Mats Nord

Bor i Stockholm mer fru och två barn. 2001 började jag med löpträning kontinuerligt. 2004 sprang jag mina första två bergsorienteringslopp, FEMM i Sverige och KIMM (numera THE OMM) i England. De senaste åren har jag kört ett antal ultarmarathons också, som längst 100 miles (161km).

Mats Nord

Dags för tävling igen

12 juni 2017 | Bloggar – Mats Nord

Det verkar bli lite som en baklängesmiddag nu. Det har inte blivit någon tävlingsrapport sedan förra tävlingen, den kommer. Har även precis kommit hem från en vecka på Playitas, något som också kommer....

 

Det som ligger närmast i i min tävlingskalender är Ecotrail Stockholm på lördag. Syftet med tävlingen är att visa att man har vacker natur att springa i även i och runt en stad.  Koncepter finns i flera länder i Europa. I år är det premiär på upplagan i Stockholm. Loppet har distanserna 16km, 45km och 80km. Själv så kommer jag att köra 80km. Samtliga distanser startar i Stora Skuggan på Norra Djurgården och går imål i Kungsträdgården. Ecotrail Paris har målet någon våning upp i Eifeltornet, något mer spektakulärt kan man säga.

Idag genomförde jag i alla fall sista långpasset inför tävlingen. Det blev drygt 22km i behagligt mystempo. Tanken var att få en bra känsla i kroppen att jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Jag tycker jag lyckades, för de 4(!) regnskurar jag upplevde under rundan gjorde mig inget. Nu blr det några kortare rundor för att hålla igång benen.

 

 

Årets första tävling, Ultra Trail Barcelona

11 mars 2017 | Bloggar – Mats Nord

 

Nu känns allt på riktigt! Under hösten och vintern planerade och drömde jag om vilka lopp jag skulle vilja köra under 2017 och då främst inför UTMB 1 september.  Igår anmälde jag mig till första loppet för året, Ultra Trail Barcelona. Redan förra året hade jag vida planer på att köra det, men så rann det ut i sanden.  Tävlingen går strax sydväst om Barcelona, i ett stort naturområde. På menyn står 100km och ca 4700höjdmeter och med en maxtid på 24h, något att bita i…Tävlingen har även distanserna 21, 42 och 70 km. Sist jag sprang riktigt långt var High Coast Ultra i maj förra året, så det är på tiden att få röra på sig. Som vanligt känner jag att jag inte tränat tillräckligt, men jag ska se till att få några bra pass innan hade jag tänkt. Mest för att boosta självförtroendet.

Just nu ligger temperaturen där på 15-20c på dagarna i Barcelona. Bara det gör att man vill springa där. Tänk er känslan att susa fram ner för bergssidor i korta tights och t-shirt, hur låter det i mars?

 

Här kommer ett smakprov på hur loppet var förra året.

 

en något sen årssummering

15 februari 2017 | Bloggar – Mats Nord

En kort summering av året som gick kanske man ska göra, även om det är något sent. Eller vill jag det egentligen? Året startade bra, med flera veckor med många mil. Kände att jag var taggad för att få till ett kanonår träningsmässigt. Bytte dock jobb på vårkanten, som gjorde att jag inte kunde träna som tidigare, men det gick hyfsat ändå. Genomförde TEC100 i april med nöd och näppe. Det var förmodligen mitt sämsta lopp på flera plan. Jag hade inte ens kommit hälften innan kroppen tyckte att det var nog. Pinade mig igenom loppet för att få några kvalificeringspoäng till UTMB. Tidsmässigt så missade jag min måltid med ett antal timmar!
Kom igång igen och fokuserade på High Coast Ultra. senare på våren. Det loppet gick helt ok även om det var slitigt, med fot- och magproblem. Äntligen klar inför lottingen till UTMB 2017! Började även simma en del under våren och köpte våtdräkt. Efter sista tävlingen blev det mer roligt och utmanande att simma, företrädesvis i öppet vatten. Var med på min andra simtävling i mitt liv, Vansbrosimningen 2008(tror jag) var först. Kom näst sist, eller på en 9.e plats nu i alla fall. En intressant upplevelse som jag har dragit flera lärdomar av. Testade på att köra ett swimrunlopp, vilket var riktigt kul!
Efter sommaren byttes det jobb igen, ja ja vet, men det fanns flera anledningar till detta. Träningsmöjligheterna blev bättre som en bonus. Kände att jag ville ha något mål under hösten att träna för. Kollade på några olika tävlingar, men av olika anledningar krockade det med andra saker och lusten började försvinna. Jag visste  att jag hade en garanterad plats till UTMB året efter, men det var för långt fram, 10 månader. Så fram till årsskiftet gick det på halvfart kändes det som.

