Eskil Persson

Enkelheten i löpning tilltalar mig väldigt mycket och jag försöker att inte krångla till det. Har som mål att springa Lidingöloppet på under två timmar och har börjat nosa lite på triathlon.

Eskil Persson

Lopprapport Å-stadsloppet

15 oktober 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Det var en solig höstdag, jag minns det som om det var i går. Jag hade ett nytt Kenya-linne på mig och ett respektingivande lågt startnummer. Det var upplagt för löparfest. 

Inför min tredje halvmara (fjärde om man räknar in ett aquathlon) var målet att slå mitt personbästa på 1:18:27. Uppladdningen har inte varit optimal. Jag har varit förkyld, haft en känning i hälsenan och som lök på laxen tappade jag en sprucken kopp på foten och skar upp ett djupt jack i början på veckan. Men jag har sprungit mycket i sommar och kände mig ändå hoppfull.

Tanken var att öppna hårt, första kilometern gick på 3.30, men ett stort koppel löpare försvann iväg framför mig. Jag var beredd på det, många duktiga löpare anmälda och dessutom startade dom som bara sprang milen samtidigt. Jag körde mitt eget race. Vid markeringen för tio km stod familjen och hejade, eftersom syrran bor där. Dom hade fått förutsättningarna: är jag inte där på 37 minuter så är det kört. Jag klarade det delmålet med någon sekunds marginal.

Än så länge lätt i steget och i sinnet. Jag är med i matchen efter en mil.

Dom närmast sörjande.

Har just fått en Red bull i näven. (Den gav mig INTE vingar.)

Nu gällde det att inte inte tappa fart och helst ha krafter kvar till en ökning mot slutet. Men tappa fart var precis vad jag gjorde. Runt 12-13 km är det ett tråkigt parti och där var jag nere i 3.50-tempo. Jag slutade kolla klockan och sprang bara på så gott jag kunde. Sista två tre kilometrarna försökte jag spurta, jag tog i allt vad jag kunde och det kändes snabbt, men efteråt ser jag att jag knappt kom upp i fyraminuterstempo. Släpade mig i mål på strax under 1.20 och en trettondeplats (officiell placering elva, eftersom ettan och tvåan i loppet verkar ha diskvalificerats på ett märkligt sätt då dom blev anvisade fel väg och sprang lite för långt).

En klar besvikelse. Jag tror till och med att jag sprang halvmaran snabbare en gång efter att först ha simmat 5 km. Visst finns det bortförklaringar, som till exempel en ganska jobbig vind, men historieböckerna kommer inte att ta hänsyn till sånt. Min tid kommer att stå där svart på vitt och inte lämna något utrymme åt tolkningar. Nu lägger jag ner löpningen för säsongen, och kanske även för gott. Jag är slut som löpare.

Även K (t.v.) deltog. Hon sprang längre än hon någonsin gjort tidigare och svarade för en långt mer imponerande prestation än undertecknad.

Laddar om för säsongsavslutning

8 oktober 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag skiter i Hässelbyloppet i dag. Inte för att jag är direkt sjuk men jag har varit lite småförkyld i veckan och inte kunnat förbereda mig optimalt. Jag har ingen lust att betala 500(!) spänn för ett lopp om jag bedömer att möjligheten till pers är mindre 50%. Tråkig inställning men sån är jag. Åstadloppet (halvmara) nu på lördag är jag dock redan anmäld till så det kommer jag väl inte undan med mindre än att jag blir sjuk igen. Där är det under 1:18:27 som gäller. Allt annat är underkänt.

Tillbaka i sadeln

3 oktober 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Ja, jag har försökt att kravla mig upp på hästen igen, eller ponnyn snarare. Jag friskförklarade mig själv i slutet på förra veckan och prövade att dra på lite under några intervaller. Det kändes okej så jag bestämde mig för att ställa upp i Tullingeloppet i söndags; en kortare variant av Långa Tullinge-Tumbaloppet som jag sprang i fjol. Det är ju fördelen med Stockholm: vill man så finns det alltid något lopp att testa formen i. Det här var en ganska liten tillställning för dom närmast sörjande med ett tjugotal startande i herrklassen. En mil, fyra varv på en 2,5-kilometersslinga, bitvist kuperat, bitvist flackt. 

Jag hade inga särskilda förväntningar eller mål utan ville bara se hur det kändes. Efter första varvet låg jag tvåa, med en allt längre lucka fram till ettan (han sprang Lidingö i år under 1.55 så ingen skam i det). Däremot kände jag flåset i nacken av herrtrean och damettan. Efter drygt åtta kilometer gick killen bakom om mig utan att jag orkade svara (han sprang Lidingö på strax över 2 h så ingen skam i det heller) och han slog mig till slut med 16 sekunder. Lite surt, det känns ju som att ha förlorat ett silver snarare än att ha vunnit ett brons. 

