Mats Nord

Bor i Stockholm mer fru och två barn. 2001 började jag med löpträning kontinuerligt. 2004 sprang jag mina första två bergsorienteringslopp, FEMM i Sverige och KIMM (numera THE OMM) i England. De senaste åren har jag kört ett antal ultarmarathons också, som längst 100 miles (161km).

Mats Nord

en något sen årssummering

15 februari 2017 | Bloggar – Mats Nord

En kort summering av året som gick kanske man ska göra, även om det är något sent. Eller vill jag det egentligen? Året startade bra, med flera veckor med många mil. Kände att jag var taggad för att få till ett kanonår träningsmässigt. Bytte dock jobb på vårkanten, som gjorde att jag inte kunde träna som tidigare, men det gick hyfsat ändå. Genomförde TEC100 i april med nöd och näppe. Det var förmodligen mitt sämsta lopp på flera plan. Jag hade inte ens kommit hälften innan kroppen tyckte att det var nog. Pinade mig igenom loppet för att få några kvalificeringspoäng till UTMB. Tidsmässigt så missade jag min måltid med ett antal timmar!
Kom igång igen och fokuserade på High Coast Ultra. senare på våren. Det loppet gick helt ok även om det var slitigt, med fot- och magproblem. Äntligen klar inför lottingen till UTMB 2017! Började även simma en del under våren och köpte våtdräkt. Efter sista tävlingen blev det mer roligt och utmanande att simma, företrädesvis i öppet vatten. Var med på min andra simtävling i mitt liv, Vansbrosimningen 2008(tror jag) var först. Kom näst sist, eller på en 9.e plats nu i alla fall. En intressant upplevelse som jag har dragit flera lärdomar av. Testade på att köra ett swimrunlopp, vilket var riktigt kul!
Efter sommaren byttes det jobb igen, ja ja vet, men det fanns flera anledningar till detta. Träningsmöjligheterna blev bättre som en bonus. Kände att jag ville ha något mål under hösten att träna för. Kollade på några olika tävlingar, men av olika anledningar krockade det med andra saker och lusten började försvinna. Jag visste  att jag hade en garanterad plats till UTMB året efter, men det var för långt fram, 10 månader. Så fram till årsskiftet gick det på halvfart kändes det som.

Nu är det nytt år och nya tag! Året har börjat helt ok. Har nu planerat in två tävlingar innan UTMB, var av den ena redan i slutet av mars. Det gör att löpträningen börjar bli rolig och framförallt målinriktad igen. Det känns som att de flesta pass har sitt syfte att ta en närmare målen. Klyschigt, men sant....

Kommer nu ta tag i mitt bloggande igen. Det har fått stryka på foten i samband med dålig motivation. Som sagt, nytt år och nya tag!

 

 

Anmälan inskickad!

16 december 2016 | Bloggar – Mats Nord

För tredje åter i rad har jag nu skickat in en ansökan att få springa UTMB. För dem som följer mig här vet kanske att jag missat en plats i lotteriet tidigare gånger. Men den här gången är det annorlunda. I och med min tidigare otur är jag denna gång garanterad en plats och det känns riktigt bra. Bara att luta sig tillbaka...

Jag behöver vekligen ha ett tydligt mål, som UTMB är. Sedan agusti/september har jag inte riktigt haft någon motivation för att springa. Även om jag hade ett tydligt mål nästa år så var det för långt bort, nästan ett år. Och det har bara gått utför. Flera tävlingar i september och oktober som jag varit sugen att springa har krockat med andra saker. Som pricken över i.et var när jag äntligen hittade en spännande tävling utomlands i slutet på november, som funkade tidsmässigt. Försökte få med mig någon kompis att resa med och som också ville springa. Frågade bland mina kompisar och bekanta som var byxade för närmare 80km trail. Många ville men ingen kunde. Sökte ännu vidare och lockade med även en kortare distans, men utan framgång. När jag insåg att det heller inte skulle bli av så var det bara att ställ om fokuset. Från och med nu kommer alla träningar och tävlingar leda mot målet i slutet av augusti!

