Eskil Persson

Enkelheten i löpning tilltalar mig väldigt mycket och jag försöker att inte krångla till det. Har som mål att springa Lidingöloppet på under två timmar och har börjat nosa lite på triathlon.

Eskil Persson

Lidingö testrun

3 augusti 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Nu runt månadsskiftet hade jag en liten känning i halsen och vilade några dagar. Den totala distansen för Juli stannade därför på 334 km, en dryg mil om dagen. Det är mycket för att vara mig, och så värst mycket mer kan jag nog inte springa. Eller, kan kan jag väl, men där någonstans börjar det bli segt och tråkigt att springa och när glädjen försvinner så försvinner också hela poängen med det här kutandet; det är helt enkelt inte värt att bli lite snabbare om helhetsupplevelsen blir lite tråkigare.

Jag blir lätt stressad när jag inte springer på några dagar, men det går ju att vända på det där: man kan se vilodagarna som en formtoppning och lägga in ett högoktanigt pass, i alla fall som nu när halskänningen var falskt alarm (direkt från sjuksängen är det kanske inte lika smart). Visserligen körde jag 10 km kuperade intervaller i går men trodde ändå att jag hade pigga ben när jag åkte ut till Lidingö i dag för att springa första och sista milen på Lidingöloppets bana.

Efter en båttur till Gåshaga brygga uppvärmningsjoggade jag först fyra kilometer bort till starten vid Koltorp. Tanken var sen att hålla tänkt tävlingsfart och jag vill göra första milen på runt 37 minuter. Det gick inte alls bra. Redan efter en kilometer missade jag skyltningen och sprang fel (Jag kan se framför mig hur Fred himlar med ögonen och skakar på huvudet nu.) och efter en mil stannade jag klockan på 38:32. En besvikelse.

 

Gåvila bort mot Grönsta och jag ställde in siktet på att klara den sista milen på under 40. Men direkt när jag började springa kände jag att benen inte var med mig och justerade ner målsättningen så där som man gör när man viker ner sig. Det tog nästan 43 minuter. 

 

Jag trodde att jag skulle flyga fram idag och ta med mig en positiv känsla och mental bild från Lidingö. Istället blev jag påmind om hur tuff banan är. Visst, påslaget när det är tävling gör en hel del och totalvila plus hårt pass dagen innan är ingen optimal uppladdning. Men ändå: det kommer att bli tufft att gå under två timmar. 

Några fler tankar från dagen:

* Det här blir sista året jag springer Lidingöloppet. Oavsett hur det går.  

* Det är verkligen mer kuperat än jag är van vid från mina rundor i nackareservatet. Jag kommer ha svårt att motivera löpning i flack terräng fram till loppet, utan måste försöka välja dom backigaste vägvalen för att vänja mig. 

* Min klocka är inte att lita på. Kilometerpipen kommer långt efter kilometermarkeringarna längs banan, och min målgång blev uppe på Grönstavägen. Nu lider jag av lätt dyskalkyli men visst innebär det att jag springer snabbare än vad klockan visar?

Bokcykling

31 juli 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Den lilla mängd cykelträning jag får i sommar kan jag tacka mitt läsande för. En del människor reserverar populära böcker på biblioteket och står i kö och håller på, eller ännu värre, köper böcker. Själv flänger jag runt hela Stockholm på min racer för att få tag i den litteratur jag vill ha. Det är ett bra sätt att lära känna dom yttre delarna av stan och hur olika områden hänger ihop, även om det blir en del svordomar ibland när en cykelbana upphör i tomma intet och man finner sig ståendes i ett radhusområde utan annan utväg än att fiska upp telefonen för att orientera sig. 

Det finns gott om bibliotek i Stockholms läns kommuner och oavsett hur populär en bok är så brukar det alltid finnas ett ex inne på något av dom. Men då gäller det att hänga på låset. Om man till exempel inte står tillräckligt hårt på pedalerna utan kommer fram tre minuter efter att Skärholmens bibliotek har öppnat så får man gott finna sig i att någon reptilsnabb tant redan har lagt sina giriga vantar på den sista boken i Neapelkvartetten. It's a war out there.

