Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Ut ur komfortzonen. Men bara lite

17 oktober 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Nu när jag inte har något direkt mål med träningen har jag kommit fram till att jag ändå ska utmana mig själv lite sista veckorna innan säsongen 2018 börjar:
Att kliva ur komfortzonen lite då och då under varje pass.

Att simma i grupp innebär per automatik ett kliv ur komfort så det är som vanligt.

Min nya hobby inlines/skate med stavar är jag fortfarande lite för nybörjare på för att kunna pressa även om det såklart är jobbigt ibland.

Kvar är då löpningen. Och att istället för att ligga och mala i 5:30 på stigen kastar jag in intervaller av något slag varje pass, efter dagsform.

I morse blev det backintervaller, 10×40 sekunder, plus uppvärmning och nedvarvning med lite fartlek uppför.
Precis lagom.

Jag somnade ungefär vid midnatt och att gå upp 5:45, kliva i barfotaskorna 6:02 och gå ut i 9 grader och regn i shorts och t-shirt, ja, då är komfortzonen redan passerad.
Men som Colting skrev nån gång: "Trött kommer jag vara ändå, då kan jag lika gärna må bra under tiden." Typ.

Hemligheten är väl att inte känna efter förens lungor och ben fattar vad som händer, när man kan börja njuta av lugnet i skogen och blodet som pumpar runt dopaminet.

Mot Tystberga till fots

7 oktober 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Sen jag började med konditionsidrott har sträckan Nyköping - Tystberga varit lockande.
Uppväxt i Tystberga med föräldrarna som bor kvar.

Hemifrån mig på Arnö är det 30 eller 42 km om man inte tar motorvägen. Motorvägen är omkring 25 km.

Men några 42 eller 30 km monoton asfaltslöpning klarar inte mitt knä av.

Sedan i somras har jag, nästan varje gång jag åkt sträckan med bil, funderat på om man inte skulle kunna springa länga motorvägen, utanför viltstängslet.

Och idag var det dags. Mina föräldrar var inte hemma så mitt barndomshem var inte slutmålet men eftersom jag skulle bli hämtad med bil behövde jag ändå in i samhället.
Jag gav mig själv 3 timmar att komma de ca 25 km innan min fru hämtar mig.

Jag sprang genom stan upp till Ekensbergs motionsspår och sprang det så långt det gick längs järnvägen.  När så motionsslingan vek av åt vänster fortsatte jag rakt över skogen och ut på gärdet, över berg, sten och sly.

Ungefär en mil till platsen där gamla riksettan går under motorvägen. Ut i skogen igen. Knölig terräng, trångt och svårsprunget. Nytt gärde och löpningens första problem: Vatten.

Ni som kan er E4 vet att strax norr om Påljungshage går motorvägen över en å. Eller bäck. Från motorvägen ser det ut som en bäck. Från marknivå är det en å, 2-3 meter bred.
Jag sprang 3-400 meter till höger om motorvägen men hittade ingen övergång över vattnet, det var nog som smalast två meter.
Sprang fram till motorvägen, under, och tittade bort mot Svärta. Fortfarande ingen passage.

Nu kom jag till slut över helt torr. Hur det gick till framgår inte av berättelsen men #alternativafakta säger att jag flög.
Sen gick turen över gärden, genom hagar och över några stängsel. I hagarna gick det riktigt bra att springa, däremellan mycket svårsprunget med hal mossa, stenar och tät skog.

Framåt igen. Planen var att hålla mig mellan motorvägen och järnvägen. Motorvägen går 3 km utanför Tystberga, järnvägen rakt igenom. När så kraftledningarna kommer tänkte jag följa dem för mer öppen terräng rakt på samhället.
En felfri plan. Nästan.

Det finns nämligen två olika kraftledningar, den första jag kom till gick lite fel.
Så jag skulle rakt fram, säg kl 12, och ledningen gick mot kl 2, kanske mot Studsvik?
Och tungt var det. Antingen gick det brant upp eller ner, eller så var marken så vattensjuk att det var som att springa på myr eller i kärr. Mest i kärr. Andelen löpning sjönk ganska mycket mot ren gång.

Efter en stund sprang jag rakt på järnvägen. Skumt... Jag tänkte att den säkert bara svängde lite och fortsatte under ledningarna en stund tills jag kom på att jag inte hörde motorvägen och kom på mitt misstag.
Fiskade upp telefonen och GPS:en visade mig tillrätta och snart sprang jag över järnvägen igen.
Det blev bara 2 km omväg men jag lyckades missa sjön man först ser från Nyköpingshållet.

