Marie Nilsson

Jag är 52 år och bosatt i Gävle. Har två vuxna barn som också gillar att tränar. Jag har tränat karate i 10 år men började med löpning 2011. Är en åretruntlöpare som springer hellre än fort och brukar delta i motionslopp.

Marie Nilsson

Tvära kast!

9 maj 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Livet består just nu av många tvära kast. April kom med sommarvärme och vi minns förra sommaren som var helt underbar för oss som vill ha sol och värme. Att vi behöver regn är lätt att glömma bort en sådan sommar. Maj har nu aprilväder med allt vad det innebär av snö, hagel och kallt. Det är helt ok att det regnar men det behöver väl inte vara så kallt

På det personliga planet är det också tvära kast. Efter att ha varit arbetssökande i två månader där jag kunde träna flera gånger om dagen 7 dagar i veckan har jag sedan i slutet på mars arbetat på annan ort och det innebär alltid resor. I mitt fall går jag hemifrån 05.45 och kommer hem 19.00. Det är inte lätt att komma iväg på träning då. Jag bär med mig träningsväskan vissa dagar så jag kan gå direkt till gymmet och jag kommer ibland ut på kortare intervallpass med löpningen. Karaten får vänta till söndagarna men dessa har alltid varit vikt för mitt långpass så det får numera ske på lördagar.

Jag har haft ont i knän och ben så länge så jag mindes knappt hur det kändes att vara hel. Döm om min förvåning när jag nu i någon vecka inte känner någon smärta alls i ben eller knä. Hoppar nästan fram men bara så länge det inte kommer till trappor eller att sitta ner på golvet (karateträningen). Då kommer smärtan tillbaka. Det gäller att undvika trappor så mycket det bara går för det är helt underbart att känna mig hel och inte känna någon fysisk smärta i kroppen. Fråga mig inte hur det gick till men fort gick det.

Min mentala hälsa genomgår också tvära kast. Ibland flera gånger om dagen. Det brukar vara så på våren och främst i maj. Så har det varit i fler år. Jag har ett hjärnspöke/akilleshäl som jag bestämmer mig för att göra mig av med men det håller i någon timme sen är jag tillbaka i samma gamla tankemönster. Min utmaning blir att tänka/känna nytt och inte ge upp.

Äntligen!!!

14 april 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Idag kom äntligen jag iväg till Hemlingby friluftsområdet. Ett av mina mål i år är ju att springa samtliga spår där vid ett och samma tillfälle och det blir då drygt 3 mil. Det kommer att bli i slutet av sommaren som jag försöker mig på det. Det har snöat och varit sol om vartannat de senaste veckorna men när jag vaknade idag var det strålande sol och då var det inte något att fundera över längre. Det var äntligen dags att åka till Hemblingby.

Bor du som jag, mitt inne i staden, men med några hundra meter till Boulognerskogen som är en underbar plats att vara i och löpträna i är det ibland svårt att sätta mig i bilen för att åka till Hemlingby men när det väl är gjort ångrar jag det aldrig. Att springa i terrängspåret är aldrig fel. I dag blev det 5:an där de två första kilometerna är samma som milen. Det gick att springa nästan hela tiden. Ibland fick jag välja mellan snö och halka i spåret eller lera vid sidan om och det var inte något svårt val. Lite skit har ingen dött av. Det var värre när det var vatten, djupt vatten, eller snö i spåret. Då fick det bli spåret med viss risk för att halka men det gick bra.

Nästa vecka är det påsk vilket innebär att jag har fyra dagars ledigt och då blir det fler pass i Hemlingby. Då ska jag försöka mig på att springa milen och hoppas att det inte är allt för mycket snö kvar. Det går ju att springa 5:an flera gånger men det är alltid roligare att börja med milen och sen lägga på fler spår. Det sägs att det ska bli sol i veckan så då försvinner kanske resten av snön. Hoppas verkligen det för nu vill jag ha vår.  

 

Nya rutiner!

