Eskil Persson

Enkelheten i löpning tilltalar mig väldigt mycket och jag försöker att inte krångla till det. Har som mål att springa Lidingöloppet på under två timmar och har börjat nosa lite på triathlon.

Eskil Persson

Masserad som en massaj

20 augusti 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag sprang bara runt tre mil förra veckan för att vara pigg i Nynäshamn. Det har benen fått ta igen den här veckan: nästan tolv mil, noll vilodagar. Det har gått bra, inga skador eller så, men kroppen börjar kännas lite sliten. I boken jag nämnde i förra inlägget läste jag att kenyanska löpare, till skillnad från mig, är glada i massage. Det enda dom verkar göra är att springa, äta majsgröt och få massage. Lättpåverkad som jag är har jag därför tvingat K att utöva sina inte så ringa massagefärdigheter på mig. Det har gjort susen måste jag säga och steget känns klart lättare med nyknådade ben. Nu blir väl nästa steg att börja med majsgröt. 

Springa som en kenyan

17 augusti 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag har läst en bok om löpning i Kenya och blivit inspirerad. Jag är säkert sist på bollen nu men tydligen så är det vanligt att kenyaner öppnar sina pass väldigt lugnt och sen gradvis stegrar tempot så att det går i en rasande fart mot slutet. Det faller sig ju i och för sig naturligt och så gör jag själv redan ganska ofta, värmer upp lugnt och fint i början och sen avslutar med en spurt när målet närmar sig. Men det är svårt att få till den där successiva ökningen när man springer själv. Det blir ofta två lugna kilometer i början, två snabba i slutet och där emellan mest mellanmjölk. 

Det leder mig in på en av hörnstenarna i min träningsfilosofi, det här med att springa ensam. Löpning är ju som gjort för oss ensamvargar, som inte vill hålla på och pussla och synka oss med en massa andra människor. Men att samlas i gryningen i en dammig korsning i någon höghöjdshåla på den kenyanska landsbygden och springa i en stor grupp tillsammans med en massa andra grymma löpare måste onekligen ha sina fördelar, det kan jag inte neka till. Inte bara för att få en fin och jämn fartökning, utan också för att pressa sig hårdare än vad man kanske gör på egen hand.

Jag märker det ofta, hur ambitionen jag har innan passet, att köra stenhårt, sakta rinner av mig tills jag bara lufsar fram och pliktskyldigt avverkar mina kilometer. Och det är väl inte så konstigt. Det är ju bara en hobby jag har, det här springandet. Min prestation påverkar inte min inkomst eller mitt liv i övrigt på något sätt. Jag har mat på bordet oavsett. Att försöka springa från fattigdom till ett bättre liv är en helt annan drivkraft. Och jag är glad att jag slipper den.

Lopprapport Nynäshamn

14 augusti 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag får väl vara nöjd med helgens triathlon i Nynäshamn, kanske allra mest med vädret. Prognosen lutade nämligen åt ett bibliskt regnande och jag förberedde mig mentalt på att skita i det. Men det kom bara två droppar. 

Simning

Med endast ett femtiotal tävlande på startlinjen blev det en ganska bekväm simning; det sedvanliga inledningskaoset gav sig efter bara någon minut. Ändå tog det en dryg halvtimme så det märktes att jag inte har simmat så mycket i år. Det var tre rundor och vid varje varvning sprang man en bit på stranden vilket var nytt för mig. Kul att få höra publiken även under simningen och dessutom en chans att få en snabb överblick över fältet. Jag uppskattade att jag hade 10-15 pers framför mig men det visade sig sen att jag kom upp ur vattnet som åtta.

Cykling 

Dagen innan tävlingen hade jag provat att ha skorna fast på pedalerna och ta på dom i farten. Det var väl inte särkilt svårt men jag tvivlar på att tidsvinsten är så speciellt stor. Speciellt inte som det var nu med ett väldigt litet växlingsområde. Därför bestämde jag mig för att ta på mig skorna först och sen springa med cykeln på gräset. 

Cykelbanan gick vackert utmed kusten och var faktiskt en av anledningarna till att jag ville köra tävlingen. Men jag visste inte att den skulle vara så kuperad. Första varvet höll jag igen lite i utförskurvorna för att lära mig banan, sen släppte jag på lite mer. 