Jag kom så småningom till den andra sjön man ser från vägen, riktigt blött hela vägen. Men en väldigt fin sjö.

Snart hittade jag till rätt kraftledningar, de som går precis vid E4:an. Från vägen ser det ganska lättlöpt ut men det är det inte. Iallafall inte så här års. Berg, brant åt bägge håll. Mellan bergen en jävla massa ormbunkar och knädjupt vatten. Stundtals stod ormbunkarna mig upp i halsen, både bildligt och bokstavligt.

Efter några mindre irritationsutbrott kom så grusvägen som sörmlandsleden går på, via några hästgårdar in till Tystberga.

Min tid tog dock slut några kilometer från metropolen, vid Ekeby blev jag upplockad av följebilen.

Så inte hela vägen, med typ 2 km marginal, men det får bli nästa gång, då hittar jag lite bättre också.

race report Lidingöloppet

25 september 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Ok, då kör vi.
Race report om Lidingöloppet. Mitt första i vuxen ålder, har några lilla lidingö bakom mig för sisådär 20-25 år sen.

Jag åkte upp till Fjollträsk i god tid, lite mer än 4 timmar före start. Parkeringen ordnad några kilometer från både start och mål, min farbror fixade den. Men ändå, alltid skönt att vara i god tid, mycket kan hända i stockholmstrafiken. Just den här dagen hände faktiskt ingenting speciellt utan jag svängde in på Lidingö ca 11. Parkeringsplatsen funkade inte alls; en jävligt nitisk vägvakt vägrade släppa in mig på parkeringen.
Hittade  en plats på skolan bredvid så inga problem.
Hämtade nummerlapp och gick tillbaks den dryga kilometern för lite lätt lunch. Allt flöt på väldigt bra så redan 12 var jag redo. Att välja skor... 
Tog med två par upp, mina nya Icebugs och mina inkörda Asics. Sista halvåret har mina fötter lite märkligt "växt" 1,5 storlek. Egentligen slappnar de av mer nu så de har flutit ut mer men resultatet är större fötter. Asicsen kändes för små dagen till ära så Icebugs blev valet. Sköna men hårda att springa långt i.

Gick ner och hängde vid start, var där ca 75 minuter innan min egen start. Solen var framme så jag lät överdragskläderna ligga kvar i bilen. Tänkte slippa stå i kö eller riskera att de slarvas bort nånstans. Jävligt dumt gjort. De hade varit sköna att ha efter målgång... nåväl.

Efter att ha sett en del startled var det dags för sista bajamaja-besöket och så lite uppvärmning för att försöka peppa igång kropp och knopp. Det funkade inte. Kroppen kändes bra men mentalt var jag inte på plats alls. Tog det ganska lugnt med uppvärmningen för att spara metrar och nöjde mig när löpsteget kändes som det skulle. Ca 25 minuter kvar.

Med 20 minuter kvar öppnades fållan och en lång väntan senare stod jag framme vid startlinjen, i andra startled, och tittade på de andra motionärerna. Vissa såg väldigt snabba ut. Andra såg inte fullt lika snabba ut men hade väldigt snabb utrustning och en mängd energi-gel nedstuckna i fickorna.

Röra kroppen lite för att inte stelna till, det blåste lite motvind så det blev lite kallt att vänta.
Innan varje start spelade de ingångsmusiken till "Gladiatorerna" på tv4. Musiken tystnade 15 sekunder innan start och jag kände... absolut ingenting. Ingen spänning, ingen nervositet, ingen ångest, ingen pepp. Ingenting, helt nollställd.

Min sista månad har blivit helt sönderryckt av knä-ångest och korta pass så jag har inte kunnat ladda alls som jag velat utan bara hoppats att jag kommer till start, att det är värt bensinpengarna upp.

Jag står alltså i näst sista startfältet, 10 av 11. Långt ifrån de seedade fälten och de i mitt startfält är antingen premiärlöpare som jag själv eller inte speciellt snabba.
Jag har som taktik i början att trycka på lite för fort för att komma bort från trängseln.

Starten går. Och jag var knappast ensam om att ha snabbstart som taktik. Jag tappar säkert 100 platser på de först 300 metrarna och då gör jag första kilometern på 4:20.
Men många fick äta upp öppningen rejält, redan i första backen är det mycket flämtanden och fartsänkning framför mig. De flesta av de 100 tappade placeringarna hämtar jag upp på 10 minuter. Nu börjar det bli riktigt roligt att springa, jag håller betydligt högre fart än de flesta andra utan några som helst problem.
Andra kilometern på 4:34, tredje och fjärde på 4:28.
Snart kommer vi ikapp de sista från startfält 9. De går och ser rätt slitna ut. Efter 3 km. Nån sitter på en parkbänk, knallröd och likblek i ansiktet på samma gång. DNF månne?

