Marie Nilsson

Jag är 52 år och bosatt i Gävle. Har två vuxna barn som också gillar att tränar. Jag har tränat karate i 10 år men började med löpning 2011. Är en åretruntlöpare som springer hellre än fort och brukar delta i motionslopp.

Marie Nilsson

Min bästa tid är nu!

4 september 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Förra veckan föll regnet efter en oerhört varm och solig sommar och jag tyckte först lite synd om mig själv som skulle löpträna. Jag vet inte hur jag tänkte eller hur det har gått till för jag föredrar alltid att springa när det inte är sol så löpsommaren har varit lite kämpig p g a det fina vädret!!!

Ett tidigare skada ( i knävecket) och brist på pengar till hotell gjorde att jag inte kunde delta i Midnattsloppet vilket var trist för jag har aldrig ställt in ett lopp jag anmält mig till. Nu är jag i form för Lidingöloppet då skadan inte längre gör sig påmind men jag är inte anmäld detta år så vi får se om det blir något lopp.

Hösten är annars en tid som det går lätt att springa. Värmen är inte lika besvärande och för mig som tycker om att springa i regn och rusk är det inte några problem att komma ut nu när jag har påmint mig själv om hur bra det går att springa i alla väder. Min bästa tid är nu på många sätt!

Då jag har hela dagarna till mitt förfogande kan jag också ge mig ut i spåren under dagtid när det är ljust. 4 löppass, 2 gympass och 1 karatepass i veckan gör att jag känner att formen är på uppåtgående. Intervallträningen har också gjort att de "vanliga" löppassen går så mycket fortare även om jag inte bryr mig om att det ska gå fort. Jag springer hellre längre tid än fort. Mitt långpass på söndagar är att springa i 2-2,5 timmar. Jag går en kortare stund och det är helt ok tycker jag. Sonen kan inte förstå varför jag ska springa så länge. Spring fortare och kortare tid tycker han men för mig är själva tjusningen att det är lång tid. Många tankar hinner passera huvudet och långa stunder finns det absolut inga tankar alls och det är oerhört fascinerande hur kroppen/knoppen kan reagera på fysisk aktivitet.

Bättre och bättre dag för dag...

14 augusti 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Bättre och bättre dag för dag blir jag i mitt skadade knä/knäveck men inte tillräckligt bra för att jag ska kunna genomföra Midnattsloppet på lördag. Jag vet inte om jag kan springa milen utan att gå en viss sträcka och jag är ju en långsam löpare så då hinner jag nog inte inom tidsspannet 60-65 minuter. Det är första gången någonsin som jag inte deltar i ett lopp jag har anmält mig till. Det känns inte så bra och väldigt ovanligt.

Jag vet inte om det är för sent att anmäla sig till Lidingöloppet som går i slutet på september. Blir jag bra och om jag får ett nytt arbete så anmäler jag mig om det går. Utan nytt arbete har jag inte råd att delta då jag också måste bo på hotell. Dottern har sagt att om jag och hennes sambo springer så skjutsar hon oss tidigt på morgonen och hämtar oss efter men det har inte jag någon lust till. Jag vill inte kliva upp så tidigt och en del av charmen med att delta i lopp i annan stad är ju att tillbringa en natt på hotell och äta hotellfrukost.  Han vill inte heller för i detta erbjudande vill hon att han ska försöka slå hennes tid, eller helst visa att han inte kan slå hennes tid:)

Då jag är mycket bättre i skadan och ledig hela dagarna blir det en hel del träning. Varje dag ägnas minst 1 timme till någon form av träning. Nu börjar dessutom värmen bli behaglig så då går allt så mycket lättare. Det var verkligen inte roligt att springa i 35 graders värme.

Uppdraget nu blir att se till att få in rutiner som jag kan behålla även när jag får ett arbete vilket jag hoppas blir snart för så här länge har jag inte varit ledig sedan årskurs 8 -78.

Delete 2.0

29 juli 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Ulf Lundell tillskrivs uttrycket: "En inställd spelning är också en spelning." Jag har inte ställt in mina löprundor i veckan men i fredags var det en riktigt "skitrunda" som jag helst vill använda  "delete" för. Det var tungt, tunga fötter som knappt orkade lämna marken. Varmt och kvavt men jag tog mig runt milen som är ett terrängspår och vi kan lära oss en del av skitträningar också och när det är gjort är det bara att trycka på delete i hjärnan. Vilket kan vara lättare sagt än gjort.

Jag har sprungit flera gånger i Hemlingby sedan jag föll och skadade mig i början av sommaren men jag har aldrig sprungit upp/ner för backen där jag ramlade och skadade mig. I onsdags gjorde jag det för första gången efter fallet och det gick bra. Jag tog det oerhört lugnt men jag sprang och det är jag glad för. Det satt i huvudet det också. Även här vill jag använda mig av deleteknappen. Ju mer jag tänker på att inte ramla och skada mig desto osäkrare blir jag som löpare och det är inte bra.

