Malin Gilletmot

Malin Gilletmot - en helt vanlig medelsvensson med passion för människor, förändring och utveckling. Jag bor i Stockholm och började med löpning först efter att jag fyllt 40 och det var verkligen ingen självklarhet. Varje kilometer var en plåga och det var först när jag bytte underlag mot asfalt som jag hittade hem och långsamt lärde mig älska känslan av att utmana kroppen på allt längre distanser. "Ge mig en landsväg och hela jag längtar efter att få snöra på mig löparskorna eller sätta mig på cykeln för att nöta asfalt." Det låter enkelt men jag är lat till naturen och får ofta brottas med min tråkiga inställning trots att jag vet hur bra det känns efteråt. Det är bara att inse att all träning är jobbig och man ska vara förbaskat stolt över alla genomförda pass man kämpar sig igenom. Följ mig på min väg mot NY Marathon 2017.

Malin Gilletmot

Platå

1 september 2016 | Bloggar – Malin Gilletmot

Jag har haft positiv utveckling i min träning rätt länge nu och även om jag har haft tuffa stunder så har jag hela tiden känt hur jag blivit starkare och förbättrat både teknik och kondition.

Tills idag. Idag kom väggen.

På schemat stod 50 min löpning. Inte någon märkvärdig tid eller distans och till saken hör att jag sprang 45 min häromdagen i mycket bra tempo med behaglig känsla i kroppen.

Idag kom jag 2 km. Då tog det plötsligt stopp. Som att springa in i en vägg.

Jag kämpade med tunga ben ytterligare 1 km och sedan blev jag tvungen att gå några meter för att komma ner i puls. Helt bedrövligt. Ingen "runners high" fick jag heller. De resterande kilometrarna blev det till att varva gång med någon slags lufs men jag kan i alla fall bocka av tiden.

Är det nu jag nått nästa platå för att utvecklas och komma vidare i min träning?

Välkommen september!

30 augusti 2016 | Bloggar – Malin Gilletmot

Bockar av ännu en bra månad träningsmässigt och vädermässigt. Tänk om det kunde få fortsätta så här, vad nöjd jag skulle vara då. Att bara kunna gå ut genom dörren utan att behöva fundera över vad man ska ha på sig, bara att dra på sig linne, shorts och snöra på sig skorna så är man redo för både löpning, cykel och styrkepass i underbar utomhusmiljö oavsett tidpunkt. Jag älskar´t!!

Halvvägs in i augusti möttes jag av ett litet bakslag som gjorde att jag blev tvungen att lägga löpningen på hyllan under två veckor för att inte belasta låren men allt har gått bra och jag fick mitt efterlängtade löppass idag. 

Under de två veckorna fokuserade jag extra mycket på styrka för baksida, core och överkropp parallellt med långa krävande powerwalks i skog och mark. Förhoppningen var att jag skulle kunna hålla konditionen igång så pass att det inte skulle kännas som att börja om igen när jag äntligen fick klartecken att springa igen. 

Idag konstaterade jag att min plan fungerade för jag förbättrade både VO2 och min tid på förutbestämd sträcka vilket innebär att jag fortfarande är helt i fas med den plan och det träningsschema jag gjort inför NY Marathon.

Även om det är långt dit så måste jag säga att det känns fantastiskt! 

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd över min träningsinsats under augusti och jag lägger en lika optimistisk plan för september som dessutom kommer bjuda på lite härliga miljöer för min träning. 

Säkerhet som ensam löpare?

24 augusti 2016 | Bloggar – Malin Gilletmot

Jag läste nyligen en artikel som handlar om frustrationen över att vissa människor tycker att det är upprörande med alla inlägg som handlar om träning. 

Den här personen menade att en stor anledning till alla hennes träningsfokuserade inlägg var för att hon helt enkelt inte känner sig säker när hon är ute och tränar ensam. Det är alltså ett sätt för henne att lägga ut ett spår som går att följa om något skulle hända. Att någon skulle veta var hon befann sig om hon försvann. 

De flesta av oss har blivit inpräntad grundläggande säkerhetstänk sedan barnsben, särskilt vi kvinnor. Att alltid tala om vart du ska och ungefär hur länge du planerar att vara borta. Att inte springa ensam när det är mörkt, att undvika ödsliga parkvägar och skogspartier. Tidigt fick vi lära oss att våldsmän letar efter kvinnor som är lätta att övermanna. Kvinnor som är ensamma, som gärna har långt hår i tofs som är lätt att greppa tag i, kvinnor som har kläder som är lätta att ta av. Med andra ord, de letar efter löpare. 

