Mats Nord

Bor i Stockholm mer fru och två barn. 2001 började jag med löpträning kontinuerligt. 2004 sprang jag mina första två bergsorienteringslopp, FEMM i Sverige och KIMM (numera THE OMM) i England. De senaste åren har jag kört ett antal ultarmarathons också, som längst 100 miles (161km).

Mats Nord

Det är farligt att cykla

7 november 2017 | Bloggar – Mats Nord

I onsdags morse skulle jag cykla till jobbet. Misstänkte att det skulle vara halt ute så jag var fösiktig. Efter några minuter så brukar jag gena över en liten gräsmatta för att ta mig mellan två cykelbanor. Utan någon högre fart rullade jag över, men gjorde ett stort misstag. Det var lerigt och jag svängde. Om det var för kraftigt eller för snabbt vet jag inte, men i samma ögonblick släppte framdäcket och vurpan var ett faktum. Grymt irriterad på min klantighet reste jag mig upp och skakade av mig chocken. Kollade snabbt igenom cykeln och endast ena bromshandtaget hade fått sig en smäll och var snett. Som tug var gick det att rikta upp hjälpligt. Kände mig lite mörbultad och stel i kroppen, men inget farligt. Dagen efter kände jag att det var ömt i ryggen och bröstet, inget värre. Ju mer tiden gick, desto mera ont gjorde det ont på ett specifikt område på ett revben på bröstet. Värst var det på fredag kväll/ natt för att försöka vända sig i sängen gjorde rejält ont! Fick erkänna för mig själv och frun att det kanske var illa ändå. På vårdguidens hemsida kunde jag bocka av alla symtom för en revbensskada. Läketiden är 1-2 månader, weeee!!!

 

Det blir framöver att ta det lugnare med träningen och lyssna på kroppen. Träna kommer jag att göra, men skippar de hårdaste passen om det gör för ont. Hade en plan att fokusera några veckor på simning, men för nog skjuta på de planerna en tid.

 

Dålig motivation

9 oktober 2017 | Bloggar – Mats Nord

Sedan loppet UTMB i början av september har  min vilja för löpning svalnat mer och mer. Jag misstänkte att de skulle bli något form av vaakum efter loppet och så blev det.

För ett par veckor sedan så slog det mig att SUM (Sörmlands Ultra Marathon) som skulle gå av stapeln 7 oktober skulle kunna vara något. Det är ett lopp jag sprungit förut och sagt att jag gärna springer igen. Jag blev till och med erbjuden att ta över en arbetskamrats startplats. Tyvärr så har baksidan på ett lår spökat, så när jag var ute på en lugn runda i tisdags så fick jag ont. Tog det lugnt från löpningen (nästan) resten av veckan. På fredagen kändes det ingenting, men ~50km i terräng skulle nog inte bli så bra. Så jag vek ner mig redan innan loppet. Det grämer mig idag i och med att jag var ute i skogen en runda igår och kände inte av något. Kanske hade det gått....

Medan jag håller på att fila på min tävlingsrapport över UTMB så damsuger jag internet på lopp som kan inspirera mig att löpträna. Där vet jag inte heller vad jag är ute efter. Ska det vara långt eller jättelångt, i Sverige eller utomlands, ska det vara ett kvallopp till något annat lopp, trail eller asfalt? Det finns massor av frågor och kanske massor av svar, har inte bottnat i jag vill. Det finns visserligen ett antal lopp som man skulle vilja springa, men ska man försöka planera in ett till nästa år? Tids nog kanske jag har svaret.

 

Det börjar dra ihop sig

25 augusti 2017 | Bloggar – Mats Nord

Nu är det bara en vecka kvar till jag står på startlinjen i Charmonix och årets upplaga av UTMB. Vad ligger fokuset på träningen då. Ja, det är backträning som som varit fokus den senaste månaden. Det gäller att vara stark både uppför och utför. Uppför sliter egentligen inte på benen, det är bara jobbigt. Men utförslöpning är den som sliter. Att sätta ner fötterna och försöka bromsa kroppen belastar benen rejält. Kommer ihåg hur jag kände mig förra gången jag sprang loppet och vet att backträningen är viktigt. Nu är den träningen klar och fokus är att hålla igång kroppen sista veckan och inte köra några hårda och långa pass. Det kommer bli lite traillöpning och kanske cykelpendling innan jag reser ner på onsdag. Utrustningsmässigt ligger jag i bra fas, har börjat packa så smått. Det jag funderar mest på är vilken energi jag ska ha med mig och hur mycket. En form av plan har jag, men den kommer säkert att förändras under veckan.

