Lina Andersson

Bor i paradiset och lever ett lagom aktivt liv utan att sikta på någon elitkarriär. Har en familj som alltid stöttar och är lika aktiva, föredrar skogen framför gymmet och tackar nästan aldrig nej till en utmaning ;-)

Lina Andersson

Ben vs pannan

25 april 2016 | Bloggar – Lina Andersson

När jag ska ut i spåret, meddelar familjen att det troligen blir en liten runda men om känslan kommer så blir det längre, stor risk eller?!

Väl ute så är benen lagom tunga och ja just det jag har ju en favoritenergirunda så jag spårar in på den.... landar vid sjön, som för övrigt är den finaste sjö som finns, och ska vidare hemåt men då vänder benen åt andra hållet samtidigt som de meddelar hjärnan att "du kan ju gå om det blir för jobbigt".

Där och då vänder allt, fåglarna kvittrar backarna tornar upp sig och jag vet att belöningen kommer till toppen av backen där man kan se ut över hela Immelsjön och just då känner jag leendet sprida sig över hela mitt ansikte. För säkerhetsskull skickar jag ett foto hem och meddelar att det blir lite längre. Istället för att springa på grusvägarna så hoppar jag in i vår fantastiska skog och studsar över stock och sten (läs:flåsar o flämtar och liknar nog mest en betongsugga som fått liv)  och riktigt längtar efter att få ta mig an hela rundan. Jag vet precis var jag är, eller vet jag det...

Men måste säga att min träning inte är vad den varit och likaså med konditionen så det var inte med "lätta ben" jag studsade fram utan jag fick jobba mig framåt men jag hade målbilden klar och den lockade mer än att avbryta.

Och nu såg jag den: en låång seg backe som leder direkt till himlen, bara att spänna pannbenet och tänka efter före Kliv Kliv överlev och samtidigt Skjut ifrån i varje steg och känn hur det bränner i lår och stjärt, suck pust flås och stön herregud vad jobbigt och jag passade på att gå ett par steg och hämta lite syre innan jag satte upp farten igen... Uppe på backen så - INGEN SJÖ!!!! men va e detta?!?!?

Jag har sprungit fel, hur kunde detta hända? jag vet  ju att det är rätt väg??

Men jag ser en glimt av sjön och taggar till, nu så...på vägen igen och det känns faktiskt rätt skönt :-D     och kommer till en korsning, nej vad e detta, jag e ju nästan hemma?!?! Typ 2 km kvar hem... Fula tankar i huvudet och besvikelsen är total...

Resignerar och vänder hemåt, jag har ju trots allt gjort 12 km på ca totalt 155 höjdmetrar, inser att jag inte kan pressa min kropp hur mycket som helst, men suck så trist det var ju inte såhär jag skulle ha min fina runda.

I samma ögonblick som jag resignerar blir mina ben helt stumma och det går knappt att lyfta mig fram ett steg, mjölksyran slår till i låren och kroppen slutar att fungera...vad händer? Besvikelsen sköljer över hela mig, varenda fiber känns matt och trött.

Med en vilja av stål och ett pannben som fick jobba på max hela tiden lyckades jag till slut ta mig joggande hem, med små korta delmål som att jogga till nästa träd, jogga till stenen och berömma mig själv på dessa små sträckor med ett påklistrat leende - "för då går ju allt galant, bara man ler-känslan " - men även att nu "får jag ge mig, du kan banne mig springa 20 steg till" och "ryck upp dig, kvinna" samtidigt som familjens nya ledord klingade i bakhuvudet: Bara gör det!    Det var de 2 längsta km i hela mitt liv, och kontentan av detta blir då:

Ha koll på vägen så håller ben och panna ihop i ett lycksaligt glädjerus!

 

Mitt bästa Pb

19 april 2016 | Bloggar – Lina Andersson

Min snabbaste mil eller nåt annat lopp för den delen räknas i min glädje, glädje för det jag gör och för min passion i träningen.
Så mitt bästa Pb är när jag kommer på mig själv med att le flera gånger under min runda.

Att le för att solen skiner, att le för stenen jag nästan ramlade över, att le för trädet som lockade till att utmana mig eller att komma på mig själv med att le för att allt är så bombens trist och här står jag mitt i en skog och jag måste ta mig lika långt hem…

Glädjen, allt i min träning handlar om min glädje.

Glädjen kan förflytta berg och övervinna de mest trötta ben, iaf ett steg i taget!

Läs och tänkvärt.

