Marie Nilsson

Jag är 52 år och bosatt i Gävle. Har två vuxna barn som också gillar att tränar. Jag har tränat karate i 10 år men började med löpning 2011. Är en åretruntlöpare som springer hellre än fort och brukar delta i motionslopp.

Marie Nilsson

Tillbaka på ruta 1!

2 juli 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Efter mitt fall då jag skadade knät/knävecket så måste jag nu börja om på ruta 1, d v s vecka 1 när det kommer till min planering inför att springa samtliga spår i Hemlingby vid ett och samma tillfälle. Det blev en del vila då jag enbart tränade på gym men förra veckan kunde jag genomföra korta löppass och trodde då att jag var på banan igen men något långpass i helgen blev det inte. Det blev ingen träning alls i helgen. Jag hade annat att göra men det hade inte varit möjligt att springa mer än ca 30 minuter.

Ikväll har vår huvudtränare på karaten ett extrapass under sommaren där vi tränar kata och jag funderar på om jag ska försöka mig på att genomföra det passet. Det värsta är att min skada inte blir bättre av att träna karate men samtidigt är det roligt och jag känner att jag behöver träffa lite människor, trevliga människor.

När det kommer till löpningen så ska jag genomföra samtliga pass den här veckan och jag hoppas att jag kan genomföra långpasset på söndag men jag inser också att jag nu måste börja om på vecka 1 av 12 när jag haft några veckors vila. Från början hade jag tänkt att det skulle ske innan Midnattsloppet i Stockholm men det går lika bra att göra detta i september om vädrets makter är med mig. Jag har ännu inte anmält mig eller bestämt mig för om jag ska springa Lidingöloppet 15 km i år. Vi får se. Det är inte bara när det gäller löpningen jag är tillbaka på ruta 1, det gäller även yrkeslivet. Jag har valt att avsluta mitt arbete utan att ha ett nytt. Det känns lite spännande även om jag har en utbildning som alla skriker efter så jobb får jag nog men det blir på ruta 1 även där som sagt var. Det finns fler delar av livet som vi ibland skulle behöva gå tillbaka till ruta 1. Nu när jag har gott om tid ska jag arbeta vidare med det, både mentalt och praktiskt.

Veckans mantra: Håll i håll ut, allt går över!

Shit happens!

16 juni 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Jag flög ju som en vante förra helgen på långpasset. Högerknät fick världens skrapsår men det gick att fullfölja hela passet även om jag fick gå vid vissa tillfällen. Jag antar att jag fullföljde på vilja och adrenalin för i veckan har jag fått en smärta utan dess like i både knä och knävecket. Det sistnämnda har varit värst. Det har gjort så ont att det har varit svårt att gå överhuvudtaget. Det har med andra ord inte blivit någon löpning den här veckan och det kommer inte bli något långlopp heller för det gör fortfarande ont idag och imorgon söndag kommer jag tillbringa på tåg till Göteborg. Om det inte går att löpträna går det att träna överkroppen så gymmet har fått besök i veckan i alla fall. Alltid något!

Detta innebär att min 12-veckorsplanering spricker men det är inget att göra åt. Det är bara att inse att allt inte går som önskat varje gång. På det igen bara.

Samtidigt verkar det som om en olycka sällan kommer ensam. Har fått två andra tråkiga besked i veckan. Det ena rör familjen och det andra borde inte beröra mig så mycket men tyvärr gör det så. Facebook är bra ibland men samtidigt önskar jag att jag inte läst viss information. Vissa saker tar hårdare än annat att läsa tyvärr. Men jag antar att det tillhör livet. Som sagt var, shit happens och det är bara att börja om igen med träningen och det andra får jag förtränga helt enkelt.  Veckorna som kommer har jag hur mycket tid som helst att träna, nästan för mycket om det är möjligt.

Det ska i alla fall bli intressant att åka till Göteborg för att diskutera ett eventuellt nytt arbete i veckan. På arbetsfronten känns det som om möjligheterna är enorma då jag är utbildad lärare och rektor:)

Fritt fall!!!

10 juni 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

På långpasset idag, söndag, hann jag bara med att springa i ca 12 minuter innan det blev ett fritt fall i en nedförsbacke. Både byxor och knät gick sönder. Nåja, knät gick inte sönder mer än på utsidan. Jag fick världens skrapsår så nu blir det inte någon fin kjol till avslutningen. Jag vet inte om jag får på mig några byxor heller utan att det svider i knät.

