Marie Nilsson

Jag är 52 år och bosatt i Gävle. Har två vuxna barn som också gillar att tränar. Jag har tränat karate i 10 år men började med löpning 2011. Är en åretruntlöpare som springer hellre än fort och brukar delta i motionslopp.

Marie Nilsson

34 dagar kvar!

20 augusti 2017 | Bloggar – Marie Nilsson

Idag är det 34 dagar kvar till Lidingöloppet. Det kan tyckas som att det är många dagar men med tanke på att jag arbetar 5 dagar i veckan är det inte mycket att spela på. Det är inte många "långpass" kvar innan det är dags att åka till Stockholm.

Under dagen har jag sett en hel del bilder från Midnattsloppet på Facebook och jag kan konstatera att jag ångrar att jag inte anmälde mig till det loppet. Det är det roligaste lopp jag har deltagit i och då var det främst publiken som gjorde det till ett minnesvärt lopp. Starttiden också för mig som är en nattuggla. Nästa år är jag given!

Efter semestern har jag haft svårt att komma in i mina tidigare rutiner eller för den delen skaffa mig några nya. Varje vecka tänker jag att just den veckan så ska allt flyta på som det gjort tidigare men tänk vad jag lurar mig själv. Jag har aldrig missat ett söndagspass men annars kan nästan allt förhandlas bort känns det som.

När det "bara" är 34 dagar kvar är det lättare att komma igång/komma iväg. Nedräkningen har börjat och vill jag njuta av loppet är det några veckor nu med fullt fokus på löpträning även om det kan bli ett pass karate i veckan. Ombyte förnöjer ju sägs det:) Fokus på träningen gör ju också att annat som "stör" förhoppningsvis försvinner.

Veckans fokus blir: håll i, håll ut

Rutiner saknas!

6 augusti 2017 | Bloggar – Marie Nilsson

Så här efter att ha arbetat en vecka efter semestern inser jag att jag måste skapa nya rutiner igen, både på arbetet och när det gäller träningen. På arbetet går det ju fort bara all personal och elever kommer, så kommer rutinerna också.

När det gäller träningen så är det inte möjligt att ha att samma rutiner när du arbetar som när du är ledig och kan träna två pass om dagen. Jag har ju haft rutiner tidigare men de glömmer man lätt bort och det är ju nya förutsättningar nu mot innan semestern.

Rutiner låter så tråkigt. Carpe diem (fånga dagen) låter så mycket bättre och mer attraktivt men rutiner är inte att förakta. Att något går på rutin låter negativt men det behöver det ju inte vara. Rutiner är bra så länge som de inte blir något som inte går att ändra.

Om jag bestämmer mig för vilka dagar jag ska gå på gym, träna karate och när jag ska löpträna behöver jag inte fundera över om jag ska göra det. Det är bara att göra det innan något annat. Är det inte möjligt att springa av någon anledning är det bara att byta om och ta en promenad istället.

Jag har märkt att jag är väldigt träningsvillig torsdag-söndag medan det i början av veckan är svårare att komma till skott. Det innebär att jag bör ha en vilodag på måndag eller tisdag men vi får se hur det passar ihop med resten av livet.

Efter Malmö och tre pass karate om dagen har det inte blivit någon karate alls den här veckan. Inte något gym heller men jag har kommit ut på tre löppass och det är jag riktigt stolt över då det inte blev någon löpning alls under veckan i Malmö. I dag, söndag, blev det ett långpass på förmiddagen och jag klarade mig från regnet även om det verkar har regnat på andra ställen i Gävle. Jag gillar ju att löpa i regn och gör det med ett leende på läpparna men det är svårt att ge sig ut när det regnar. Om det börjar regna när jag är ute är det helt ok.

Nu är det några veckor som det blir fullt fokus på löpningen då det snart är dags för Lidingöloppet. Det ska bli kul men sen då, efter det? Jag kan ju inte ha Vårruset i maj som nästa mål!!!

 

 

Malmö avklarat!

30 juli 2017 | Bloggar – Marie Nilsson

Så var då årets sommarläger (karate) i Malmö avklarat! 13 karatepass på en vecka. Tre om dagen måndag till torsdag och ett pass på fredagen. (I alla fall för oss som inte graderade. De som graderade gjorde det efter lunch på fredagen)

Jag genomförde samtliga pass och är mäkta imponerad av mig själv och alla andra som gjorde det. Lite stel och blåmärken på armar och ben men vad gör väl det. Badsäsongen kom ju aldrig igång i år då det har regnat nästan varje dag.

Jag tycker att karate och löpning är en bra kombination och det är många som tränar karate som löptränar samtidigt. Om jag är imponerad av oss som genomförde samtliga karatepass är det ingenting mot hur imponerad jag är av en karatekas på lägret som genomförde samtliga pass men innan första passet gav sig ut på en löprunda på 1,3 mil och samma sak efter sista passet. Tre karatepass om dagen och 2,6 mil löpning. Det är verkligen imponerande det. En från min karateklubb sprang ultralopp i Skövde mellan 18.00-06.00 i går och det är ännu mer imponerande. Jag vågar inte ens tänka tanken på att genomföra ett maraton och hon sprang mer än 6 mil.