Det var sju varv och eftersom jag var orolig för att räkna fel så fick jag lägga rätt mycket energi på att bara hålla räkningen. Trampa, andas, och repetera vilket varv jag var på. Det var omöjligt att hålla koll på sin placering; jag körde om rätt många men blev också omkörd själv. Och alla är på olika varv. Jag gissade att jag kanske hade plockat någon placering men låg fortfarande åtta (med den sjätte bästa cykeltiden).

Löpning

Helt okej växling och sen ut på löpningen. Nästan samma bana som cyklingen, två varv, vilket blev 10,5 km. Det här skulle vara min gren och jag var taggad. Öppningskilometern blev min snabbaste och jag plockade ett par placeringar ganska tidigt. Andra varvet hade jag inte kontakt med så många och tappade motivation. Jag hade inga problem med pulsen, det kändes som prattempo och jag kunde snacka med några funktionärer utan problem, men benen var lite tunga. Passerade milen på strax under 40 minuter, ingen höjdartid (näst bäst) men då var det också några rejäla backar. Kände mig säker på en placering inom topp-tio men blev förvånad när speakern på upploppet annonserade att jag till och med var trea.

 

Tredjeplatsen visade sig vara en rejäl nitlott. Jag missade två pendeltåg (=två timmar) för att vara med på prisutdelningen där finfina priser utlovades. Jag fick en ful nynäshamnsbuff och en ännu fulare flasköppnare. Men visst, alltid trevligt med en pallplats. Två av två nu i årets tävlingar.  

En "exklusiv" (läs: hemmagjord) ölöppnare som tredjepris.

 

Ur led är tiden

10 augusti 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Jag drabbades av en klockkris nu i veckan. Min Tomtom Multi-sport som har sjungit på sista versen ett tag verkar ha fått nådastöten av regnskuren som överraskade mig under söndagsrundan. Den tål inte längre vatten nämligen. Kanske torkar den och repar sig vad det lider men det kan jag inte vänta på; jag kan inte springa utan GPS-klocka längre, det GÅR bara inte. Efter att ha googlat lite hittade jag en nyare modell av samma klocka till ett bra pris ute i Vällingby. Bara att ta fram racern och träna sig dit. Tog dessutom vägen över Ekerö hem. Vet inte hur långt det blev, jag hade ju ingen klocka...

Nu ska jag inte sitta här och göra gratis reklam för prylar igen, men någonting ska jag ju skriva om och varför inte lite konsumentupplysning. Anledningen till att jag köpte en likadan klocka är inte för att den är så himla fantastisk. Snarare är jag väl kritisk till att den bara höll i 2,5 år. Jag har till exempel haft min iphone i sju år. Däremot är det smidigt med samma märke eftersom jag kan fortsätta att logga mina pass på samma ställe och får en extra dock-sladd om det skulle behövas i framtiden.

 

Jag ska inte sticka under stol med att den svart-röda färgen spelade en avgörande roll i det här köpet. Matchar skor och hörlurar fint.

 

Själva klockan är enkel men funktionell och inte allt för dyr. Den har väl inte alla finesser kanske men jag saknar inget och den duger åt mig. Man kan simma, cykla och springa med den, dock inte under samma pass. Nytt på den här modellen är att den läser av ens puls på handleden och behöver ingen sensor över bröstet, men det är egalt för min del eftersom jag sällan mäter pulsen. 

Dags för triathlon

6 augusti 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Efter en hel del velande är jag nu anmäld till Nynäshamn Triathlon (olympisk distans) nästa helg. Jag har tvekat eftersom jag knappt har simmat eller cyklat något i sommar. Däremot har jag letat efter ett millopp att springa för att få upp farten lite i löpningen; det har blivit ganska mycket distanspass så här långt. Och eftersom triathlon är en kul tävlingsform så tänker jag lite att jag kan gå in med lågt ställda förväntningar på dom två första grenarna och försöka prestera mer på löpningen. Så nu ska jag försöka få till några sim- och cykelpass i veckan för att hitta känslan. Och så ska jag försöka fästa skorna så att dom sitter så där horisontellt och fint på pedalerna och öva växlingar.

Och på allmän begäran (Fred får här representera allmänheten) samt för transparensens skull så får jag väl också redovisa att jag har gjort ytterligare ett försök att slå Freds tid på Stockholms Brantaste från 2012. Den här gången bommade jag med elva sekunder. Han hade en stark spurt (killen i linne här) där jag själv tvingades gå. Men skam den som ger sig, jag säger tredje gången gillt!

Gilla Allt om Löpning på Facebook!