Nu är det nytt år och nya tag! Året har börjat helt ok. Har nu planerat in två tävlingar innan UTMB, var av den ena redan i slutet av mars. Det gör att löpträningen börjar bli rolig och framförallt målinriktad igen. Det känns som att de flesta pass har sitt syfte att ta en närmare målen. Klyschigt, men sant....

Kommer nu ta tag i mitt bloggande igen. Det har fått stryka på foten i samband med dålig motivation. Som sagt, nytt år och nya tag!

 

 

Anmälan inskickad!

16 december 2016 | Bloggar – Mats Nord

För tredje åter i rad har jag nu skickat in en ansökan att få springa UTMB. För dem som följer mig här vet kanske att jag missat en plats i lotteriet tidigare gånger. Men den här gången är det annorlunda. I och med min tidigare otur är jag denna gång garanterad en plats och det känns riktigt bra. Bara att luta sig tillbaka...

Jag behöver vekligen ha ett tydligt mål, som UTMB är. Sedan agusti/september har jag inte riktigt haft någon motivation för att springa. Även om jag hade ett tydligt mål nästa år så var det för långt bort, nästan ett år. Och det har bara gått utför. Flera tävlingar i september och oktober som jag varit sugen att springa har krockat med andra saker. Som pricken över i.et var när jag äntligen hittade en spännande tävling utomlands i slutet på november, som funkade tidsmässigt. Försökte få med mig någon kompis att resa med och som också ville springa. Frågade bland mina kompisar och bekanta som var byxade för närmare 80km trail. Många ville men ingen kunde. Sökte ännu vidare och lockade med även en kortare distans, men utan framgång. När jag insåg att det heller inte skulle bli av så var det bara att ställ om fokuset. Från och med nu kommer alla träningar och tävlingar leda mot målet i slutet av augusti!

 

TBT Västerås Swimrun

10 november 2016 | Bloggar – Mats Nord

Idag blir det ett TBT-inlägg. Så kan det bli när man inte skriver direkt, utan skjuter upp det till senare. Tänkte dela med mig av min upplevelse av min första  swimruntävling. Hade tidigare en jobbarkompis som var sugen på att köra en swimruntävling och ville ha med mig. Det här var för drygt ett år sedan och jag var fortfarande kass på att simma, men gillade konceptet. Vi simtränade tillsammans under hösten och plötsligt började det släppa för mig och jag kunde simma längre än 25meter och inte vara andfådd och utmattad. Att köra ett swimrun kändes överkomligt då.  Ångaloppet skulle kunna vara något för oss tänkte vi. Dels för distansen, men även för att de hade en kortare klass och även barn/ungdomsklass, vilket gjorde att  familjen skulle kunna vara med och tävla under helgen. När jag sedan synkade min plan med fruns kalender visade det sig att tävlingen krockade  med ett träningsläger som hon var sugen på. I och med att jag åker på tävling då och då, så ställde jag upp för henne om hon ville göra något kul.  Kollade runt under vintern och hittade Västerås swimrun. Berättade om tävlingen för frugan och hon gillade idén i och med att hon hade kört crawlkurs under hösten. Direkt frågade hon om vi skulle köra, visst de skulle jag gärna göra, även om jag hade tanke på min jobberkompis. Kul att tävla tillsammans med sin fru, för första gången.

Under våren köpte jag en våtdräkt för att träna öppet vatten med. Innan så trodde jag det skulle bli en trevlig naturupplevelse och en frihetskänsla. Men efter premiärdoppet i en sjö insåg jag att det var bara dålig sikt. Att sedan försöka simma rakt var inte det lättaste heller. Blev inte besviken, men det var ju inte som jag föreställt mig. Samtidigt som jag testade öppet vattensimning, så provade även min fru det. Och hon kände ungefär likadant, men starkare. Tänkte ändå att jag skulle ge det en rejäl chans och satte upp som mål att testa 10 gånger innan jag gav upp.

Frugan provade ytterligare en gång till att simma öppet vatten, samt att springa med våtdräkt. När hon kom hem så deklarerade hon tydligt att hon ställde sin plats i Västerås swimrun till förfogande, detta var inget för henne. Då teamade jag ihop mig med Jerker, en kompis som gick crawlkurs under våren. Han tände på idén om swimrun direkt! Vi bor bara några hundra meter från varandra, så under sommaren tränade vi en del tillsammans, vilket var riktigt kul.

