Markus Kylberg

Nybliven löparfrälst med siktet på ultralopp, springer helst genom skogar och över berg. Drömloppet är Western States 100 Mile Endurance Run.

Markus Kylberg

Minimerar livet lite

29 augusti 2016 | Bloggar – Markus Kylberg

Jag har länge varit intresserad och fascinerad av den minimalistiska livsstilen. Att leva med färre prylar, i mindre bostäder, med färre utgifter, men med ett fullare liv rikt på erfarenheter och upplevelser.

Idag såg jag äntligen dokumentärfilmen "Minimalism" som jag väntat länge på, en superbra film om ämnet med flera exempel på människor som gått olika vägar mot samma minimalistiska mål. Som så många andra gånger efter att jag sett en inspirerande film fick jag ändan ur och började rensa i lägenheten.

Jag gjorde en ordentlig garderobstömning för ungefär ett år sedan, då massor av kläder åkte i donationscontainern. Den gången var rensningen inte särskilt strukturerad, jag gick mest igenom alla kläder och frågade mig själv "behöver jag den här?"

Den här gången började jag med att göra en lista över alla ägodelar jag kände var absolut nödvändiga i dagsläget; si och så många tshirts, kalsonger, handdukar, bestick, löparskor osv. Sedan började jag rensa, eller jag började snarare välja ut de plagg och prylar jag ville ha, allt enligt listan jag precis gjort. Fem tshirts stod i listan, så jag valde mina fem favoriter. 10 kalsonger var det som gällde, bara att plocka de vars resår fortfarande sitter som den ska.

När jag valt ut de plagg eller prylar som jag skulle behålla, så dumpade jag skoningslöst resten i påsar. Jag ämnar inte att slänga ut allt än, men allt får ligga nedpackat tillsvidare så får jag se vilka kläder eller prylar jag absolut bara måste gräva upp till slut.

Listan är nu uppe i ungefär 150 saker, med endast något fåtal grupperingar av saker (bestick är 1 sak t.ex.). Jag tror inte jag räknat klart allt riktigt än, men om jag slutar på under 200 saker totalt blir jag väldigt nöjd! Sen gäller det bara att bli av med allt på ett ansvarsfullt sätt. Om någon är intresserad av att rota igenom två lådor med böcker är det bara att höra av er!

Inte så överraskande blev listan med löpar- och friluftsrelaterade grejer den längsta. Skor, shorts, tshirts, strumpor, underställ, tights, campinggrejer... Känns bra att jag prioriterar rätt saker i livet åtminstone!

Det jobbigaste någonsin

28 augusti 2016 | Bloggar – Markus Kylberg

Trots ett mindre än optimalt träningsår hittills hamnade jag ändå till slut på startlinjen till Bydalsfjällen 50K. Var redo för ett roligt äventyr på fjällen, det fick ta den tid det tog. Och tid tog det!

Jag gick uppför allt, och en hel del nerför de farligast branta delarna. Någon gång efter halvvägs slutade folk springa förbi mig och jag sprang ensam i nästan en timme. Fortsatte huvudsakligen ensam hela vägen i mål, 8 timmar och 35 minuter tog det! Utan tvekan det jobbigaste jag gjort.

Låång race report här!

Det tog inte lång tid innan avskyn för ultralopp hade gått över och jag började spana på nya, längre och ännu jobbigare lopp. Timingen med UTMB en vecka efter var perfekt för att väcka inspirationen, självklart vill man dit!

Har under förmiddagen kollat upp kvalificeringslopp och har nu en lista av potentiella lopp jag kan göra under de kommande två åren för att kvalificera mig till UTMB 2019:

- Tierra Arctic Ultra 120km 2017
- High Coast Ultra 129 km 2018
- CCC 2018
- Sätila Trail 120 km 2018

Förhoppningsvis ger årets Bydalsfjällen 50K eller Kullamannen några UTMB-poäng så att Tierra Arctic Ultra räcker för att kvalificera mig till CCC 2018, i så fall kör jag antagligen bara CCC och Sätila Trail, för att inte ha två 100+ km lopp för tätt inpå varandra.

Det är ett enormt och antagligen smått oansvarigt hopp från 50 till 120 km på ett år för en såpass ny ultralöpare som jag. Men jag överväger att ta hjälp av en coach för att på ett så hållbart sätt som möjligt träna upp kroppen för att hålla för påfrestningarna. Att kroppen ska vara hel efter så långa lopp är det enda jag kan hoppas på, några superprestationer kommer jag få vänta på.

UTMB blir ju sedan mitt kvalificerande lopp till Western States 2020! Hoppla! Här planerar vi långt framåt!