 

Variation

24 juli 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Det blev mycket löpning förra veckan, tio mil, och i många olika varianter. Dels har jag som sagt sprungit till badklippan några gånger, och i lördags provade jag en till ny grej: jag sprang hem från en fest. Jag var bjuden på boule-fest och med lite god villa och rätt inställning kan boule räknas som idrott. Därför kom jag dit träningsklädd, drack med måtta och sprang sedan sju kilometer hem strax efter midnatt. Visst kände jag mig lite fånig när jag sicksackade mig fram bland partyprissarna på Stureplan men den känslan var väl ett billigt pris att betala för att få vakna utvilad och pigg efter en fest, med dagens träning redan avklarad. 

En annan löpvariant var när jag i fredags provsprang banan för 2012 års upplaga av tävlingen Stockholms Brantaste: en slinga på drygt tre kilometer som går uppför Hammarbybacken tre gånger. Tanken är att jag ska slå min polare Freds tid från det året, då han sprang på 16:41 och kom nia. Det har varit ett jäkla tjat om den prestationen sen dess och nu tänkte jag få slut på det. På provrundan var jag en dryg minut efter hans tid, rejält trött på slutet och fick gå upp sista stigningen. Men det var med övertränade ben, ge mig en vilodag inför nästa försök så ska jag nog kunna ge honom en match.

Jag och Fred är i stort sett överens om den här bansträckningen, förutom att det ska vara en liten extra knix på toppen. Kan bli diskussioner ändå.

Sommarlöpning

21 juli 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Många har gnällt på vädret den här sommaren eftersom dom riktiga högtrycken och värmeböljorna har lyst med sin frånvaro. Jag älskar sol och värme, men moln är bättre för löpningen. Och sååå illa tycker jag inte vädret har varit, i alla fall inte här i Stockholm (och i Örebro). Ofta är det fint på förmiddagarna och det har jag utnyttjat den här veckan. Efter frukosten har jag joggat dom fyra kilometerna till klippan vid sjön och legat där fram tills lunch när det har börjat mulna på. Då har jag sprungit en liten extralov hemåt igen, i lite snabbare fart, med bok och badlakan i ryggsäcken. Hade solen fortsatt att gassa från en klarblå himmel så hade jag blivit kvar där i horisontalläge i all evighet och försummat löprundan. Att ligga och kosa sig med en bok eller ett korsord vid något slags vatten när solen skiner är nog det bästa jag vet. Det är total avkoppling. Då kan ingenting få mig ut i löpspåret. Därför är det perfekt med vädermässiga halvdagar så att jag hinner med både och. 

I går var det i alla fall lite mer moln på himlen även på förmiddagen så att jag kunde få till en lite mer kvalitativ runda, utan ryggsäck och solsega ben; nitton kilometer med ett snitt på 3:51 min/km.

Gotland

16 juli 2017 | Bloggar – Eskil Persson

Planen var ju att från och med juli öka träningsmängden till mellan sju och tio mil i veckan. Än så länge går det bra: förra veckan blev det nio mil och den här veckan sju, trots en Gotlandstripp flankerad av två födelsedagskalas. Men det blir inte direkt några kvalitativa pass; det är ganska långsamma långrundor varvat med korta, uppvärmningsliknande joggrundor på några få kilometer. (En del löpare verkar kalla korta rundor i lugnt tempo för ”korta distanspass” enligt någon för mig obegriplig logik.) Nu gäller det att få upp pulsen lite med några back- och tröskelpass. Det får bli målet med nästa vecka.

Genvägar äro senvägar, det får jag och K lära oss den hårda vägen när vi genar genom en hage strax utanför Katthammarsvik.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!