Placeringen i såna här lopp är ju inte så viktig; det handlar lika mycket om motståndet som den egna prestationen. Men ändå glädjande med en pallplats för femte gången i rad nu (dom två sista loppen i höstas plus samtliga tre lopp i år). Tiden blev 35:33. Med tanke på att jag har varit sjuk och att det var ett par sega backar så hade jag varit nöjd med den tiden om inte min egen klocka endast visat 9,5 km löpning. Men jag har ju misstänkt förr att den inte alltid är helt pålitlig, och man tycker ju att dom som mätt banan borde ha använt exaktare metoder än en billig gps-klocka. Det finns alltså en möjlighet att alla mina privata träningsresultat är felaktiga. Till min fördel alltså. 

Direkt efter målgången blev jag toksnuvig. Det har aldrig hänt förut, jag bara nös och nös och är fortfarande jäkligt snorig. Kanske var jag inte hundra procent frisk ändå. Annars hade jag ju planer på att efteranmäla mig till Hässelbyloppet nu på söndag. Jag har aldrig sprungit det förut, men det marknadsförs ju som Sveriges snabbaste millopp och det vore intressant att se om jag kan göra något åt mitt två år gamla pers på 34:trettionånting. Det skulle i så fall ske på bekostnad av min pallplatssvit; det kommer att vara gott om duktiga löpare där. Men än så länge är det ytterst oklart om jag kommer att bli frisk i tid, jag vill hinna få in några banpass innan också. Det smartaste vore väl att vila och försöka ha torrt krut till säsongens sista lopp helgen därpå i stället, halvmaran i Örebro som jag redan är anmäld till, men det där med att träna smart har aldrig varit min grej riktigt.

Vad händer?

25 september 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag valde att ligga lågt med bloggandet inför Lidingö av taktiska skäl; jag ville inte avslöja något om min form eller mina förberedelser för Fred, ville inte att han skulle veta var han hade mig där på startlinjen. Stängda träningar och locket på.

Det hade jag inte mycket för. 

I tisdags fick jag en känning i halsen och trots att jag använde mig av all samlad mänsklig kunskap när det gäller läkarvård, huskurer, alternativmedicin och hokus pokus så ville den inte ge med sig. In i det sista, bara timmar innan start, satt jag och finkammade nätet för att hitta en källa som ifrågasätter det rådande konsensus som finns kring riskerna med att springa med en virusinfektion i kroppen. Det måste väl finnas någon som menar att det där är lite överdrivet. Men internet var rörande överens och sa bara: glöm det! 

Oerhört surt så klart, speciellt med tanke på att jag kan räkna det senaste årets sjukdagar på mina två pungkulor. Men så är det ibland. Att jag nu är på bättringsvägen är ingen tröst, det är bara retfullt. Jag hade tankar på att kanske springa ett millopp och en halvmara nu i oktober medan jag ändå är i form men jag vet inte, jag skulle lika gärna kunna skita i det känner jag. Det var dom där två minuterna på Lidingö som skulle hyvlas bort, mina övriga pers är jag likgiltig inför. Jag ska slicka såren lite och känna efter. Kanske gör jag ett ryck, kanske lägger jag ner det här kutandet nu.

Freds besvikelse efter loppet var nästan i paritet med min egen.

Kuperad löpning

27 augusti 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag försöker springa så kuperat som möjligt nu. Till exempel Hammarbyspåret: en 800-meters berg- och dalbana väl lämpad för intervaller, speciellt sen jag upptäckte funktionen ”Laps” på min klocka.

Härom dan sprang jag där så att grus och barr yrde runt fötterna, jag nötte ner en fördjupning i spåret, som efter hästarna i en manege. En tant med en hund såg ut att göra en ansats att säga något till mig under ett varv, men jag svischade bara förbi. Jag blev nästan lite irriterad, tänkte att hon säkert skulle ha invändningar mot att jag sprang i motionsspåret och störde hennes pudel från att göra sitt jobb (bajsa). Nästa varv när hon gjorde samma ansats saktade jag ner, tog ur en hörlur och hörde hur hon fascinerad frågade hur många varv jag skulle springa. Jag hann bara flinande flåsa fram ett ”jag vet inte”, fast jag mycket väl visste att det var åtta varv som gällde. Nästa gång jag passerade henne log hon bara beundrande. Alltid kul att kunna imponera på någon.

Nu börjar jag väl trappa ner träningen så smått inför Lidingöloppet. Det ligger ett par hårda pass i pipen men sen är det fullt fokus på formtoppning, min kanske absolut sämsta gren. 

 

Gilla Allt om Löpning på Facebook!