Marie Nilsson

Jag är 52 år och bosatt i Gävle. Har två vuxna barn som också gillar att tränar. Jag har tränat karate i 10 år men började med löpning 2011. Är en åretruntlöpare som springer hellre än fort och brukar delta i motionslopp.

Marie Nilsson

Hur svårt kan det vara?

2 december 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Hur svårt kan det vara?

Nu har jag snart bott i annan stad i 2 månader och jag har ännu inte fått in några bra rutiner för träningen/löpningen.  Jag åker från Gävle tidigt på måndag morgon och åker direkt till arbetet och när det är avklarat för dagen är det en kort bilresa till affären och boendet. Sen är det becksvart ute och jag är trött efter att ha bilat i tre timmar tidigt på morgonen vilket innebär att jag somnar tidigt på kvällen.

Resten av veckan följer samma mönster, upp tidigt, arbeta och sen till boendet för att se nyheter och äta något. Efter det blir det inte så mycket mer. Ibland, men bara ibland kommer jag ut på en promenad och väldigt sällan på en löprunda. Hur svårt ska det vara att bara klä på sig och komma ut?

Det blir inte så mycket bättre hemma på helgerna heller. När jag kommer hem på fredag kväll är jag ofta trött och har svårt att komma ut. Igår, fredag, åkte jag från arbetet vid lunch för att jag skulle hinna hem till kataträning på kvällen. Hade två timmar på mig när jag kom hem och på den tiden hann jag bli alldeles för trött för att ge mig iväg. Karateträningen på lördagar blir ofta inställd och då blir det inget annat för mig heller. Men igår var det ett undantag, jag kom verkligen iväg till gymmet och det efter att jag hade tagit en promenad tidigare på dagen!

Idag har jag hunnit med en löprunda så den här helgen blev det verkligen en helg som gick i träningens tecken men det är ett undantag. Det är bara att hoppas att det håller i sig i veckan också.

Jag funderar på om jag när jag är långledig under jul- och nyår ska börja löpträna varje dag så som jag gjorde i 100 dagar tidigare. Då finns det inget alternativ utan då kommer jag verkligen ut och det oavsett väder eller humör. Om jag börjar hemma blir det lättare att fortsätta när jag arbetar också. Då blir det inte så svårt. Nu däremot verkar det vara omöjligt att komma ut vissa dagar och så vill jag inte ha det. Saknar löpningen!

Höst/vinterlöpning!

11 november 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Jag är en vår/sommar person men jag tycker inte om och har svårt att löpa i värmen så hösten och vintern är den bästa tiden för mig att löpträna på. En höstdag med olika färger på löven (som fortfarande sitter kvar på träden) eller en vinterdag med - 5 grader och snö och solsken. Det är inte mycket som kan slå en löptur då. Hösten (eller ska jag kalla det sommar) har varit oerhört varm och vacker i år men alla dagar är inte sådana. Nu i november har löven försvunnit från träden och värmen är borta och det är ett duggregn och grått som gör det svårt att ta sig ut över huvudtaget. I alla fall för mig. Nu bor jag i annan stad i veckorna så den mesta träningen sker på helgerna och då måste jag ut på söndagarna. Jag försöker ibland "förhandla" med mig själv och tänka att jag kan träna i veckan istället för just denna söndag. Än så länge har jag lyckats stå emot den inbjudande tanken. Det är bara inbjudande tills jag har kommit iväg för då går det faktiskt hur bra som helst.  Så även idag, denna oerhört gråa och trista  söndagen. Jag kom iväg till Hemlingby och fötterna var oerhört lätta och det tackar jag för.

Jag som löptränar i ett terrängspår har andra bekymmer under hösten och vintern än själva vädret. Det är löven som har fallit. Det är helt hopplöst att springa i ett terrängspår fullt med våta löv. Det är så lätt att halka och stock och sten under syns ju inte för alla löv. På vintern är det visserligen halt men snön gör täcker ju stenarna och det ojämna underlaget vilket gör det lättare att springa på en hal vinterstig än en höststig med löv.