 

TBT Västerås Swimrun

10 november 2016 | Bloggar – Mats Nord

Idag blir det ett TBT-inlägg. Så kan det bli när man inte skriver direkt, utan skjuter upp det till senare. Tänkte dela med mig av min upplevelse av min första  swimruntävling. Hade tidigare en jobbarkompis som var sugen på att köra en swimruntävling och ville ha med mig. Det här var för drygt ett år sedan och jag var fortfarande kass på att simma, men gillade konceptet. Vi simtränade tillsammans under hösten och plötsligt började det släppa för mig och jag kunde simma längre än 25meter och inte vara andfådd och utmattad. Att köra ett swimrun kändes överkomligt då.  Ångaloppet skulle kunna vara något för oss tänkte vi. Dels för distansen, men även för att de hade en kortare klass och även barn/ungdomsklass, vilket gjorde att  familjen skulle kunna vara med och tävla under helgen. När jag sedan synkade min plan med fruns kalender visade det sig att tävlingen krockade  med ett träningsläger som hon var sugen på. I och med att jag åker på tävling då och då, så ställde jag upp för henne om hon ville göra något kul.  Kollade runt under vintern och hittade Västerås swimrun. Berättade om tävlingen för frugan och hon gillade idén i och med att hon hade kört crawlkurs under hösten. Direkt frågade hon om vi skulle köra, visst de skulle jag gärna göra, även om jag hade tanke på min jobberkompis. Kul att tävla tillsammans med sin fru, för första gången.

Under våren köpte jag en våtdräkt för att träna öppet vatten med. Innan så trodde jag det skulle bli en trevlig naturupplevelse och en frihetskänsla. Men efter premiärdoppet i en sjö insåg jag att det var bara dålig sikt. Att sedan försöka simma rakt var inte det lättaste heller. Blev inte besviken, men det var ju inte som jag föreställt mig. Samtidigt som jag testade öppet vattensimning, så provade även min fru det. Och hon kände ungefär likadant, men starkare. Tänkte ändå att jag skulle ge det en rejäl chans och satte upp som mål att testa 10 gånger innan jag gav upp.

Frugan provade ytterligare en gång till att simma öppet vatten, samt att springa med våtdräkt. När hon kom hem så deklarerade hon tydligt att hon ställde sin plats i Västerås swimrun till förfogande, detta var inget för henne. Då teamade jag ihop mig med Jerker, en kompis som gick crawlkurs under våren. Han tände på idén om swimrun direkt! Vi bor bara några hundra meter från varandra, så under sommaren tränade vi en del tillsammans, vilket var riktigt kul.