Jag vet inte riktigt varför jag föll för jag var pigg och hade ju precis börjat. Nedför är min teknik lite annorlunda kanske för jag är/var van att springa med Tila, dotterns tidigare doberman, och då blev jag van att hålla emot nedför för annars gick det alldeles för fort. En sån stor hund som drar dig uppför är helt outstanding men det blir svårt när det går utför och hon släpper på. Då finns det inte en chans att jag kan hänga med och måste då hålla emot. (Jag ska nog åka till Laholm igen i sommar och springa ett långlopp med henne. Saknar det:)

Ett fritt fall hindrade inte mig mer än att det gick lite långsammare. Att ge upp och åka hem föresvävade mig aldrig och det känns ju bra. Jag kom dock på mig själv med att upprepa för mig själv att jag skulle lyfta fötterna istället för att säga lätta fötter som jag brukar. Får skylla på värmen och att det var tunga fötter för även om det bara blev ett fritt fall var jag på väg att ramla fyra gånger till.

Det tog kanske fyra sekunder innan jag föll för jag höll mig på benen ett tag. Tankarna som hinner fara runt i huvudet under en sån kort tid är många och varierande måste jag säga. Jag sa åt mig själv att ramla inte men samtidigt visste jag att jag skulle göra det.

Fyra av tolv veckor är nu avklarade och det känns helt ok och jag hoppas att sommaren går i träningens tecken. Det är ju något jag kan och får bestämma bara och sen se till att det blir så.

3 av 12 (13?)

3 juni 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Nu är tre av tolv veckor avklarade på mitt program som jag har tänkt följa inför att jag ska springa samtliga distanser i friluftsområdet Hemlingby. Jag tänkte från början att jag skulle göra det innan Midnattsloppet men min dotter har kanske fått mig på andra tankar. Hon tycker inte att jag ska springa drygt tre mil innan(!!!) Midnattsloppet och det kan ju finnas en poäng i det. Då får jag fortsätta en vecka till efter Midnattsloppet. Kan helt enkelt kopiera det som ska springas den tolfte veckan till den trettonde veckan också.

Intervallpassen är inte så jobbiga än så här i början på programmet och inte är det långa passet det heller. (Springer inte en distans utan en tid) Det som var oerhört jobbigt idag, söndag, var värmen!!! Värmen som har varit här i flera veckor nu. Att springa två timmar mitt på dagen när det är så varmt som det har varit idag tar på krafterna. När jag springer två timmar brukar jag lägga in några minuters gång varje halvtimme men nu fick jag lov att gå när det var sol och springa där spåret låg i skugga. Det blev lite ryckigt men milen i Hemlingby ligger till största delen i skuggan då det är ett terrängspår. Om inte solen vore nog så hade jag två enorma skoskav idag innan jag gav mig ut men det är kanske bara att inse att det kostar att ligga på topp:) Det var inte så farligt under loppet men nu gör det ont, nu när jag inte har något på fötterna.

Fr o m vecka 6 av 12 (13) kan jag träna på heltid då jag då är ledig på heltid. Om jag inte behöver bekymra mig för när jag ska kliva upp kan jag springa på kvällarna istället om solen värmer som den gjort de här veckorna.

Mot Vårruset!

19 maj 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Första träningsveckan av 12 har gått bra. Samtliga planerade rundor har blivit av. Långpasset som jag brukar springa på söndagar blev av idag, lördag, istället då det är vårstädning med bostadsrättsföreningen imorgon. Det får jag ju inte missa. Det är ett sätt att lära känna grannarna och det kan alltid vara bra då jag inte  bott här så länge och dessutom sitter med  valberedningen:)

Långpasset idag blev i Hemlingby. Då jag inte springer en viss distans utan en viss tid passade jag på att njuta av naturen idag. Jag brukar ju aldrig springa fort men jag har en tendens att vara fokuserad på att ta mig framåt och inte se vad som finns längs efter vägen. Nu bestämde jag mig för att göra det idag. Jag ville både se och känna doften av blommorna längs banan. Jag såg och hörde en del fåglar också och det brukar jag inte göra. Det är något som går att överföra till resten av livet. Vi behöver inte alltid ha allt fokus framåt utan vi kan ju titta åt sidorna också. Missas kanske en hel del om vi inte gör så.

Nästa veckas första träningspass, i löpspåret i alla fall, infaller samma dag som det är Vårruset i Gävle. Det är ett intervallpass där intervallerna är 2 minuter och 2 minuter vila eller långsam löpning. Det passet kan jag genomföra under Vårruset så jag inte kommer ur fas enligt planeringen. Ett problem på dessa lopp är att det är svårt att hålla sig till en planering. När du väl har börjat är det lätt att dras med och tänka att jag ska bara springa om den personen och när det är gjort är det bara en annan som ska passeras.

Tisdagens utmaning blir att hålla mig till planen och inte dras med i Vårruset.

 

Gilla Allt om Löpning på Facebook!