Eskil Persson

Enkelheten i löpning tilltalar mig väldigt mycket och jag försöker att inte krångla till det. Har som mål att springa Lidingöloppet på under två timmar och har börjat nosa lite på triathlon.

Eskil Persson

Midsommarplågan

24 juni 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag lyckades klämma in en runda igår; lite tajt efter maten kanske men jag ville hinna innan regnet. Det är ju klassiskt på midsommar: ska det regna på löprundan eller inte? I fjol vill jag minnas att jag sprang i Stockholm på midsommarafton och att gatorna låg spöklikt tomma. Eftersom alla är på landet. Här ute på vischan var det folk på var och varannan tomt, bilar parkerade kors och tvärs på grusvägarna och från sommarstugorna nere vid Hjälmaren spred sig grillröken som en Lützendimma över fälten. 

När jag sprang runt där bland idyllerna så kunde jag inte undgå att undra lite över hur det egentligen står till med det svenska folket. Det är så bedrövligt att se vad precis alla sällskap sysselsätter sig med, oavsett om det är ungdomar eller gamlingar. Ett fenomen som spridit sig som ogräs över alla samhällsklasser och förstör varenda festlig utomhustillställning mellan maj och september. Jag talar naturligtvis om Kubb.

Denna eländiga nationalsport som ingen vettig människa kan ha glädje av. Ett totalt menlöst sällskapsspel där ena laget alltid leder med 100-0 efter två minuter, men sedan behöver resterande delen av kvällen, och ofta merparten av natten, på sig att knyta ihop säcken och till allas lättnad äntligen vinna. Huvva! säger jag bara. 

Och ändå är det dom vattenkammade, uppiffade människorna med blomsterkrans i håret, tröja över axlarna, vinglas i ena handen och ett vedträ i den andra som kollar snett på mig när jag joggar förbi lite ledigt i 3:45-tempo på midsommarafton. Världen är allt bra uppochner va? 

Nya skor

21 juni 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag har fått nya dojjor förresten. En födelsedagspresent i förskott, men jag valde ut dom själv. Det är ett par Merell. Hade aldrig hört talas om det märket innan, men dom uppfyller mina tre krav jag har på löparskor: billiga, lätta och ofula. Att gå så långt som att hitta ett par snygga skor bedömer jag som rent omöjligt så länge det rådande skrikfärgade skitmodet håller marknaden i ett järngrepp. Ett par så diskreta som möjligt får man nöja sig med. Efter några lättare provrundor så tycker jag att dom verkar helt okej. Jag har inte sprungit längre än någon mil, men förhoppningsvis kan det här paret ha Lidingöpotential.

Söndagsstekt

18 juni 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Direkt efter att jag skrev att jag skulle öka dosen så råkade det bli två dagar på rad utan löpning. Det händer inte så ofta. Nåja, i dag kom jag mig ut på en runda i Örebros utmarker. Fläckvis fina partier på småvägar varvat med asfalt och stadsmiljö.

 

Jag springer aldrig med vätskebälte eller liknande men i dag borde jag kanske ha haft visa-kortet med mig för att köpa något att dricka längs vägen. Nu gjorde värmen att distansen blev i längsta laget vätskemässigt. Men jag vill komma upp i mina kilometrar och söndagen är sista chansen att snygga till veckomängden.

Lidingö

15 juni 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Eftersom min idé om ett tävlingsfritt år ändå sprack så har jag anmält mig till Lidingöloppet. Min vita val. Det är alltid mer stimulerande att ha ett träningsmål i horisonten att sikta mot. Och en dröm jag har är ju att springa på under två timmar. I fjol var jag inte ens nära, och eventuellt är det för höga ambitioner för en löpare på min nivå. Jag är inget fan av träningsprogram, men när jag av nyfikenhet försökte googla fram ett för sub 2h så hittade jag inte ens något, bara några trådar där folk pratar om hur svårt det är klara den gränsen. Men jag tänker ändå spänna bågen och göra ett försök. Några saker kommer att vara annorlunda i år:

* Jag tänker öppna hårdare. I fjol testade jag att hålla igen lite i början för att ha krafter kvar sista milen. Den taktiken tror jag inte på, det gäller att löpa på i början när benen är pigga och terrängen flack för att ha tidsmarginal i slutet. Efter två mil är man ungefär lika trött oavsett öppningstempo. Är min tes alltså.