När vi dök upp vid startområdet på tävlingsdagen var det med ett visst lugn, men ändå spänd då jag aldrig tävlat i swimrun förut. Hämtade nummerlapparna och började så smått byta om. Det dök upp flera bekanta ansikten som jag inte visste skulle tävla, vilket var extra kul. Efter en kort tävlingsgenomgång blev det att ställa oss i startfållan. Vi kände att vi inte behövde tränga oss längst fram i och med vår insikt på kapacitet och mål, att komma i mål. Det fick bli någonstans i mitten helt enkelt. När startskottet äntligen ljöd började vi jogga, när täten körde full fart. Vi kom in i en bra fart och lunkade på. Det slumpade sig så att vi kom ikapp en Johan från Team Nordic Trail, som vi började springa med till första vattenmomentet, som var längs en badstrand. Jag och Jerker hade varit där under sommaren och funderade då på hur bansträckningen skulle vara då det är långgrunt.  Det visade sig att lårhögt där man skulle ta sig över. Knepigt, för de flesta vadade/sprang i vattnet, medan andra försökte springa. Jag testade några simtag men gav upp ganska så fort.  Väl uppe ur vattnet var det skönt att man äntligen var på gång. Åter igen kom vi ihop med Johan och hans kompis.  Vi sprang o snackade lite. Det skulle visa sig att  Johan och hans kompis var snabbare i vattnet, men att vi kom ikapp på löpningen, så i följdes åt halva loppet. Första simningarna var ganska så korta, någon eller några hundra meter. Jag körde utan paddlar, medan Jerker körde med. Det gjorde att vi var hyfsat jämna.  Hur ska man lyckas simma till rätt ställe, tänkte jag innan. Men någon hade tänkt, så det satte upp stort vitt lakan där man skulle, så man kunde se på avstånd(blottar min okunskap). Närmare halvvägs in i loppet kom vi till det vi bävat för, de två längsta simningarna på tävlingen, nästan 500m vardera. Problemet för mig var inte distansen visade det sig, utan att hålla koll på var min kamrat var. Ni kan ju tänka er hur lätt det är när 30-40 pers runt omkring en,  i svarta(mestadels) dräkter och gul badmössa simmade och skvätte och man själv skulle försöka lokalisera någon i detta. Inte helt enkelt kan man konstatera. Efter den första långa simningen skulle man ta sig upp på en brygga, utan stege. Det var grymt att försöka dra sig upp minst en halvmeter när man precis använt armarna hårt i simningen. Efter en del slitande kom vi upp och gav oss ut på loppets längsta löpsträcka. Fortfarande häll vi ihop med Johan och hans kompis. Nästa simsträcka var även den runt 500meter. Åter igen hade jag stora problem med att hålla koll på var Jerker var, ibland var han bakom mig och ibland framför. Det gjorde att jag inte fick någon flyt i simningen. Väl uppe ur vattnet tog vi lite vätska och energi och började lunka. Tyvärr började Jerker få problem med ett ben, så vi slog av på takten. Vi gick i uppförslut/backar för att avlasta och spara hans ben så gott det gick, för höll vi bara ner farten funkade det ok för honom. Även om jag kände mig pigg och stark så ville jag fullfölja loppet och manade inte på för att äventyra något. Runt 8 simsträckor och lika många löpsträckor kvar nu, klart kortare. Vi tuffade på och kom till "grissträckan", som jag har för mig att de kallade den. Det innebar en sträcka med näckrosor och dyig botten. Tidigare under sommaren hade jag och Jerker rekat den och visste vad som väntade oss. Det är inte helt enkelt att simma med näckrosor som fastnar runt armarna när man crawlar. Äntligen kom vi fram till sista simsträckan! Men det visade sig vara en tuffare sträcka, med vind och vågor. Nu var det bara att bita ihop även om man började bli mör. Väl uppe ur vattnet joggade vi sista biten. Spännande att man skulle ta sig upp för en lång trappa det sista man gjorde. Vi kom in på 2timmar och 49minuter, 49 minuter efter vinnarna. Det räckte till en 70.e plats av de 90 lag som kom i mål i herrklassen.

Det var premiär för Västerås Swimrun i år, men jag måste säga att det var ett välorganiserat och trevligt lopp. Det enda minuset var utlottningen av priser som tog alldeles för lång tid. Det lottades ut ett pris då och då kändes det som, i konkurrens med att speakern kommenterade  de som samtidigt kom i mål. Så när det började dugga från himlen, gav vi och andra med oss av även om lottningen inte var klar. Det gjorde att jag missade priset som jag skulle ha vunnit, ett årskort på ett gym! Men det var förmodligen flera med mig som redan stuckit iväg på grund av vädret och då missade utlottningen.

Nej, jag behövde inte ta ut mig till fullo under loppet, men det spelar ingen roll. Det viktigaste för mig/oss var att ha kul och ta oss i mål, o det lyckades vi med !!! Vi har redan nu anmält oss till nästa års Västerås Swimrun och då blir det åka av !!!!!