 

(Foto privat. Ett bra pass i Hammarbybacken, Stockholm)

Träning på semestern

1 augusti 2017 | Bloggar – Mats Nord


(Foto privat. Vanlig vy från mina rundor på västkusten)


Nu börjar semestern lida mot sitt slut, är inne på den sista veckan. Kan verkligen inte klaga för den tre första veckorna har  verkligen varit händelserika. Har umgåtts med vänner i olika delar av landet, både öst- och västkusten. Den här veckan blir mestadelas att slappa hemma.
Träningen under juli har verkligen överträffat alla förväntningar. Förra året tränade jag och frun varannan dag för att inte ta allt för mycket tid från familjen. I år så har kidsen blivit ett år äldre och det märks verkligen. De har blivit mer självgående. Det har gjort att både jag och frun tränat mer. Själv så skrapade jag ihop 24 pass under juli, inte så långa alla gånger. Vissa dagar blev det till och med dubbelpass i form av simning och löpning. Till stor del har jag frun att tacka för många av passen då hon har pushat mig att komma iväg. Ibland har motivationen trytigt och då har hon sparkat iväg mig. Har haft en hel del sällskap under träningara, både löpning och simning, vilket har varit kul. Det blev även en spontan liten löptävling, där jag kom tvåa. Lyckades med konststycket att springa fel, samt att bli getingstungen på kinden. Men även utan de fadäserna hade jag nog inte klarat av att knipa förstaplatsen.



(Foto privat. Choklad och medalj!!!)


En månad kvar tills UTMB nu. Det är nu dags att trappa upp träningen och då främst backträningen. Det får bli ett antal pass i Hammarbybacken varje väcka för att slipa på formen. Var för övrigt där igår. Hade ingen motivation för att träna men blev ivägtvingad av min bättre hälft åter igen, vilket var tur. För jag fick till ett riktigt grymt pass där vändorna kändes lätta och var stark hela passet. 800 Höjdmeter under en timme är jag nöjd med. Ska dit igen och då får jag sällskap, nice!

(Foto Privat. Simmade med en kompis i en å. Dottern passade på att bada samtidigt)

Ecotrail Stockholm 2017

27 juni 2017 | Bloggar – Mats Nord

Nu har det gått drygt en vecka sedan jag sprang Ecotrail Stockholm 80km, vilket  vackert lopp!!

Starten gick 7.00 från Stora Skuggan i Stockholm. För att vara i god tid och att jag hade en bit att resa så stack jag strax innan 5.30 hemifrån.  På tunnelbanan träffade jag på en kompis som också skulle springa, även han från Team Nordic Trail. Team Nordic Trail arrangerade loppet, vilket gjorde att det var många bekanta på startlistan.  Väl på plats var det bara att fixa ordning det sista och lämna in väskan. 15 min innan start körde Tävlingsledare David Sundvall (han är även det för TEC) en genomgång om märkning av banan och lite annat matnyttigt. Därefter var det tags för att ta plats i startfållan. Nerverna gjorde sig påminda, men jag hade ändå ett visst lugn inom mig. Målet med loppet var att genomföra det med en behaglig känsla att må bra och känna att det finns mer att ge.


(Foto privat. Gryning)

Alla räknade ner de sista sekunderna och plötsligt var vi igång! Hade ställt mig hyfsat långt fram och kom iväg bra. Som de flesta lopp är det alltid personer som tokrusar i början. Hade min plan, så jag försökte hitta min fart. Efter några minuter hade startfältet dragits ut och jag sprang och snackade med en annan kille ett tag. Vid Ålkistan ungefär kom Tobbe (Team Nordic Trail), "han med håret" som många refererar honom som.  Vi började snacka och den andra pinade på framför oss. Alltid kul att snacka löpning med honom . Vi kom efter ett tag ikapp killen och slog följe. Kilometrarna tickade på och vi alla mådde bra. Första vätskekontrollen kom direkt efter Väsjöbacken i Sollentuna, närmare 20km från start. Där var Tobbe o den andra killen snabbare så jag fick springa själv. Kom dock ikapp dem efter någon kilometer och vi körde på.