* Jag ska bli bättre på att springa i nedförsbackar. Vet inte exakt hur men det går väl att träna på det. Nu känns det som att jag fegar och bromsar för mycket utför vilket gör att jag både tappar fart och sliter på benen.

* Men framför allt kommer jag att öka träningsdosen. Jag har ju loggat dom senaste tre årens löppass och kan gå tillbaka och se månad för månad hur mycket jag springer. Om jag bara räknar fem månader, april till augusti, så har jag dom två senaste åren sprungit 157 resp 158 km/månad i snitt under den perioden, och gjort Lidingö på 2.02 respektive 2.05-ish. Hittills i år har jag under april, maj och halva juni snittat 236 km/månad. Jag ligger alltså på runt sex mil i veckan nu, mot cirka fyra dom två senaste åren. Och jag vill öka den dosen under juli och augusti, uppåt 7-10 mil i veckan. 

* Dessutom kommer min gamla löpantagonist Fred ställa upp i år. Förutsatt att han står lika väl förberedd som jag på startlinjen så kommer han kanske kunna sporra mig till stordåd, för den matchen i matchen vill man inte förlora. Men antagligen kommer han att vara avhängd redan strax efter starten.

Lopprapport

12 juni 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag misslyckades med att vara ute i god tid och fick stressa lite innan loppet. Hämta nummerlapp, byta om, lämna väska, gå på toa och sen hade jag bara några minuter för att jogga lite innan det var dags att ställa sig på startlinjen. Känslan under uppvärmningen och när jag står och väntar på startskottet är att kroppen är helt matt, den vill absolut inte anstränga sig hårt och ha någon press på sig att prestera. Den vill bara lägga sig ner någonstans och vara ifred. 

Om det hade varit mitt första lopp hade jag kanske blivit orolig, trott att jag var sjuk eller så. Men jag är van. Jag har varit med förr och vet att det kan kännas så utan att det behöver betyda något särskilt. Det är väl kroppens sätt att försöka komma undan, som ett barn som låtsas vara sjuk för att slippa gå till skolan. Alltså inget att bry sig om utan det brukar ge sig när man väl är igång, det är bara att välta sängen upp och ner och skicka ungen till skolan. 

Men jag känner mig seg i början och lägger mig som nummer sju ut från arenan. Första kilometern går på 3.53, sen sjunker farten markant inne i skogen. Är inte riktigt beredd på att så många ska springa så snabbt i starten och börjar direkt känna mig lite besviken. Jag kom just sjua i 20km-klassen förra året och hoppas prestera bättre på 10 km eftersom jag av någon anledning alltid utgår från att det inte är lika tuff konkurrens på de kortare distanserna. 

Nåväl, efter cirka två kilometer har jag klättrat tre placeringar och har kontakt med trean. Efter att ha legat i rygg på honom utvärderat situationen ett tag bestämmer jag mig för att gå om. När jag passerar får jag en peppande kommentar, vilket jag även fick av andra medtävlare under loppet. Jag kan bara lyfta på hatten åt den sortens fair play-beteende och förstår inte hur folk kan vara såna gentlemen ute i spåret. Själv hatar jag folk som springer om mig och vill snarare skrika invektiv än hejarop åt dom. Tur att vi är olika där.

Nu återstår kanske halva loppet och jag koncentrerar mig på att ligga rätt i positionerna. Det är väl fotbollsspråk egentligen, men jag tycker att det även funkar för löpning. En pallplats är jag i det här läget nöjd med och vill inte riskera att förlora den genom att ta ut mig i ett försök att komma ikapp tvåan, som jag skymtar framför mig ibland. Det går vägen och jag håller min placering i mål, med cirka 40 sekunders marginal till både tvåan och fyran.

 

För att summera loppet så är jag väl nöjd med placeringen men inte med tiden. Jag hade trott att jag kunde springa snabbare än 50.22 (10,5 km) men jag hade (som vanligt) underskattat banan. Det är små kuperade stigar med mycket rötter och stenar och svårt att hålla uppe tempot för en asfaltslöpare som jag. Men en otroligt fin bana och en behövlig påminnelse om vilken fantastisk natur som finns så pass nära Stockholms innerstad.

För det första är det inte bullar utan gifflar, och för det andra tycker jag att det är lite snålt med EN per person när man betalar 350 kronor i startavgift. Lika snålt som att bara ha tre bajamajor.

 

Gilla Allt om Löpning på Facebook!