Eskil Persson

Enkelheten i löpning tilltalar mig väldigt mycket och jag försöker att inte krångla till det. Har som mål att springa Lidingöloppet på under två timmar och har börjat nosa lite på triathlon.

Eskil Persson

Försenat nyårslöfte

3 februari 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Jag läser sällan löpartidningar men nu råkade jag bläddra lite i Runner’s World och ögnade igenom en artikel av Kenneth Gysing (tror jag) som handlade om kenyanska löpare och deras mentala inställning. Hur dom alltid tänker att dom är starka och i bra form och ska vinna loppet eller vara snabbast på träningen, oavsett hur omständigheterna ser ut. Detta jämförs lite med hur det låter om svenska löpare inför tävlingar; ett ständigt gnäll om skador och sjukdomar och för lite sömn och allt möjligt tänkbart elände, att man bara ska ta loppet som ett träningspass och kanske till och med bryta om det behövs. 

Jag kände mig både inspirerad och träffad av det där och lovar nu bot och bättring. Om jag deltar i några lopp under 2018 så kommer jag att göra det med en kenyansk inställning, att jag är bäst i världen! Hur det blir på träningsrundorna låter jag vara osagt, men jag gissar att det kommer att vara det gamla vanliga baissande och gnällande där. Man får ta ett steg i taget.

Snöskor

23 januari 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Snö är värdelöst ur en löpares perspektiv. Men i år är jag förberedd. En tidig morgon i höstas cyklade jag nämligen ut till ett nytt gigantiskt konsumtionstempel som hade invigning en bra bit utanför stan. Där armbågade jag mig fram genom massan av köpstarka medborgare för att till slut kunna lägga vantarna på ett par prissänkta löparskor, mina första riktiga vinterdojjor. Jag får ju inte betalt så jag skiter i att nämna märket, men dom är varma, vattentäta och har små metallpiggar som gör att det faktiskt går att springa rätt bra även på snö och is. Så här långt är jag försiktigt positiv i alla fall. Men nu ska det ju bli töväder och det är ju så klart det allra bästa.

Fot- och själavård

18 januari 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Vintern blev till slut för hård, och flygstolen för billig. Så jag tog mig en tur till Dominikanska republiken. Det var primärt en surfresa men löparskorna åkte så klart med ändå. Jag tog med ett slitet par som jag tänkte använda för sista gången. Jag har redan slängt dom i grovsoporna en gång men drabbades av separationsångest dagen därpå och fiskade upp dom igen. Inte heller den här gången hade jag hjärta utan dom fick följa med tillbaka över pölen igen. Än håller dom några mil till.

Ingen fröjd för ögat direkt. Eller för näsan.

 

Men jag hade nästan kunnat lämna dom hemma för jag hittade inga riktigt bra rundor där jag bodde. Det var en pina att springa längs den tungt trafikerade stora vägen med moppar långt ut på vägrenen, och vek man av från den så var det mycket stickspår och svårorienterad terräng att villa bort sig i. Det blev en upptäcktstur ut i nationalparken El Choco (tur/retur på totalt 25 km) men i övrigt sprang jag mest på stranden, vilket ju råkar vara lite av min favoritlöpning. Och vilka lena, sandskrubbade fötter jag kom hem med! 

3000 meter hinder.

Växelbruk

7 januari 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Jag brukar vanligtvis vrida ner löpningen till ett minimum under vintermånaderna. Som en åker ligger jag i träda eller odlar andra grödor (gärna längdskidåkning) ett tag. Sett ur ett allmänt hälsoperspektiv tror jag bara att det är bra att kroppen får vila och variation. Men för löpningen innebär det att jag varje vår får en ganska tung startsträcka innan jag är i form igen. Nu leker jag med tanken på att springa ganska hårt genom hela vintern för att få en längre uppbyggnadsfas inför sommarens eventuella lopp. Men jag har inte bestämt mig än. Det krävs vilja och psyke för att börja satsa hårt redan nu och jag är inte säker på att jag har det. För tillfället kör jag en kompromiss med relativt mycket löpning för årstiden men utan kvalitet på passen; det blir varken fart eller distans just nu.

 

Årsredovisning

3 januari 2018 | Bloggar – Eskil Persson

Det slutade ju på ett mollackord sist efter Åstadsloppet och jag har inte skrivit nåt sen dess. Knappt sprungit nåt heller. Det går ju hand i hand det där; springer man inte så är det svårt att blogga om löpning. Men det är ju den tiden på året nu när det gångna ska summeras och det kommande planeras. Så ock för mig.

Förutom en misslyckad halvmara så tajmade jag också in årets enda sjukdag lagom till Lidingöloppet som var det stora målet. Ett svagt år resultatmässigt alltså. Däremot har jag känt mig i hyfsat bra form stundtals, och tre av tre pallplatser i dom övriga loppen jag deltog i (Sthlm Trail, Nynäshamn Triathlon, Tullingeloppet) är en viss tröst, även om tiden alltid är viktigare än själva placeringen. 

Det finns ju dom som gnäller över hur hetsigt och skitnödigt det är med folk som jagar tider på det här viset. Att  man borde vara nöjd med sin prestation bara man kommer i mål eller ens tar sig upp ur soffan. Det kan man så klart tycka. Men då har man kanske inte förstått att löpning är väldigt individuellt. Alla har sina egna mål och drivkrafter. En del vill bara komma ut och röra lite på sig ibland. Andra vill vinna OS. Noterbart är att gnället alltid bara kommer i ena riktningen: långsammare löpare stör sig på folk som springer snabbare, aldrig tvärtom.

Själv gillar jag att sätta upp mål utifrån mina förutsättningar och sen träna för att uppnå dom. Det är visserligen vägen dit — spekulationerna, förväntningarna och alla pass i skogen — som är den stora grejen, men för mig är själva tidtagningen och tävlingsresultat det som gör att det här med att springa blir en hobby och inte bara ett verb. Att tävlandet bara är mot mig själv (eller möjligtvis mot Fred) behöver knappast nämnas.

Det kommer säkert en tid när jag bara slöspringer lite för att hålla igång kroppen, och då tror jag att jag kommer att hålla mig på behörigt avstånd från arrangerade lopp. Men jag är inte där än. 

Så. Vad har jag för målsättningar för det kommande året? Jag vet inte riktigt. Men det pers som jag tror skulle vara lättast att slå, för att börja i den änden, är min maratontid. Nu läser jag att Stockholm maraton har en ny intressant bansträckning och blir lite sugen. Och går det bra där så kanske ett nytt försök på Lidingö kan bli aktuellt. Och minst en triathlontävling vill jag få in, varför inte en halvironman? Den som löper får se.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!