Emellanåt öppnar fältet upp sig och det går att springa i hyfsat  bra flyt, något snabbt steg till vänster ibland för att springa förbi.

Inne i skogen är det trängre och det blir mer fartlek än distanslöpning. Fältet håller för långsam fart men det måste gå lite för fort för att komma förbi. Springa alldeles för sakta eller lite för fort.
Jag vet inte hur många gånger under första 15 km jag ropade "Håll höger", men det var väldigt, väldigt många. Sprang stundtals utanför spåret, på nån liten stig. Eller i blåbärsriset. Upp som ner, jag flöt förbi hur många som helst och det var inte alls jobbigt, även om jag började misstänka att alla dessa sidoförflyttningar och fartökningar skulle kosta så småningom. Men det var fortfarande enklare att springa lite för fort än alldeles för sakta. Dessutom är det en galet bra boost att springa om väldigt många utan att det kostar för mycket.

Första milen sprang jag väldigt mycket och kände efter i knät. Det kändes lite, lite svullet eller stelt ibland men inga problem och runt milen släppte det helt. Lagom till en blåsa smög sig på under foten, precis där jag sätter i foten. Skönt värre med 10-12000 isättningar kvar.

Normalt är nedförsbackar min grej, där springer jag bättre än andra som håller min fart, i gengäld tappar jag uppför.
Eftersom jag är rädd om högerknät haltar/hoppsa-stegar jag nedför de snabbaste backarna och låter vänsterbenet ta det mesta av den värsta kraften. Tappar ju lite fart och kraft men hoppas det ska vara värt det. Springer fortfarande snabbare än, ja, alla andra. Förutom en kille med pride-armband som parkerat metern bakom mig sedan kilometer 3.

Första milen passeras på 45:30 ungefär. 4 minuter fortare än vad den borde för ett jämnt tempo mot 2:30. Men jag har nog aldrig sprungit en mil så fort med så lite ansträngning.

I närheten av km 10-11 nånstans springer jag förbi Gustav Söderström från Challenge:Endurance med familj. De enda personerna jag träffar på hela Lidingö som jag känner idag. En jävel på att peppa, Gustav. Hans pappa Micke, inte mycket sämre han.

Från det ena till det andra. Jag brukar slarva med vätska när jag springer och jag svettas massor. Så nu ska jag dricka ordentligt och har aldrig haft problem av sportdryck, förutom på högintensiv nivå. Och tydligen är det högintensivt. För efter varje mugg med sportdryck får jag ont i magen en stund men det går att springa med. Kan ha varit den minst utspädd drycken jag fått serverat på ett lopp också, kan vara därför.

Så småningom börjar jag bli alltmer irriterad på alla som är i vägen och inte håller till höger trots att plats finns och fart att gå om personen till höger saknas, ett tecken på att jag både mentalt och fysiskt börjar bli lite sliten. Det ör också smaöare spår, utflykterna på småsyigar och blåbärsbuskar blir aööt vanligare. Det fortsätter på samma sätt några kilometer till.
Första kilometern som går över 5 minuter kommer är nr 16.

Min tillfälliga löpkompis med pride-bandet springer om mig i en trång uppförslutning strax efter vätskekontrollen nummer tre och försvinner successivt iväg. Men han tackar för farthållningen och hjälpen att bana väg.

Vid 18-19 km tar det stopp. Energin tar slut helt. Från ingenstans. Dock inte helt oväntat.  Antalet pass under sommar och höst som varit över två timmar ren löpning är två stycken. Räcker inte tillräckligt långt.

Så bara att försöka hushålla med krafterna och gå i de brantare uppförslutningarna. Jag tappar kanske två meter mot de som lufsar upp men springer förbi dem nedför och plant.  När det blir ett långt parti flack löpning kan jag springa någorlunda avslappnat. Det tråkiga är väl att flacka delar är ganska snålt tilltagna så det blir en del gång.

Halvmaran avslutas på 1:43. Och med 9 km kvar har jag 47 minuter på mig till 2:30. Ett snitt på strax över 5 min/km är normalt inga större problem men idag är det inte riktigt normalt, fartleken börjar verkligen kräva betalt.
Och med en sjunkande fart på 5:30-5:40 mot 6-minutersfart seglar också förhoppningen om att klara 2:30 iväg all världens väg.

