12-13 år, några föräldrar och en förbipasserade tant med hund.
"Heja heja, här uppe finns det Cola! Kom igen nu, du är snart framme, det är bara 13 km kvar till mål nu, här får du Cola"
Väldigt god Cola. Jag fick känslan av att de löpare de haft vid stationen inte varit så pratglada för när jag tog mig tid att prata lite, skratta åt hur jag mådde och tacka för dryck... Ja, väldigt skön stämning. Och klart positivare tankebanor. Nu är det ju bara 13 km kvar.
Där och då kändes det verkligen som ett "bara". 13 km kramp, knäont och noll energi. Nä, det är väl lugnt. Gick väldigt mycket, lunkade på platten och försökte springa så knät gjorde som minst ont.  Tänk er pirat med träben som springer med kramp. Lite den känslan.



Snart 42195 m. Marathon.
Jag har "sprungit" marathon två gånger tidigare, Ironman och Kolmårdstrailen. Ironman-maran är nog väldigt lättlöpt om man inte badat eller haft cykelutflykt runt halva Öland först. Och utan att ha ont i knät pga överbelastat muskelfäste (Vastus Lateralis).
Kolmårdstrailen är bara asjobbig. Pga detta har jag ett personbästa på 4:38. Fram till nu. Passerar maran på 4:16. Alltid något att glädja sig åt.
Vid vätskekontrollen har det uppstått nån dispyt med en bilist som tycker att löparna "fikar mitt på vägen" medan mannen som ansvarar för kontrollen, helt korrekt, tycker att han står på en cykelbana. Jag tar mig tid även här att äta saltgurka, dricka en stor mängd sportdryck och lite russin samt lyssna på argumentationen. Och skratta lite åt bilförarens rygg tillsammans med kontrollmannen.

Där och då tyckte jag att jag kände igen honom men kunde inte placera honom. Jag känner några på Lidingö men de är jag släkt med. Annars har jag inga kontakter där alls. I skrivande stund kom jag på vem det är: Den oerhört nitiska trafikvakten som vägrade mig att parkera på min farbros parkering på Lidingöloppet i höstas. Lidingö är inte så stort ändå.

Nu har faktiskt knä-ontet försvunnit och krampen håller sig borta den också. Lidingöloppets sista 7 km framför mig. 42 minuter kvar till 5 timmar. Kan gå om jag springer. Jag kommer typ 40 meter. Knähelvete.

Nu är det bara att gå. Sällan har 7 km varit så långa. Till skillnad från de positiva 13 tidigare vet jag exakt hur långt jag kommer hemifrån på 7 km.
Dessutom är jag ensam igen. Ju fler som lunkar om mig, desto mer övertygad är jag att jag kommer komma sist. Jag vet inte vilken plats jag låg på när jag slutade springa men att gå 2 mil av 5 kan omöjligt innebära en bra placering. Så dyker en trött löpare upp. Nu är jag sist. Ytterligare en.
Nu är jag definitivt sist. Jag vet inte hur många som sprang om mig men jag trodde att jag var sist 30 gånger iallafall.
Efter 45 km löpning är det väldigt olika löpstilar i spåret, alltifrån mannen som skrapade i skosulorna framåt i varje steg till de som såg ut som att de disponerat loppet för att ta ett varv till.

Nu var jag så less på allt det här. Inte så att jag var speciellt trött i kroppen. Jag har alldeles för bra kondis för det. Men 5 timmar, varav 2.5 negativa kostar på mentalt.
Väldigt skönt när man då till slut hör speakern långt borta.
Bland de sista som sprang om mig fartfarthållaren för 6:30/km och två till. Jag hade då ett snitt på 6:32/km. Bra pace där.

Jag gick nästan hela vägen in i mål också, sprang sista 15 metrarna.



Väl i mål var känslan mest lättnad. Inte av att jag klarade det. Mer av känslan man har när man burit hem två riktigt tunga matkassar hela vägen från affären för att man köpt mer än man tänkt och därför har bilen kvar i garaget. Så, hemma.

