Mats Nord

Bor i Stockholm mer fru och två barn. 2001 började jag med löpträning kontinuerligt. 2004 sprang jag mina första två bergsorienteringslopp, FEMM i Sverige och KIMM (numera THE OMM) i England. De senaste åren har jag kört ett antal ultarmarathons också, som längst 100 miles (161km).

Mats Nord

Lögarängen Open water 1500m

18 augusti 2016 | Bloggar – Mats Nord

I söndags blev det att göra något som jag aldrig gjort förut, jag var med i en simtävling! Inte nog med det, det var en öppet vatten-tävling.

För ett år sedan började jag simmträna för att lära mig crawl. Försökte lära mig för flera år sedan men fick inte till det. Så förra året var det en jobbarkompis som frågade om vi skulle gå och simma. Jag hängde på. Några gånger senare, när jag försökt med olika tekniker och även frågade andra så började det släppa för mig. Jag klarade att crawla 25m utan att spy upp lungorna. Succesivt gick det bättre och bättre och till slut började 3-taktsandning också fungera. Under hösten gick frun crawlkurs, vilket sporrade att också försöka lära mig. Kompisen väckte även tanken att köra swimrun tillsammans året efter. Om några veckor kommer jag att ställa upp i mitt första swimruntävling. Som en förberedelse för detta tänkte jag att det vore kul att testa att crawla längre utomhus. Letade runt i våras och hittade Simmarsöndagen i Västerås. Simmarsöndagen innebär att det är en dag med flera olika tävlingar, 200meter för de yngsta och sedan distanserna 750, 1500 och 3000m. Var sugen på 3000m, men logistiken med att ta sig hem med familj och barn blev knölig då loppet startade 16.00. Det fick då bli 1500m som startade 13.00, vilket jag efteråt var väldigt glad över.

När jag dagen kom kände jag en nervositet, vilket jag gillar. Tolkar det som att kroppen är taggad och spänd över vad som ska ske. Hämtade ut nummerlappen någon timma innan start och fick höra att det var endast 10st som anmält sig till det loppet. Topp 10 om jag överlever, kanon tänkte jag ! Hade inga förväntningar och kände att jag skulle komma sist, vilket var helt ok för mig, jag var där för att utmana mig själv, inget annat.

 

20min innan start var det ett kortare tävlingsmöte där de gick igenom säkerheten, banan, tidtagning mm. Nu var det på riktigt!! Ca 8 min innan start gick jag ner i vattnet, satte på simglasögon och kollade hur det kändes. Ok, men inte mer blev svaret. 30sekunder kvar till start och jag hade ställt mig bakom de andra simmarna. När starten gick bröt kaoset loss för mig. Jag började simma, men fick inget bra rytm. Det gjorde att det kändes som om jag inte fick luft. I samma veva läckte glasögonen givetvis. Stannade upp och justerade dem och försökte komma igång igen. Fortfarande ingen luft, nästan lite panikkänslor. Stannade upp och flåsade lite. Simmade några tag och problem med glasögon och andning fortfarande. Hade kanske kommit 75-100m. Kände mig kraftlös och känslan att jag inte kommer klara av att fortsätta började smyga sig på. Kollade efter säkerhetsbåtar men ingen i min omedelbara närhet, vad göra? Får försöka köra bröstsim istället, det klarar jag av i alla fall tänkte jag. 5 simtag och sedan försökte jag mig på crawl igen. För att inte få brist på luft började jag med 2-taktsandning. Kontroll, bra! Det gick ju, försökte att simma långsammare och inte stressa. Betade av boj efter boj. När jag började möta simmare som redan rundat sista bojen och var på väg tillbaka brydde jag mig inte, var överlycklig att jag inte brutit. Tuffade på så smått och jag kände att jag hade kontroll på läget. Sista 200 metrarna var jobbiga. Axlar, rygg och armar var inte vana vid detta kraftuttag. Nu spelade det ingen roll, såg målet i fjärran. Efter 33min och några sekunder fick jag äntligen dunka handen i tidtagningsplattan. Var rejält slut men stolt över att jag övervann problemen i början och tog mig i mål. Det visade sig att jag var inte sist, det var en man som kom efter mig. I och med det så överträffade jag mitt mål med tävlingen. Fick dubbla plaketter, en för tävlingen och en för att det var 100-årsjubileum av tävlingen(egentligen 3000m).

 

Fick höra efteråt av en kompis att "panikkänslorna" är vanligt för nybörjare inom öppet vatten-simning. Han gav mig några tips för att övervinna känslorna nästa gång. Vem vet, jag kanske ger mig på 3000m-tävlingen nästa år….

(Foto privat. En stolt överlevande!)

 

Tabataintervaller

4 augusti 2016 | Bloggar – Mats Nord

Förra veckan chockade jag kroppen med att testa en "ny" träningsform, Tabataintervaller. Det var frugan som äntligen lyckades övertala mig. Hon har varit på mig ett par år att jag ska testa, men jag har undvikit det. Att jag sa ja denna gång har delvis ihop med att ryggskottet jag fick veckan innan. Men den stora saken var att jag inte tränat på några dagar och kände att det vore bra, MEN hade ingen motivation över huvud taget. Ok, jag vet ju att efter träning mår man så mycket bättre, så det var bara att byta om. Måste faktiskt erkänna att det var en träningsform jag gillade, mycket fart och explosivitet. Det var också kul att kunna träna tillsammans utan att någon skulle känna att den sinkade den andra. Efter passet blev det även rehabövningar i 15min. Någonstans måste man börja för att bygga upp sin veka lekamen!