Nu blir det några veckors vila från karaten innan terminen börjar. Jag hoppas att det går att kombinera löpning och karate med arbete men vi får se hur hösten blir. Löpningen kommer först och anmälan till Lidingöloppet 15 km är gjord så nu blir det nytt fokus. Det blev inget långpass idag då jag har en del att göra innan arbetet börjar igen imorgon. Ångestskapande måste jag säga men efter en dag har det gått över. Då finns det annat som är värre och som inte går över lika lätt.

Mot Malmö!

22 juli 2017 | Bloggar – Marie Nilsson

Efter att ha närapå kollapsat på förra helgens långpass i Hemlingby kändes det lite pirrigt när jag skulle ut på veckans första intervallpass. Nu gick det oerhört bra och jag insåg att jag gillar när det går fort. Jag har hela tiden tänkt att jag är en långsam löpare som löper längre sträckor (vilket jag gör också) och inte en sprinter som jag var i min ungdom. I veckan har jag genomfört två intervallpass och inser att jag verkligen gillar att springa fort! Fort för mig är inte samma sak som fort för någon annan utan jag jämför enbart med mig själv. Roligt var det i alla fall. Något långpass blir det inte den här veckan då jag efter mycket om och men bestämde mig för att åka på träningsläger (karate) i Malmö sista semesterveckan. Söndagen går då åt till att resa. Jag vet inte när vi kommer fram men jag kommer inte ge mig ut på Malmös gator på ett löppass det första jag gör när jag kommer dit.

Det kommer att bli två/tre karatepass om dagen men jag har packat ned löparkläderna också. Jag ska inte gradera så om jag vill kan jag hoppa över ett karatepass och ta ett löppass istället men samtidigt känns det lite dumt för jag har ju valt att åka på ett läger för just karate. Jag får ta löppasset på kvällen.

Vi är tre stycken från klubben som åker. Om du vill gradera till svart bälte (dan-grad) är det Malmö som gäller. En från klubben ska gradera till 2:a dan, d v s andra svarta graden och jag hoppas att det går bra. För oss som inte går upp till svart är det oerhört spännande att se på när de genomför graderingen på fredagen. Samtidigt är det oerhört viktigt att komma ihåg på en gradering att den börjar direkt när du kommer in i dojon, på måndagen i det här fallet, och inte enbart vid själva graderingen. Med rätt inställning och attityd under träningen har du råd att göra misstag under själva graderingen. Det är samma sak som inom skolans värld. Du kan misslyckas på det nationelle provet, som sker en viss dag och tid, och ändå få ett godkänt betyg i kursen. Det tycker jag är viktigt att komma ihåg i dessa dagar när många ondgör sig över skolan och resultaten och många vill att NP ska vara avgörande för slutbetyget. De som säger så vet inte vad de pratar om!

Kvällens utmaning blir att somna i tid så jag inte är för trött imorgon när jag måste kliva upp klockan 06.00. De senaste veckorna har jag somnat vid den tiden, nästan i alla fall:)

helt slut!

17 juli 2017 | Bloggar – Marie Nilsson

Igår, söndag, var det dags för veckans långpass. Jag åkte, som jag brukar på söndagar, till Hemlingby och började  löpa i milspåret. Jag funderade över om jag skulle välja att springa en distans eller en viss tid. Båda har sina fördelar. Om jag springer t ex 2 klocktimmar gör det inget om jag går några minuter mitt i passet. Det gör det i och för sig inte om jag springer en distans heller men det är inte lika lätt (eller svårt) att bestämma sig för att gå om jag är trött när jag springer en viss distans för då vill jag ju bli klar så fort som möjligt även om jag är en långsam löpare.

Nu hann jag precis bestämma mig för att jag skulle springa i minst två timmar och när milspåret var avklarat skulle jag ta ett annat spår, 6:an eller 5:an men troligtvis 6:an eftersom 5:an och milen är samma spår de första två kilometrarna och när jag bestämt mig då tog jag helt slut. Efter 45 minuter klarade jag inte av att lyfta fötterna. Jag var inte ett dugg trött i knoppen och inte heller i kroppen. Inte ens benen kändes speciellt tunga men att lyfta dem gick inte. 6-8 kilometer brukar vara de allra bästa men nu var dessa en pärs. Det var bara att inse att det var dags att promenera en stund tills fötterna gick att lyfta igen.

Problemet var att det inte gick att börja springa igen. Jag hade fullt sjå att ta mig upp för backarna när jag gick och att då börja springa i dem var inte att tänka på. Inte gick det att springa nedför heller då jag inte orkade lyfta benen och milen är ett terrängspår. Då hade jag ramlat som en fura och det kändes lite onödigt. Det slutade med att jag enbart tog mig runt milspåret så det blev varken den tiden jag tänkt mig eller den distansen jag ville. Jag har visserligen varit trött under vissa lopp tidigare men inte på detta sätt. Jag vet inte vad som hände och jag undrar hur det blir imorgon tisdag när det är dags för nästa löppass. Kroppen eller knoppen försökte kanske säga mig någonting, vad vet jag men obehagligt var det!

Gilla Allt om Löpning på Facebook!