Det mesta vi oroar oss för är tankespöken och ibland har vi en tendens att ta ut sorger i förskott. Jag är psykologilärare och när jag undervisade på gymnasiet var det väldigt vanligt att elever tog ut sorger i förskott, främst flickorna. När jag frågade varför svarade de ofta att de då inte blir så besvikna när det som de inte vill ska hända verkligen händer. När jag påpekade att de då blev ledsna två gånger förstod de inte vad jag menade. Jag ville att de skulle ta ut lyckan i förskott och om de då inte blev som de ville hade de i alla fall fått vara lycklig en tid. De tyckte att jag var oerhört suspekt med det perspektivet. Tyvärr känner jag att några av dem "smittade" mig i vissa avseenden.

Veckans uppgift blir att ta bort det perspektivet, d v s att ta ut något negativt i förskott, och att tänka på "spökena" och sen trycka på delete om det inte är något jag kan lära mig av.

Tour de Hemlingby

17 juli 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

I helgen som var (lördag) passade jag på att genomföra Tour de Hemlingby med Tour de France i hörlurarna. Visserligen inte som jag tänkt mig men ändå:) Jag har varit skadad i flera veckor i ett knä/knäveck efter ett fall så att springa efter ett program har inte varit möjligt. Det har blivit kortare löpturer och promenader (och cykel).  Mitt mål har varit att springa samtliga spår i Hemlingby vid ett och samma tillfälle och det är strax under 3 mil och göra det innan Midnattsloppet i Stockholm i augusti. Efter ett tag flyttade jag fram målet till efter Midnattsloppet men efter de senaste veckorna vet jag inte när det blir av, d v s att springa dem. Jag vill gärna nå mina mål så när väderleksrapporten sa att det skull bli lite svalare i lördags bestämde jag mig för att ta mig runt dem gåendes. Jag har alltså tagit mig runt spåren men genom att gå. Men runt kom jag!!!

Började med milen och det är ju spåret som jag helst tar mig runt. Det är ett terrängspår som erbjuder många backar och vattendrag. 6:an är ett motionsspår som inte är riktigt 6 km. Belysning och en hel del folk men inte i helgen för det var väldigt varmt även om solen gick i moln några gånger. 5:an och milen delar början och slut så det blev lite upprepning. 2:an gick av bara farten och det är en bana som jag är van att springa även på vintern för det är bara den som vi får springa i under vinterhalvåret då det åks skidor på de andra spåren. 2,5:an sprang jag åt "fel" håll för att få lite variation. 6:an och 2,5:an delar också på början och slutet och det är betydligt lättare att ta den åt fel håll. Sist men inte minst blev det 3:an som också delar början och slut med milen och 5:an. Jag hade tänkt ta även den åt "fel" håll men då hade jag blivit tvungen att går några hundra meter extra och det orkade jag inte när jag kommit så här långt. Jag är oerhört nöjd med att jag gjort detta trots ett skadat ben. 5 timmars promenad var helt ok även om jag fick lite ont i fötterna.

Jag har nått målet även om det inte blev som jag tänkt från början men jag har tagit mig runt spåren. Det är viktigt att komma ihåg att mål kan nås på olika sätt och att de kan förändras under resans gång även om jag fortfarande har som mål att göra detta löpandes men det får vänta tills jag blir helt bra i högerbenet.

Tillbaka på ruta 1!

2 juli 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Efter mitt fall då jag skadade knät/knävecket så måste jag nu börja om på ruta 1, d v s vecka 1 när det kommer till min planering inför att springa samtliga spår i Hemlingby vid ett och samma tillfälle. Det blev en del vila då jag enbart tränade på gym men förra veckan kunde jag genomföra korta löppass och trodde då att jag var på banan igen men något långpass i helgen blev det inte. Det blev ingen träning alls i helgen. Jag hade annat att göra men det hade inte varit möjligt att springa mer än ca 30 minuter.

Ikväll har vår huvudtränare på karaten ett extrapass under sommaren där vi tränar kata och jag funderar på om jag ska försöka mig på att genomföra det passet. Det värsta är att min skada inte blir bättre av att träna karate men samtidigt är det roligt och jag känner att jag behöver träffa lite människor, trevliga människor.

När det kommer till löpningen så ska jag genomföra samtliga pass den här veckan och jag hoppas att jag kan genomföra långpasset på söndag men jag inser också att jag nu måste börja om på vecka 1 av 12 när jag haft några veckors vila. Från början hade jag tänkt att det skulle ske innan Midnattsloppet i Stockholm men det går lika bra att göra detta i september om vädrets makter är med mig. Jag har ännu inte anmält mig eller bestämt mig för om jag ska springa Lidingöloppet 15 km i år. Vi får se. Det är inte bara när det gäller löpningen jag är tillbaka på ruta 1, det gäller även yrkeslivet. Jag har valt att avsluta mitt arbete utan att ha ett nytt. Det känns lite spännande även om jag har en utbildning som alla skriker efter så jobb får jag nog men det blir på ruta 1 även där som sagt var. Det finns fler delar av livet som vi ibland skulle behöva gå tillbaka till ruta 1. Nu när jag har gott om tid ska jag arbeta vidare med det, både mentalt och praktiskt.

Veckans mantra: Håll i håll ut, allt går över!

Gilla Allt om Löpning på Facebook!