10 april 2016 | Bloggar – Lina Andersson

"...mina starka sidor som ambitiös, driven, tålig, viljestark och smärttålig." (ur boken)

För hur många gånger tittar vi lite extra på den som kör lite mer, lite hårdare... Den skulle man varit!!

"Jag ses som ledaren, den starka, den som kan och vet, som är ambitiös, alltid glad och något gränslös. Den identiteten är den som hyllas" (ur boken)

...och hur många ggr är vi avundsjuka på den personen som kliver in med ett leende alltid lika glad och positiv och som tar tag i saker och ser till att de blir gjorda... Personen som kan och vill.

För man kan ju faktiskt vara glad och positiv och bry sig om sina medmänniskor OCH ändå själv få frågan om hur jag mår, kan jag hjälpa dig med något, ska vi ta en fika eller bara ett ärligt leende... ja vad som helst som visar att vi bryr oss tillbaka och inte är sådär föraktfulla som många verkar vara så fort det är en glad (läs: stark) person nära eller runt oss. (Fast oftast då aldrig rättframt mot personen utan i smyg, man vet att det är fel men måste ända snacka med nån annan och klanka...känns igen i många, tror jag)

Säga vad man vill men de allra flesta av oss ser sällan människan bakom styrkan!

Hur många ggr vill inte vi vara precis som den personen - men människan i eller bakom personen, vem är det, känner vi verkligen henne/honom? Har vi ansträngt oss för att bli vänner eller vi "antar" bara?

Har någon tänkt på att hon/han också har en annan sida, att ibland är de ledsna, trötta och bräckliga?

"...hör även till att jag är rädd, oförmögen att be om hjälp, blåögd, naiv och en ganska liten människa" (ur boken)

Eller att de också är precis som vi andra?

Jag känner i alla fall igen mig, i mycket, både med mig själv och mitt liv och de som varit och är nära mig nu. I mitt fall handlar det inte så mycket om överträning utan om annat...tankarna bakom problemen, mina problem. Hur jag förebygger och tacklar det som kommer i min väg, en ständig resa som det inte finns en bra karta till. Man styr själv sin väg, något slingrig, och ibland måste man göra val. Det bara är så. Men man väljer också vilka man vill ha på sin väg (att lita och anförtro sig åt) och de är guld värda.

Min väg går INTE med en blänkande Lamborghini som ligger bra utan med en gammal Amazon, trogen och stadig. Vår resa tillsammans, min familj och Amazonen ;-), kantas av gupp och hålor och faktiskt återvändsgränder men tillsammans klarar vi det och det är jag väldigt stolt och glad över.

Denna boken kan man läsa på olika vis beroende på vem man är och var man står i livet, vem som passerat i ens liv, och lämnar ingen oberörd och får i alla fall mig att både le och gråta.

En helt fantastisk bok, mycket igenkänningsfaktor till mångas vardag, en bok utan pekpinnar och utan fördömande utan rätt och slätt hennes historia. Dock lämnar det ett sug under och efter jag läste den, den berör och manade mig till eftertanke.

Läs Den!

Här kan ni lätt klicka hem den, både som e-bok och som tryckt bok:

Jag är sjuk!

 

 

Flottig restaurang i Göteborg...

8 april 2016 | Bloggar – Lina Andersson

ja eller en Flott eller en mysig eller bara med helt underbar mat.

Nu inför Göteborgsvarvet är man lite sugen på att ladda upp med god mat Före eller Efter... nåt gott med mycket kolhydrater och som sätter sprätt på smaklökarna, men var?

Hela Göteborg kryllar av olika restauranger, ingen lätt uppgift och nu vet ni vad vi höll på med hela dagen igår... googlade, kollade menyer, suckade och jaaa, Tips mottages tacksamt :-D

suck, ORKA

7 april 2016 | Bloggar – Lina Andersson

Ibland orkar jag bara inte, orkar inte byta om orkar inte springa, hittar inte källan till energin. Orka, nej!

Så vi tog bilen istället… Inte bra ur nån synvinkel, men vi hade ett mål med resan. Sen att vi gjorde färden betydligt roligare med diverse påhitt ja det blev ju mycket roligare och gav så mycket mer energi.

Från att köra löparintervaller i olika hastigheter med vindrutetorkarna, som fick hela familjen att skratta, till att hitta en fin liten sjö, som hade svämmat över lite mer än vi trodde och bilen fick verkligen jobba för att komma loss. Då brast 8-åringen o skrattade hejdlöst

Ja, en lite knäpp resa som gav mycket energi och härliga minnen att ta fram när energi och motivation tryter.

Ta vara på stunden,

är mitt råd till er alla  :-))

 

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!