Överraskande missnöjd

14 augusti 2016 | Bloggar – Markus Kylberg

Igår sprang jag Midnattsloppet i Stockholm. Helt utan tempoträning, med 40 km långpass i benen från en vecka tidigare, och med två dagars fest och usel sömn i kroppen hade jag inte jättehöga förväntningar. Men mitt PR är 42:49, från förra årets Midnattslopp, och jag sprang nyligen nytt PR på 5 km på bana, så jag hoppades ändå på att komma under 45 minuter. Det hade fått mig att känna mig som en stabil sub45-löpare på milen. 

Jag hade till och med seedat mig till startgrupp 1c, och startade bland en massa andra snabba löpare. Trots det var det segt och trångt i början, 5:00-tempo. Men första kilometrarna gick helt okej, det kändes dock inte superbra, benen var tunga. Efter 5-6 km kändes benen som efter 25 km på en mara. Det är tungt upp för alla backar och jag får inte upp någon bra fart när det är platt eller nerför.

Jag ser att klockan mäter lite långt och jag kan inte riktigt lita på snittempot, men jag ligger några sekunder under 45-minuterstempo och hoppas att sista kilometerns spurt kommer rädda mig. Jag trycker på ner från Mosebacke, ner till Mariatorget och ut på Hornsgatan. 

Går i mål på 45:14. Ärs då. 

På vägen hem känner jag mig mer missnöjd än jag hade väntat mig. Känner mig sur på kroppen och benen som inte låtit mig träna som jag velat hela året. Sur på mig själv som varit extremt slarvig med träning och kost under sommaren. Pizza, choklad, chips och öl bygger man inga snabba, friska löpare av.

Vaknar idag och går upp och häller ut all öl jag har i kylen i diskhon. Nu får det bli lite ordning och reda på allt.

Fjällräven Classic frestar!

9 augusti 2016 | Bloggar – Markus Kylberg

En ren slump gjorde att jag fick höra talas om "vandringsloppet" Fjällräven Classic som precis gick av stapeln. När jag var uppe vid Kebnekaise för ett par veckor sedan postade jag denna bild på instagram:

Bilden fick en kommentar av någon som verkade ha planer på att snart ta sig till Kebnekaise de också. Jag började följa denna person och det visade sig till slut att hon och en vän skulle delta i Fjällräven Classic, en tillställning jag aldrig hört talas om innan.

En vandring från Nikkaluokta till Abisko, 110 km, med över 2000 deltagare. Genast tänkte jag "får man springa loppet istället?"

Och visst får man det! Rekordet verkar tillhöra Max Själin (som gjorde grymt bra ifrån sig i årets Western States). Max sprang 2013 sträckan på 12 timmar och 15 minuter, en tid jag antagligen aldrig kommer kunna vidröra.

Men idéerna började genast susa i huvudet. Det som verkar mest intressant just nu är att springa Fjällräven Classic nästa sommar, och att dessutom göra en avstickare till toppen av Kebnekaise när jag passerar Ladtjovagge. Turen skulle då bli ungefär 125 km, men med en väldans massa fler höjdmeter.

Jag är antagligen inte riktigt redo än för såna enorma distanser, men det är den här typen av utmaningar som jag verkligen inspireras av. Om jag kan göra tillräckligt många squats tills nästa sommar så att benen åtminstone tål påfrestningarna kanske jag slår till. Jag får låta idén gro ett tag i huvudet och hoppas att jag inte kommer på några bra skäl att inte göra det :)

Det som inte får hända

7 augusti 2016 | Bloggar – Markus Kylberg

Långpasset i fredags var skitkul! 40 km i skogen på Sörmlandsleden, kan vara definitionen av lycka på något sätt. Men något hände en bit innan halva turen var över, jag ramlade, jag ramlade lite konstigt, och det gjorde ont.

Jag hade precis stannat och gått några meter för att kika var nästa markering var, stigen delade sig och var inte supertydligt markerad just där. Jag får syn på en markering lite längre fram och tar genast fart. Men vänstra foten fastnar på något sätt och jag faller framåt. Den högra foten flyger fram för att stoppa fallet, men den greppar inte stigen utan glider framåt, samtidigt som överkroppen fortsätter falla framåt. Detta resulterar i en väldigt snabb och plötslig sträckning av höger hamstring.

Det strålar i hela benet, ungefär som när man får en stöt på precis fel ställe i armbågen. Jag blir först väldigt rädd att något har gått ordentligt fel och gått sönder. Men det slutar stråla ganska fort och jag kommer på fötter och kan gå en bit, och börjar springa igen. Det känns lite först, men det går över och jag lyckas springa ytterligare ca 23 km utan problem.

Men idag känns det inte så bra. Det är helt klart en ordentlig sträckning. Det gör ont när jag står upp, så jag håller mig i sängen mest. Det var ju inte såhär det skulle gå, två veckor innan Bydalsfjällen 50K!

Jag får hålla mig stilla nu fram tills loppet, och hoppas innerligt att det går över och att jag kan prestera bra. Attans!

Gilla Allt om Löpning på Facebook!