Vid näst sista vätskestationen 6-7 km från mål uppenbarar sig en märklig syn. Det ligger folk överallt, klar majoritet män, nästan som att de ramlat ihop där de får plats. Nästan i direkt närhet bredvid varje liggande (fd?) löpare står minst en och stretchar eller masserar sig själv på låren. Sjukvårdare går omkring bland tomma blickar och kollar så alla (män) är i skick att fortsätta de sista kilometrarna.

Jag ser dem, drar två muggar sportdryck och känner mig väldigt nöjd att jag kan springa därifrån på kanske lite lättare ben än jag kom dit.


Strax innan den beryktade Abborrbacken springer, eller joggar snarare, jag ikapp en äldre man klädd i färggrann bastkjol, tuppkam och nummerlappen fäst i nån sorts topp i samma mönster som kjolen. Han har nog inte riktigt en tid som målsättning utan tar sig tid att prata med publik och deltagare och får betalt i positiv energi. Han och jag springer om varandra ett par gånger fram till mål och jag tror han var i mål före mig, dock med en startgrupp nån timme tidigare än min.

Abborrbacken ja... Detta beryktade monster.
Okej, nu gick jag upp för det brantaste men alltså... va? Inget monster direkt, klart det var brant och ganska långt men ryktet är väldigt oförtjänt. Skulle backen kommit tidigare hade den knappt märkts. Nu, efter 25 km kuperad terräng märks den desto mer.

Omkring 5 kilometer kvar. Ungefär  2:10 på klockan. Tegelstenar i framsida lår, nypande gummisnoddar i baksida lår och musklerna kring vänster knä; att tvinga vänsterbenet att ta smällar börjar kosta. Men betalningen är klart värd det.
Jag är i mål. Måltiden är körd men det gör mig ingenting, jag är bara glad att jag kommer ta mig i mål skadefri. Alla timmar jag spenderat på JEMS-övningar sista månaden har betalat sig.

Sista kilometerna kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket av, mer än nån annan löpare som fick publiken med sig och ett par tjejer som, på sjukt lätta steg, for förbi oss gubbar på samma sätt som jag passerat flera tusen gubbar timmen tidigare.
Nån kilometer innan sista rakan krampar vänstra knät och jag måste tryckmassera bort det. Får direkt massa ryggdunkningar och pepp  "kom igen nu, snart i mål!" av löpare som är lika trötta som jag själv. Underbart!

Till slut ser jag målgången långt framför mig på gärdet. Flera runt mig spurtar. Icke jag... finns liksom inget att spurta med.

Med stapplande steg tar jag emot min medalj och vinglar bort mot lite mer sportdryck, blåbärssoppa, nån torr bulle och en kopp kaffe.
Ringer min fru och berättar att jag varken dött eller blivit skadad. Skickar ett par sms.

10 minuter efter målgång blir jag smärtsamt påmind om hur JÄVLA DUMT det är att inte ha överdragskläder vid mål... genomblöt funktionströja och löptights, 15 grader varmt och en kropp helt tom på energi innebär ett stort mått kyla... kaffet värmer ingenting.
Går till Stadiums fältaffär och köper en luvtröja bara för att hålla värmen så gott det går. Tack för att swish finns, kortet ligger kvar i bilen. Bästa investerade 299 kronorna i hela mitt liv

2 km lugn promenad till bilen. Till byxorna. Till värmefläkten.
Väl på plats när jag blivit lite varm och plockar ihop mina saker möter jag mannen i bastkjolen igen. Han undrar hur det gick och vi småpratar lite.
Det visar sig att jag pratar med Rosa Pantern, mannen som ensam gjorde Oxelöloppet värt att titta på när jag var liten. En jävligt snabb man utklädd till Rosa Pantern som sprang kors och tvärs, fram och tillbaks, under Oxelöloppet. Rusade ifrån eliten bara för att hoppa in bland publiken efter 300 meter för att heja på hela fältet. Och så ut igen.
Världen är allt bra liten ibland.

Lidingöloppets 30 km på 2:40:21.
5:17 enligt officiella siffror (5:20 enligt min klocka) i snitt i 30 km terräng.
Plats 2470 av 19300.
Helt skadefri.
Och nöjd.

Funderingar dagen efter.

24 september 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Jag tar ett litet funderingsinlägg innan min racereport om Lidingö kommer. Finns en del att täcka in som leder upp till startlinjen på Lidingö loppets 3 mil som gör sig bättre här än i en racereport.

Just nu har jag inga planerade lopp kvar, inga konkreta mål att sträva efter med träningen. Såklart finns funderingar och planer inför nästa år men såhär dagen efter Lidingö är det för långt bort.