En variationsrik träningvecka

7 oktober 2016 | Bloggar – Mats Nord

Jag känner att min motivation för löpning är svalt när jag inte har någon tävling inplanerad på länge. Får se om det kanske blir något i November i någon form.

Det har gjort att jag kört en del annan träning en tid. Denna vecka tror jag att jag satt personligt rekord över variation. I måndags blev det ett bra simpass, onsdag kväll höll jag i ett pass för Team Nordic Trail. Då blev det inte så mycket löpning pesonligen, men lite i alla fall. Torsdagen bestod av transportcykling till och från jobbet, totalt 34km. Så i dag körde jag ett styrkepass med Kettlebells. Det är variationsrikt, utan något mer fokus än bygga upp något annat än allmänstyrkan. Försöker också få in något yogapass då och då för att bygga upp styrka och smidighet. Förhoppningsvis kommer jag bli en starkare löpare och få en kropp som håller längre.

Tävling på jobbet

30 september 2016 | Bloggar – Mats Nord

Förra måndagen fick jag en inbjudan till den årliga löpartävlingen på jobbet. Distanserna var 6 eller 10 km. Kände att jag inte hade något att hämta resultatmässigt, för veckan innan hade jag sprungit samma bana. Under det passet tyckte jag att jag låg på ganska så bra och ansträngningsmässigt var det rejält jobbigt. Tyvärr så talade klockan sitt tydliga språk, 5-6 minuter långsammare än vad jag hade uppskattat.

Så på torsdagen var det dags. På väg till starten intalade jag mig själv att det skulle bli ett bra pass och ingenting mer. Det är ju något speciellt med att få nummerlappen på sig, pulsen ökar direkt med några slag. Hade sällskap med två jobbarkompisar och en siktade på sub 38min, galet! Då visste jag en rygg jag inte skulle följa… När det äntligen var dags, radade vi radade upp på startlinjen, runt 20 löpare. Jag ställde mig efter raketerna. När starsskotet gick (klassiska dragsmällare) tog jag några snabba steg och skojade med en kompis att jag i alla fall låg 3.a en gång i tävlingen. Men sen så tog jag rygg på de två jag visste var snabba och försökte komma in i mitt tempo utan att gå ut för hårt. En kilometer passerades och förvånades att jag fortfarande var 3.a, med en lucka till nästa. Men 500meter senare insåg jag att jag gjort ett riktigt nybörjarmisstag, ena skosnöret hade gått upp. Snabbt stopp för att fixa. Under tiden hörde jag fotsteg, men ville inte vända mig om. Klart, fort upp och iväg. Skönt, de hann inte passera mig. Tuffade på och kom in i takten igen. Målet var att göra mitt egna lopp och inte bry mig om andra. Det är lätt att säga, men svårare att leva upp till. Försökte hela tiden övervinna frestelsen att titta bakåt, men det var svårt. När jag närmade mig 6km tänkte jag att jag skulle unna mig själv att kolla bakåt i och med att det just där var öppet och man såg långt bakåt. Men jag övervann frestelsen och fortsatte fokusera på mig själv, fortfarande på en 3.e plats. Vid 7km började hornen växa ut och försökte öka tempot något, det kan gå, tänkte jag. Metrarna tickade ner, men vid drygt 8km kom en brantare backe och det började gå tungt. Full fokus, nu!! Strax innan 9 började den sista backen, en ganska lång men sugande backe. När väl krönet passerats var det bara att ladda på, lätt utför. Det blev ingen spurtstrid, utan jag gick i mål ensam.

Intressant iakttagelse var att den yngsta av topp-5 var 32 år och den äldsta var 59. Jag kom med andra ord 2.a i min klass! Många av de som sprang var i 20-25-års åldern, men blev spöade av ”gamlingarna”. Jag fick för övrigt en tid 5minuter under den jag hade haft veckan innan. Tänk vad en nummerlapp kan göra!

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!