Marie Cnattingius

Bor i ett mindre samhälle i västra Småland. Delar hus med man och 2 barn. Började min hälsoresa efter småbarnsåren. Har främst satt min motivation/drivkraft/mina mål med träning genom att medverka på olika lopp. Några Tjejmilenlopp, Göteborgsvarv har det blivit. Allteftersom har olika skador satt lite käppar i hjulet, var därför angelägen att hitta en alternativ träningsform, förutom löpningen. Tränar nu Crossfit också som ett komplement! Försöker kombinera hälsa, kost, träning, familjeliv, arbetsliv på ett sätt som funkar för mig och min familj!

Marie Cnattingius

Årets roligaste lopp!

6 november 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius

Run for your lives, High Chaparral i lördags.
Första loppet jag lyckats få med min man på.
Det var lite läskigt i början av loppet, när man inte riktigt visste vad som väntade...

Min långa text försvann!!!

Men roligt lopp var det iaf.
Jagade av zombier, typ...

Mina 3 liv rök, så jag fick en Infected medalj.

Nu väntar nya res och löpöventyr. Rapport kommer.

Säker i löpspåret

25 oktober 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius

Har funderat lite på det där med ensamlöpning. Jag är ju ute i ur och skur. Nu mest skur känns det som... mörkt och eländigt. Möter oftast inte en människa. Möjligtvis nån tapper hundägare som måste ut.
Men har jag nånsin känt mig otrygg? Nej, faktiskt inte.
Den enda gång jag kanske tyckt det varit läskigt är när jag körde korta intervaller i motionsspåret, som har belysning. Mötte då en "snubbe", som promt skulle prata med mig. Men jag gjorde det ganska klart för honom att jag var där för att träna, inte konversera eller dejta.
Undviker numera motionsspåret till förmån för andra rundor. Och där möter jag som sagt sällan någon. Jo en och annan förstås.: Kossor på ängarna, ett och annat rådjur. Herr och fru hare. Älg har jag stött på (håller mig på avstånd..) jag har hört vildsvin, de håller sig som tur är borta.
Men trygg känner jag mig. Och med den känslan fortsätter jag jogga ensam.

Ha en underbar löphöst!

Löpning- prestation kontra upplevelse

16 oktober 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius

Jag fann löpning på äldre dar (ja fy så gammal jag är, NOT!) Eller fann och fann, jag hittade tillbaka till löpningen.

Vem minns inte de där dagarna i skolan när man var tvungen att delta på skoljogg, orienteringsdag, springa 400 m på tid, eller friidrottsdagar där man var tvungen att vara med i åtmintone 3 olika grenar.  osv sov....Glädjen försvann totalt. Tvång är aldrig en bra morot till rörelse. 

Jag får (som nästan alla löpare antar jag) ofta frågan hur fort jag springer. För mig är det ganska oväsentligt. Anledningarna är i det stora hela:  Jag är snart 45 år, väger lite för mycket, jag joggar för välbefinnande inte för världsrekordtider (eller ens byrekord ;)), Jag har inget att bevisa känner jag.

Mina lopp har visserligen blivit längre och längre. Men inga fantastiska tider precis. Andra får gärna försöka slå PR (personrekord) på varje lopp de deltar i, men det är inte vad som driver mig. Jag vill kunna njuta av alla de där stegen jag tog på träningen, som inte alltid är så jäkla skoj. Visst finns det svackor under mina lopp också, men jag ska veta att när jag står på startlinjen har jag gjort mitt bästa för att klara stäckan och jogga i mål som en vinnare.

Jag vet t om såna som inte ställer upp på lopp, för dagsfromen inte känns ok. Slår man inga PR är det liksom ingen mening. Varför? Att känna att man genomför ett lopp, "bara" för att njuta, kan väl aldrig vara fel. 

 

Jag har varit på flera olika löp och träningsresor. Vissa råd har varit skitknasiga, absolut. Men en hel del bra saker har jag tagit med mig.

1.När man ska genomföra ett lopp, ska man bestämma sig varför. Är det prestera en bra tid, eller för upplevelsen.

2. Man ska ge sig själv lite beröm!

Slår man PR: Guldmedalj. 

Man gjorde så gott man kunde, räckte inte riktigt till PR: Silvermedalj

Genomförde loppet, utan att bryta: Bronsmedalj.

På så sätt får man alltid "medalj", och varje lopp måste ses som en framgång, oavsett varför.

Bild nedan, från en av mina löprundor runt omrking samhället. Många kor, höns, hundar, får och vilda djur kan jag stöta på. 

 

 Så jag fortätter jogga på, utan tidspress (som dessutom håller mig relativt oskadad). Sen överlåter jag till andra att jaga tider. Stress har jag nog av utanför löpspåret.

Höstrusk och ny kraft

4 oktober 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius

Målet detta år har varit att klara av ett maraton. Vilket jag gjort.