När vi dök upp vid startområdet på tävlingsdagen var det med ett visst lugn, men ändå spänd då jag aldrig tävlat i swimrun förut. Hämtade nummerlapparna och började så smått byta om. Det dök upp flera bekanta ansikten som jag inte visste skulle tävla, vilket var extra kul. Efter en kort tävlingsgenomgång blev det att ställa oss i startfållan. Vi kände att vi inte behövde tränga oss längst fram i och med vår insikt på kapacitet och mål, att komma i mål. Det fick bli någonstans i mitten helt enkelt. När startskottet äntligen ljöd började vi jogga, när täten körde full fart. Vi kom in i en bra fart och lunkade på. Det slumpade sig så att vi kom ikapp en Johan från Team Nordic Trail, som vi började springa med till första vattenmomentet, som var längs en badstrand. Jag och Jerker hade varit där under sommaren och funderade då på hur bansträckningen skulle vara då det är långgrunt.  Det visade sig att lårhögt där man skulle ta sig över. Knepigt, för de flesta vadade/sprang i vattnet, medan andra försökte springa. Jag testade några simtag men gav upp ganska så fort.  Väl uppe ur vattnet var det skönt att man äntligen var på gång. Åter igen kom vi ihop med Johan och hans kompis.  Vi sprang o snackade lite. Det skulle visa sig att  Johan och hans kompis var snabbare i vattnet, men att vi kom ikapp på löpningen, så i följdes åt halva loppet. Första simningarna var ganska så korta, någon eller några hundra meter. Jag körde utan paddlar, medan Jerker körde med. Det gjorde att vi var hyfsat jämna.  Hur ska man lyckas simma till rätt ställe, tänkte jag innan. Men någon hade tänkt, så det satte upp stort vitt lakan där man skulle, så man kunde se på avstånd(blottar min okunskap). Närmare halvvägs in i loppet kom vi till det vi bävat för, de två längsta simningarna på tävlingen, nästan 500m vardera. Problemet för mig var inte distansen visade det sig, utan att hålla koll på var min kamrat var. Ni kan ju tänka er hur lätt det är när 30-40 pers runt omkring en,  i svarta(mestadels) dräkter och gul badmössa simmade och skvätte och man själv skulle försöka lokalisera någon i detta. Inte helt enkelt kan man konstatera. Efter den första långa simningen skulle man ta sig upp på en brygga, utan stege. Det var grymt att försöka dra sig upp minst en halvmeter när man precis använt armarna hårt i simningen. Efter en del slitande kom vi upp och gav oss ut på loppets längsta löpsträcka. Fortfarande häll vi ihop med Johan och hans kompis. Nästa simsträcka var även den runt 500meter. Åter igen hade jag stora problem med att hålla koll på var Jerker var, ibland var han bakom mig och ibland framför. Det gjorde att jag inte fick någon flyt i simningen. Väl uppe ur vattnet tog vi lite vätska och energi och började lunka. Tyvärr började Jerker få problem med ett ben, så vi slog av på takten. Vi gick i uppförslut/backar för att avlasta och spara hans ben så gott det gick, för höll vi bara ner farten funkade det ok för honom. Även om jag kände mig pigg och stark så ville jag fullfölja loppet och manade inte på för att äventyra något. Runt 8 simsträckor och lika många löpsträckor kvar nu, klart kortare. Vi tuffade på och kom till "grissträckan", som jag har för mig att de kallade den. Det innebar en sträcka med näckrosor och dyig botten. Tidigare under sommaren hade jag och Jerker rekat den och visste vad som väntade oss. Det är inte helt enkelt att simma med näckrosor som fastnar runt armarna när man crawlar. Äntligen kom vi fram till sista simsträckan! Men det visade sig vara en tuffare sträcka, med vind och vågor. Nu var det bara att bita ihop även om man började bli mör. Väl uppe ur vattnet joggade vi sista biten. Spännande att man skulle ta sig upp för en lång trappa det sista man gjorde. Vi kom in på 2timmar och 49minuter, 49 minuter efter vinnarna. Det räckte till en 70.e plats av de 90 lag som kom i mål i herrklassen.

Det var premiär för Västerås Swimrun i år, men jag måste säga att det var ett välorganiserat och trevligt lopp. Det enda minuset var utlottningen av priser som tog alldeles för lång tid. Det lottades ut ett pris då och då kändes det som, i konkurrens med att speakern kommenterade  de som samtidigt kom i mål. Så när det började dugga från himlen, gav vi och andra med oss av även om lottningen inte var klar. Det gjorde att jag missade priset som jag skulle ha vunnit, ett årskort på ett gym! Men det var förmodligen flera med mig som redan stuckit iväg på grund av vädret och då missade utlottningen.

Nej, jag behövde inte ta ut mig till fullo under loppet, men det spelar ingen roll. Det viktigaste för mig/oss var att ha kul och ta oss i mål, o det lyckades vi med !!! Vi har redan nu anmält oss till nästa års Västerås Swimrun och då blir det åka av !!!!!

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!