(foto privat. Jag och Tobbe)

Tror det var runt 27-28km så gjorde killen en rejäl fartökning åter igen och försvann. Jag och Tobbe lunkade på och nu började det bli varmt. Tobbe fyllde en flaska o vi kom ifrån varandra lite, men han trippade så lätt ikapp efter ett tag. Kunde inte hålla jämna steg och avståndet drogs ut sakta.  Bara ett par km från nästa vätskestation kom jag nästan ikapp killen som dragit ifrån tidigare. Och vid vätskekontrollen vid 38km var jag ikapp. Det blev att vi slog följe in mot stan igen. I Ursviksskogen hände något som jag aldrig varit med om tidigare, jag fick kramp i ena låret!! Inte bara så att det kunde stretchas bort eller gå så det släppte, utan det gjorde så ont att jag fick lov att stå med händerna på knäna och vänta på att det skulle släppa. Efter någon minut eller två började det släppa och jag kunde börja går, för att sedan jogga. Det är var runt 46km, bara 34km kvar på loppet. Tyckte innan det hände att jag varit duktig på att dricka och äta salttabletter, men det var tydligt att det behövdes mer. Så vid nästa station vid Frösundatoppen (54km) blev det en klassisk saltgrogg, vatten med massor av bordssalt i. Inte gott, men förhoppningsvis del av lösning på mina problem.

Jag fortsatte att tuffa på och det kändes bra att jag nu kände igen mig, även om värmen sög musten ur kroppen. När jag sprang genom Hagaparken insåg jag att jag gjorde fel saker, det var massor av människor som njöt av solen med en picknick. Skulle gärna ha bytt, men fortsatte framåt mot Kungsträdgården. Efter 64km var man åter igen tillbaka där vi startade för drygt 6 timmar sedan, Stora Skuggan. Mera salt och mera vätska! Kändes som att problemen flyttade runt i kroppen. Sedan krampen kom första gången hade jag druckit avsevärt mer. Det gjorde att jag fick ont i magen stundtals. Nu var det äntligen "bara" de sista 16km kvar. Det var den enda delen av banan som jag faktiskt sprungit på. Det tuffade på och när krampen gjorde sig påmind var det bara att slå av på farten och arbeta bort känslan.  När det var 8km kvar passerade man sen sista vätskestationen. Grymt skönt strax innan när man passerade så det blev ensiffrigt. Här blev det mer vatten, men inget salt. De som servade på kontrollen tittade konstigt på mig när jag bad om salt. Det blev några muggar Cola istället. Nu var det bara klämma de sista kilometrarna, en sväng ut på södra Djurgården och sedan asfalt och strandvägen in till mål. Men det är farligt att slappna  av visade det sig. 5 km kvar och den sista stigingen på loppet närmade sig. Tittade för mycket ner i backen och funderades på annat så jag missade en avstickare från den stora stigen. När jag efter 200m upptäckte mitt misstag var det bara att vända. Hade även lyckats fått med mig några flera löpare som tittat på mig och inte snitslingen.  Det blev en felspringning på ca 400m och 15 höjdmeter. Låter kanske inte så mycket men när man har 75km och massor av höjdmeter i benen vill man inte ta omvägar. Kom rätt till sist och njöt av sista biten förbi Rosendals trädgård, Djurgårdskanalen, Strandvägen och till slut Kungsträdgården.

Passerade målet 8:36:27.  Det blev en 16.e plats av de 74 män som kom i mål. 102st startade, så 28st bröt eller 27%. Jag både hoppades och trodde att det skulle gå något fortare. Men dels så underskattade jag banan, men så var det nog värmen som knäckte mig. Är grymt nöjd över min prestation. Dels tiden, men fram för allt mitt krigande mot kramp och värmen. Jag har dragit flera lärdomar av loppet som jag förhoppningsvis kommer ha nytta av framöver.

En stor eloge till banplanerana som har hittat så mycket stigar, grusvägar mm i en underbar natur! Visst, det förekom asfalt och det är nog oundvikligt om man ska ha en bana i och runt Stockholms innerstad. Snitslingen alla 80km var helt enastående(även om jag sprang fel). Fick höra efteråt hur många meter band som gått åt och det var MYCKET!!


(foto privat. Väsjöbacken)

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!