6 april 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Har börjat arbeta igen efter att jag stod till arbetsmarknadens förfogande i några veckor. Långpendling med tåg mellan Gävle och Botkyrka. Det kräver viljestyrka och nya rutiner om jag ska få till träning på vardagar när jag har ca 3 timmar hemma. Går hemifrån 05.50 och är hemma 19.00 och måste sova ca 22.00 för att orka upp så tidigt.
Första veckan hamnade jag i soffan med paddan i knät och där stannade jag tills det var dags att byta plats och gå till sängen! Jag insåg snabbt att jag måste göra något och resultatet blev att jag släpar med mig träningsväskan fram och tillbaka till Stockholm måndag och torsdag så jag kan gå direkt till gymmet utan att behöva gå hem. Det tar bara ca 10 minuter att gå hem och hämta träningskläderna och komma till gymmet men som sagt var, anden är svag ibland och väljer soffan!
Jag hinner också hem till karateträningen på onsdagar för den börjar 19.30. Den här veckan var det inte möjligt då tåget var försenat p g a obehöriga på spåret! Vi var många på centralen som var upprörda över det. På onsdagen blev vi stående utanför Uppsala i 45 minuter p g a det. På torsdagen var nästan alla tåg från Stockholm försenade, alla utom ett och det var mitt. Det enda eftermiddagståget som gick i tid var mitt:)
Löpning i intervaller blir det på tisdagar och torsdagar och ett långpass på helgen. Känns helt ok och möjligt att klara av denna planering fram till sommaren då arbetet upphör.
Håll i håll ut så blir det här bra. Hoppas jag!

Det går väl över!!!

12 mars 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Jag vet inte hur många veckor mitt högra ben har varit skadat. Skadan/smärtan har flyttat på sig och förändrats under dessa veckor. Just nu är det knät som spökar men det var det inte de första veckorna utan då var det knävecket. Nu tillhör jag den generation som resonerar som att det går väl över om ett tag. Ingen idé att söka hjälp när det ändå går över. Lite smärta får du lära dig leva med, eller?

Nu har det inte gått över och då gör jag som så många andra gör, googlar för att se vad det kan vara. Det är ju livsfarligt för till slut har man ju alla fel, lika bra att tacka för sig direkt nästan. Det måste vara fruktansvärt att vara läkare i dessa dagar då många patienter "vet" vad de har för fel och vilken behandling de ska ha dessutom:)

Det går ju inte att sluta helt med träningen även om jag har smärtor och jag får lida för det efter ett pass. Det var karateläger i helgen och att träna karate utan ett fungerande ben är inte lätt även om det värsta var att sitta ned och hälsa. Det är svårt när det inte går att böja benet.

På gymmet blir det mycket överkroppsträning nu men det blir lite tråkigt det också i längden och att träna bara vänster ben har inte känts så inspirerande även om jag måste fundera på det nu.

Löpträningen har nästan helt övergått till promenader även om det blir minst ett löppass i veckan och det oavsett smärtan. Det går ganska bra att springa för smärtan kommer efteråt. Några intervaller är det inte tal om men det kan jag göra sen.

Jag antar att smärtan går över även om det just nu gör så ont att jag gråter samtidigt som jag skriver. Gråter av smärta och försöker skriva för att distrahera mig från att tänka på den. Nåja, det går väl över det också. Tårarna alltså. Håll i håll ut!

Våga vila!

26 februari 2019 | Bloggar – Marie Nilsson

Jag som är hemma på dagarna har tid att träna när jag vill och vad jag vill och så har jag gjort den sista månaden men nu har jag i snart två veckor haft ont i högerbenet (baksida från början men nu har det spridit sig)

Till en början tänkte jag att jag ska kanske inte träna  två pass om dagen. Sen insåg jag att löpningen kanske kan vänta men jag fortsatte men långa promenader, träning på gym och karateträning. Efter ett tag insåg jag att träna ben på gymmet nog inte var någon bra idé även om jag gärna vill träna dem.

Karate och promenader fortsatte jag med men idag har jag insett att det blir inte några promenader heller innan det blir bättre. Karateträningen på söndagar vill jag inte gärna släppa för det är så roligt och jag behöver inte kicka med höger ben men nu kan jag knappt ta mig framåt så vi får se hur det går i veckan. Den träningen är ju lika viktig för det är en träning i grupp. Jag som är hemma hela dagarna blir lätt en ensling men här träffar jag andra.

Just nu sitter jag och försöker få mig själv att inse att jag måste våga vila. Om jag vågar vilar kommer jag tillbaka starkare senare, både mentalt och fysiskt hoppas jag men det är svårt att våga vila. Vem vet vad som händer imorgon. Efter tre dödsbud på en vecka inser jag att vi inte vet hur många morgondagar vi har.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!