Vi har varit förhållandevis förskonade här i Sverige men låt oss inte glömma Ida som blev brutalt mördad i ett löpspår i Upplands Väsby. Ida blev bara 21 år. Som svenskar är vi vana att kunna röra oss fritt oavsett område och tidpunkt även om vi så klart också bytt riktning eller kvarter baserat på en oroande gnagande känsla i magtrakten om att det inte känns säkert eller baserat på grabbgänget man sett på håll men så ibland kommer den, känslan. Rädslan. 

För mig är löpning samma som frihet. Löpningen ger mig energi och glädje och jag hatar hur rädslan gör mig begränsad nu när höstens mörka kvällar kryper allt närmare. Jag vill kunna springa fritt med vinden mot min kind. Springa dit mitt hjärta tar mig utan att behöva tänka på var jag är, när jag är eller hur jag är. Ännu så länge tycker jag att jag kan det. De få sekunder jag känner osäkerhet eller rädsla är tack och lov fortfarande sällsynta men jag kan ändå inte låta bli att tänka tanken.

Kommer jag att kunna göra det i framtiden? Hur tänker du?

Bara fantasin sätter gränserna

23 augusti 2016 | Bloggar – Malin Gilletmot

Bara för att du inte kan springa under en period av en eller annan anledning behöver det inte innebära att du inte kan utmana dig själv. 


Jag är inne på min andra vecka utan löpning och får därför utmana mig själv på andra sätt. Styrketräningen kan jag köra som vanligt så länge som jag inte pressar låren för hårt. Fokus den här veckan har därför varit att komma upp i kondition utan löpning eller cykel. Inte helt lätt. 


Idag bestämde jag mig för att jag skulle upp på toppen i varje backe jag såg på min planerade 60 min powerwalk. Nu sitter jag här nöjd och svettig med endorfinerna rusandes i kroppen. Jag hade 20 branta backar på den sträckan jag valt för dagen. 20 ljuvliga backar i skog och mark som var mellan 50-100 meter vardera och jag konstaterade att med den lutningen som var så skilde det inte särskilt mycket i tid mot om jag hade sprungit. Dessutom fick jag upptäcka helt nya miljöer som jag aldrig hade hittat om jag bara hade malt på i gamla hjulspår.


På torsdag kör jag samma sträcka igen men då har jag bestämt att jag ska upp 2 gånger i varje backe. Bra och effektiv träning. 

Food for thought

18 augusti 2016 | Bloggar – Malin Gilletmot

De senaste dagarna har jag tittat på ett tv-program jag kommit att älska. "Extreme makeover weightloss".

Ett program som gör mig märkbart berörd. Jag blir så ledsen över hur snett de hamnat och hur gärna de vill komma på rätt köl igen. Jag gråter när jag ser hur gärna de vill nå sitt mål och hur hårt de kämpar.

Det spelar ingen roll om det är för att du behöver gå upp i vikt, gå ner i vikt eller bara komma igång med en hälsosam nivå av vardagsmotion, det är en kamp.

Jag tror att jag blir så berörd för att jag kan känna igen mig i den där kämparglöden i att vilja nå ett mål som hittills varit så långt från din verklighet att du inte ens tänkt tanken men också för att jag vet, verkligen vet, hur mycket jobb det ligger bakom varje litet framsteg på vägen även om mina mål sett helt annorlunda ut och att jag har haft helt andra förutsättningar. Men också att jag kan. Det är inte omöjligt. Allt handlar om HUR GÄRNA JAG SJÄLV VILL.

Livet är fantastiskt och det är upp till oss att välja vad vi gör av det. Du kan skapa precis det liv du drömmer om så länge du är villig att lägga in arbetsinsatsen som krävs men ibland behöver man faktiskt lite hjälp. Att be om hjälp är ett mått på verklig styrka enligt mig. 

Jag brukar fråga mina klienter "vem är den viktigaste personen i ditt liv"? Och det vanligaste svaret jag får är "mina barn" eller "min make, syster, bror, mamma, pappa osv"

Då brukar jag vara tyst en stund och sedan säga "om jag säger att DU är den viktigaste personen i ditt liv", vad säger du då?

Tystnad följer och sedan (oftast) tårar.

Det anses fult att göra det som är rätt för dig som individ. EGO tänker många. 

Jag menar att du behöver måna om dig själv och din egen hälsa och lycka först för att därefter kunna bidra med positiv energi till din omgivning. Ditt främsta ansvar är DU därför att när DU är lycklig kommer du att sprida ytterligare positiv energi och lycka omkring dig och på så sätt vara en fantastisk förebild.

Vad säger du till din spegelbild varje morgon? 

"Gud vad trött jag ser ut?" 

"Usch vad gammal jag ser ut?"

"Fy fan vad jag ser ut?"

Vad skulle hända om du istället sa:

"Snygg du är!!"

"Wow! Heting!!"

"Idag är du oslagbar!"

Bara några tankar från mig en regnig torsdag i augusti. Jag vet inte. Vad tänker du?

 

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!