Inte så lite stolt.  Nu vet jag att jag kan. Och jag ska göra det igen. Men förbereda mig bättre. Både träningsmässigt och kostupplägg ska ändras.

 

Vardagsmotion:

Morgonpromenad 3 gr/vecka, vardagar.  Åtminstone en långpromenad på helgen.

Träning:

Crossfit 1 gr/vecka. Och så löpning så klart. Öka distansen långsamt igen. 

 

Kost:

Börjar varje morgon med ingefärsshot.

Frukost: keso, ägg, linfrö (mestadels)

Lunch: Oftast matlåda (kyckling/lax/ eller kött, med grönsaker/broccoli och matvete/bönor/linser)

Middag: Något som passra hela familjen (själv tar jag mindre av snabba kolydrater)

Mellanmål: tomater/paprika/kvarg  (typ)

Vid långrundor: 2 dar innan lite mer kolydrater. Det mår jag bäst av. 

 

Har under det gånga året fått nya favoritskor. Innan var det Asics 2000 GT. Men märkte att jag fick problem på långrundorna. 

Så införskaffade ett par Saucony Omni 14. Och efter det har det blivit 2 Saucony till. På maran, var de suveräna. Visst fick jag stora blodblåsor. Men tår och tramdynor ok (efter omständgiheter)

 

Hösten är nog bäst löptid ändå.  Ska bara ladda min pannlampa, med nya batterier. Sen blir det terapilöpning i skogen!

 

 img_0976.jpg

 

 

 

Medoc marathon

14 september 2017 | Bloggar – Marie Cnattingius

Jag har nu återvänt från mitt (hittills) största och häftigaste löparäventyr.

Jag åkte en gruppresa, med buss ner till Frankrike. Totalt tog det ca 30 timmar enkel resa. Inget resesällskap med mig, men det fungerade utmärkt att prata med alla trevliga människor på resa. Vi var inte så många på bussen, (en del tog flyg ner) de flesta fick 2 sittplaster, så man kunde bre ut sig. Resan varade från onsda- måndag. Loppet var lördag den 9 september.

 Researrangören hade ordnat gemensam utklädnad till oss 78 som var med. Det var häftigt! Nrlappar fick vi på hotellet. Service!

Medoc har olka teman varje år. I år var det musik, 33:e varv. 33:e året detta lopp går av stapeln, så det var väl fyndigt värre.

Abba, Village People, Beatles, Elvis mfl fanns med bland alla löpare.

Innan start, visade sig regnbågen!

Medoc är en fest. Utklädda löpare, det bjuds på musik. Man joggar genom vingårdar och bjuds på vin, ost, kex, ostar, ostron. Och nej: man dricker inga mängder av alkohol. jag väntade dessutom till efter 28 km, innan jag testade vin. Och den skvätten jag drack då: var så himla god!

Visst var det tufft, det var det. Smärtan de sista 4 km, var inte att leka med..... Men det gick över så fort jag kom äver mållinjen. Och ja: Jag grät av lättnad och stolthet de sista 2 km in i mål.  Vädrets makter var ganska ok. Soligt, åskskurar, hagel, molnigt och så varmt igen....

 Hade en rejäl svacka, rent mentalt, mellan 12 km-27 km.... Det var tråkigt, jag tyckte det blev trist att inte ha någon att dela upplevelsen med.  Men så fick jag sällskap från ett par från gruppen, och det hjälpte mig att vända tankarna. Vi avverkade nästan hela återstoden av maran  ihop (sista 2 km, joggade de före mig, jag kunde inte få till rikgit den farten just då).

 

Efter loppet: Så klart efterfest. Då dansade vi! Eller iaf jag! Vilken kick! 

Väl på hotellet: Av med skorna och synade mina stackars fötter. Gansak välbehållen ändå. Några blåsor undertill och världens blodblåsa på höger fot. Men vad gör väl det? Inte så hemskt ont iaf. Fast svårt att sova natten efter maran. Det värkte lite äverallt. Och jag gick inte på toa en enda gång under loppet!!!! Så på natten, var jag uppe typ varannan timme för att kissa. 

 

Om jag ska göra det igen?! Självklart. En gång är ingen gång!

 

 

Det känns som om jag inte hann med alla intryck under loppet, därför måste jag helt eneklt resa en gång till. Lägger då upp det hela lite annorlunda, tror jag. Joggar på lite snabbare, de första 2 milen och njuter därefter lite extra. Och nu vet jag ju att jag kan klara det!

Efter målgång: Fick alla som avslutat i tid, en flaska vin dessutom. Bara det gör det ju värt mödan!

Dagens citat: " Hur vet du att det är omöjligt om du inte ens försökt?"

 

Ha ett underbar löphöst/vinter! Nästa år väntar nya härliga löpäventyr.

 

 

 

 

 

Gilla Allt om Löpning på Facebook!