Jag kom igenom Lidingöloppet på 2:40 vilket jag är nöjd med. Hur det gick till får ni läsa om nån annan gång.

Jag upplevde en väldigt märklig sak på startlinjen. Jag var helt nollställd. Inte alls sugen på att springa.
Inte så att jag var stressad eller tyngd av prestationskrav, jag var bara totalt likgiltig.

Hade en funktionär kommit och sagt "tyvärr, sportdrycken och bullarna har tagit slut  så vi måste ställa in." hade jag köpt det rakt av, lämnat min plats i andraled och åkt hem.
Jag var bra mycket mer motiverad att borsta tänderna på morgonen än att springa världens största terränglopp.
Sjukt.

Nu vände det så fort startskottet gick och 300 meter in hade tävlingshornen växt ut men hur blev det så?

Det är ju det jävla knät. Tre veckor (tror jag) fick jag ont på Samma. Jävla. Ställe. som jag haft i tre år innan jag fick ordning på det i vintras tack vare Ronja och hennes kunskap i JEMS och rörelseapparaten.

Stress. Ångest. Var jag tillbaks till ruta ett igen? Jag som lärt mig leva med 5-6 mil lättlöpt i veckan, måste jag tillbaks till 3-4 km varannan dag? Lidingöloppets 3 mil var sjukt långt bort den morgonen när Emmy hämtade mig och Ronny i hamnen.

Tre veckor att hitta tillbaks till samma ställe som tagit mig 7-8 månader att uppnå...

Jag försökte att vara positiv och i
tro på att det skulle gå men bara för en vecka sen var inte känslan alls som under sommaren och när jag åkte upp till Lidingö igår var jag inställd på att få kliva av efter kanske 1,5 mil med knäproblem.
Så istället för att ladda upp mentala målbilder, följa sociala medier och kolla videor från tidigare år som jag brukar försökte jag gömma mig.
Gissa hur lättad jag var efter 25 km när jag insåg att knät skulle hålla hela vägen; att även om det smäller till nu kommer jag komma i mål och inte ha några problem att köra hem?
När jag pressade knät till den grad att det domnade bort under Ironman tog det 5 dagar innan jag kunde köra bil överhuvudtaget, nu behövde jag hem timmen efter målgång.


När jag nu sitter på altanen och dricker kaffe och försöker få fingrarna att skriva nästan lika fort som tankarna vill ut är nog den kraftigaste känslan lättnad. Över att tävlingarna är slut.  Över att jag den här säsongen och jag klarat alla uppsatta mål  på ett bra sätt.
Ett swimrunlopp, en halvmara, ett marathon och Lidingöloppet. Nöjd med resultatet i alla fyra.

Och framförallt är jag hel och har stöttning från min underbara fru att fortsätta trycka in träningstimmar där logistiken stämmer.

Grundplanen är att inte ha nån plan under oktober och kanske också november, utan bara träna när jag känner för det och träna det jag känner för.
Instagram-rundor. Känna efter. Upptäcka sörmlandsleden runt Nyköping ihop med min lata hund, antingen springandes eller gåendes.
Springa fort när jag vill. Skita i att springa om jag inte vill. Skriva upp ett mjölksyrasprutande pass i Ryssbergen och bara skita i det om jag inte har nån lust när det är dags.

Träna helt utan stress eller krav.

Och sen, när motivationen är tillbaks, träna klokt och göra min bästa säsong nånsin under 2018.

Lidingö närmar sig fort

12 september 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Min uppladdning inför Lidingö går ju sådär.
Knät känns ok och har inte sprungit mig till obehag sedan förra helgen. Nu är jag i och för sig väldigt försiktig och håller mig till stigar i mysfart på 6-7 km men ändå. Kanske testar lite längre i helgen. Men fortfarande stig.

Idag damp också ett par nya skor ner i brevlådan. Typ.
Icebugs anima4. Passade inte alls, satt jättemärkligt på mina fötter så blir några andra på Lidingö, antagligen mina gamla Asics som jag, inför varje tävling i tre år, sagt att det är sista tävlingen i skorna.

Och en sak till i posten, startbeviset för själva tävlingen. Har ju inget giltigt seedningslopp så levde på hoppet att få en hyfsat grupp iallafall. Nä.
Startgrupp 10, näst sista. Många framför, inte så många bakom.
Målsättningen att med marginal gå under 2:30 behöver revideras är jag rädd...
Blir nog till att
1. Komma i mål
2. Springa hela vägen
3. Ha kul
4. Vara nöjd med min insats
5. Under 2:30

Eller något sånt.
Att 1 och 2 är lågt ställt, ja, det beror såklart på knät. Men det ska fan hålla.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!