(Foto privat)

Ryggskott

20 juli 2016 | Bloggar – Mats Nord

Är för tillfället ute på sommarturné med familjen. Vaknade i lördags i en liten stuga på en camping i Skåne med ryggont. Det var en dag med ett späckat schema och vi behövde lämna stugan en timme senare. Försökte stretcha men det hjälpte föga. Full fart att fixa frukost, packa bilen och städa stuga. När jag skulle hoppa in i bilen gjorde det ont, riktigt ont! Bet ihop och tänkte det skulle bli bättre var efter som man rörde på sig. Det blev aktiviteter på förmiddagen för att sedan åka till några bekanta. På vägen stannade vi på ett gårdscafe och då berättade jag om min rygg. Ok, inget mer med det. Men när jag skulle hoppa in i bilen igen hade jag stora problem för då gjorde det ännu ondare. Frun insåg att jag hade riktigt ont. Väl hos kompisarna blev det att lägga sig på golvet och stretcha och avlasta. Det blev knappt nämnvärt bättre. Fick även massage senare utan resultat. Att sova den natten blev en smärtsam historia. Så fort jag ville vända mig eller vred mig så vaknade jag av smärta. Söndagen kom och det kändes fortfarande likadant, fan! Stack ut på förmiddagen med kompisen i hopp om att det som satt i kläm skulle lossna. Första 500m blev en smärtsam historia. Sprang/lufsade ihopkrupen och ihopsjunken och grimaserade illa. Men det gick successivt bättre. Så efter 3-4km var det helt ok. Och efter ca 7km kändes det bättre än så, med endast små känningar. Väl tillbaka efter drygt 17km var jag nöjd och glad, det kanske fanns hopp. Men den känslan gick fort över när jag duschat och blivit sval igen. Smärtan kom krypande... Det blev att bita ihop så gott det gick under dagen. Måndagen kom äntligen efter en likadan natt som den dagen innan. Nu var det 50mil i bil på programmet, lockande. Men det gick riktigt bra, problemet låg i att ta sig i och ur bilen, väl på plats kändes ryggen inte så mycket. Under bilfärden blev det att boka en tid hos en kiropraktor för kommande dag. Vi var fortfarande inte hemma så det blev hos en som jag inte gått till förut, men nöden har ingen lag. Så äntligen igår fick jag hyfsat i ordning på ryggen. Han hittade flera problemområden så det blev en helrenovering, lite som cykeln på bilden skulle behöva. Har fortfarande lite känningar men jag har fått rörligheten tillbaka.
Nu är det att lägga fokus på rehab/prehab för att få bukt på detta. Det gäller att inte sluta när smärtan är borta, utan köra vidare och kontinuerligt stärka upp mina problemområden. Man får vara glad att inget var sönder.

Räddare i nöden

6 juli 2016 | Bloggar – Mats Nord

I förrgår var jag ute o sprang i ett MTB-spår i Västerås. Det är ett omväxlande och bitvis teknisk löning. En positiv sak med det är att det hör till ovanligheterna att man träffar på någon annan i spåret. Men den dagen var en speciell visade det sig. I en längre uppförsbacke skymtade jag till något på en sten, det satt någon där. Eller rättare sagt låg på stenen med ett ben i högläge och knappandes på sin telefon. En sådan fin kille som man är frågade jag hur det var med henne och om behövde hjälp. Hon hade stukat foten riktigt ordentligt men behövde ingen hjälp, i sann svensk anda att inte vara till besvär. Förklarade att man inte ska vara så envis, klart att du behöver hjälp sa jag. En kompis skulle hämta henne om ett tag men, ja, det skulle uppskattas om hon fick hjälp ner till en väg där hon kunde bli upphämtad. Vi hankade oss ner, steg för steg. Hon var lätt irriterad att hon trampat snett, orienterare som hon berättade att hon var. Lyckades få dåligt samvete att hon förstört mitt träningspass. Förklarade att backen och spåret fanns kvar senare. Lämnade henne vid vägkanten och försäkrade att hon inte behövde mer assistans. Insåg en stund senare att jag hade min bästa tröja på mig för att leka hjälte, min stålmannentröja. Attans att jag missade det tidigare, då kunde man sagt något fyndigt om det. Hoppas det gick bra för henne, passerade stället 30min senare och då var hon borta..

Fjärilar i magen

17 juni 2016 | Bloggar – Mats Nord

Sitter nu på ett tåget mot Härnösand och starten. Det är bara 9timmar kvar till starten. Dagens uppladdning har varit optimal, har
ätit alla löpares favoritmat, buffé !!! Ska försöka vila innan starten vid midnatt. Jag misstänker att det kommer bli segt imorgon eftermiddag/kväll när sömnbristen börjar göra sig påmind. Skönt att det kommer vara ljust under största delen av loppet, så man inte blir påmind att man behöver sova.
Det är vissa logistiska oklarheter för hemresan, men är vi i mål i hyfsad tid så ska det inte vara något problem. Måltiden jag och Stefan har är 18:51:19. Klarar vi den tiden eller snabbare klår vi en kompis och det är ju alltid uppmuntrande och motiverande.

Det kommer en uppdatering här efter målgång. Då får vi se hur vi lyckades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!