Placering 93 av ca 250 som tar sig i mål. Tid: 5.22

Jag hänger runt lite på Lidingövallen innan jag åker hem. Stretchar, vilar, dricker, tänker. Ringer frun och meddelar att jag är i mål. Rycker på axlarna. Det var det. ite som matadoren i Ferdinand är jag besviken för att jag inte kunde visa hur tapper jag är. Eller nåt sånt.

Och visst, det kanske låter lite konstigt eller direkt nedvärderande. Men jag ser och hör hur stolta alla som går i mål ungefär samtidigt som mig är över sin prestation. Och hatten av, 5 mil till fots är långt.

Jag känner bara inte samma sak. Jag är inte nöjd. Inte där och då.

Nu, några dagar senare, börjar jag bli det. Me jag behöver mer tid att smälta det. Uppdatering om det kommer säkert också. Samt vad jag tar med mig för lärdomar. För det här var nog inte min sista Ultra på Lidingö

 

Ett kvartal klart

1 april 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Så är första kvartalet klart för i år, ut med det och in med nästa som förhoppningsvis blir lite varmare men börjar med den fantastiskt skojiga lura-dagen som fyller sociala media än mer skit än normalt. Hur nu det är möjligt.

För min egen del minns jag första 3 månaderna som en lång förkylning, svnikallt väder och närmast obefintlig simning.

Men tydligen har jag kunnat träna en del ändå.
Enligt min träningsapp har jag faktiskt sprungit 49 mil innan mars tog slut. Plus ungefär 5.5 icke loggade mil på löpband.
Och 55 mil på 89 (?) dagar är jag rätt nöjd med, det är en bra siffra för min del. Speciellt med tanke på att jag i samma period haft feber 10-12 dagar.
35 dagar kvar till Lidingö. 3 långpass kvar. Måtte det hålla.

Inte riktigt 18 längre

29 mars 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Förhoppningsvis är förkylningar klara för ett tag. Löpningen är igång på ett bra sätt men simningen lyser med sin frånvaro: antingen vågar jag inte för att jag känner mig lite snuvig eller så har jag inte tid.

Men som sagt, löpningen är igång. Idag är det torsdag och träningsveckan har hittills sett ut såhär:

Tisdag morgon: backintervaller på löpband. 20x1 min i 4.30-fart med 1 min joggvila. 13 km inkl uppvärmning och nedjogg

Onsdag morgon: 2x Kenyan-intervaller på löpband: öka 0.5 km/h varannan minut. 10 km totalt inkl uppvärmning och nedjogg.
Onsdag kväll: Gubbhandboll

Torsdag eftermiddag: 8.5 km löpning i vintersolen och blåsten.

Nu är det ju så att jag inte är 18 längre (till saken hör kanske inte att jag är i bättre form på alla sätt nu är för 17 år sen), och jag har dessutom inte rört en vuxen-handboll på 15-16 år.  Det är inte en slump att det ungefär lika länge sen som jag gjorde en snabb sidoförflyttning.

När jag så blev inbjuden att spela med de övriga avdankade gubbarna tackade jag såklart ja.
På onsdagen när jag åkte dit var jag inte riktigt lika säker på att det var en bra idé... vrister, knän, ljumskar, axlar. Finns många saker att skada på handbollsplanen.

Kom hur som väldigt lindrigt undan.
Inga skador alls förutom en blåsa på fingret av handbollsklistret; man ska ju lämna avtryck men jag tog det ett steg längre och lämnade kvar en bit hud på nån av handbollarna...

Väldigt kul var  det iallafall och vänsterkanten var bekväm.

Hade förväntat mig en hel del träningsvärk när jag vaknade men icke. Jag trodde i min enfald att all skogslöpning faktiskt gjort mig stabil i sidled och därmed orkat med alla förflyttningar.
Under dagen idag har jag dock stelnat till mer och mer och eftermiddagens lätta 8 km blev sämsta passet på länge.
Så sjukt trött... Helt körd i bålen, seg i gluteus-musklerna och stel i höftböjarna...

Det är inte ofta jag är på dåligt humör efter ett löppass men idag hände det. Dessutom strulade Spotify mitt i motvinden. Bara en sån sak.

Med facit och lite distans var det kanske inte helt oväntat att det skulle bli tungt idag.

Man är ju inte 18 längre...

Gilla Allt om Löpning på Facebook!