Jag har inte kommit igång med löpträningen i Katrineholm än även om jag har kommit ut vid några tillfällen men de sker inte regelbundet och vissa dagar även om jag försöker få till rutinerna. Det känns lite märkligt att lära känna en stad i mörker vilket det blir. På dagarna åker jag bil till och från arbetet och när jag kommer hem till boendet är det mörkt så då för jag försöka lära känna staden i mörkret. Det har en viss tjusning det också.

Veckans utmaning får bli att ta mig ut på två intervallpass i Katrineholm.

Nytt liv (!)

13 oktober 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

De två senaste veckorna har jag arbetat igen efter att ha varit hemma sedan 15 juni. Det går mycket lättare att komma upp på morgonen än vad jag trodde. Jag har fått en visstidsanställning i ca 4 månader och det känns helt ok även om det innebär att jag veckopendlar! Tre timmars resväg, enkel väg, är för mycket även för mig för att köra samma dag. När jag dagpendlade till Uppsala tog det 4 t 20 min varje dag men då åkte jag tåg och då kan du ju arbeta. Samtidigt gick jag på rektorsutbildningen och hade en hel del att läsa så det var ett plus att ha en lång resväg.

Ett nytt arbete i en ny stad innebär att det blir lite si och så med träningen till en början. Jag har inte lyckats hitta någon bra slinga att springa. Det har inte blivit någon löptur alls de senaste två veckorna. Förra helgen när jag var hemma var vikt åt 40-årsjubileumet för min karateförening. Träning i dagarna två med fest på kvällen. Då hinner du inte med någon löptur.

Idag, lördag, hann jag med ett besök på gymmet och en långpromenad i den vackra omgivningen med brittsommarvärmen. Helt underbart. Imorgon är en lång löptur inplanerad. Minst två timmar i Hemlingby. Det blir kanske löpning varvat med gång men vad gör väl det. Det ska bli sommarvärme imorgon också. 20 grader varmt i mitten på oktober! Jag vet inte om jag ska vara glad eller orolig över värmeböljan.

Nästa veckas uppdrag blir att försöka hitta en lämplig runda att springa i Katrineholm under veckorna. Det går ju inte i längden att träna som en tok på lördag och söndag och enbart arbeta under veckorna. Så vill jag inte att mitt nya liv ska gestalta sig.

Hösta!!!

23 september 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Imorse hörde jag ett nytt uttryck på TV och det var ordet hösta. Ekonomiprofessorn Micael  Dahlen introducerade det i Nyhetsmorgon. Danmark har tydligen ett uttryck för att njuta av hösten och inte bara ett uttryck utan de gör det också, d v s njuter av hösten. Det vill han att vi i Sverige också ska göra och det kan jag hålla med om även om jag är en vårmänniska. I Sverige njuter vi av sommaren och när den börjar gå mot sitt slut så säger vi: "Snart är det jul" och så väntar vi på den istället för att njuta av hösten som en årstid. Många i Sverige har "bara" tre årstider och det vill han ändra på. Bra tanke tycker jag och jag ska ta till mig det.

Att hösten är här ser jag ju på färgen på träden och de är underbart vilken färgprakt det är nu. Solen och värmen har inte lämnat oss riktigt än. Det skulle vara fullt möjligt att löpträna i shorts fortfarande även om jag inte gör det. Hösten för mig är också  att delta i lopp. Nu blir det inte så detta år då jag inte har ekonomi för att delta i Lidingöloppet. Det kostar en del att resa och bo och när jag inte har fått någon som helst ersättning de senaste månaderna måste jag avstå men jag kommer igen till nästa år och kanske kommer jag kunna genomföra mitt eget Tour de Hemlinbgy löpandes istället för gående som jag redan gjort.

Veckan som gått har varit en bra träningsvecka. Bra väder och lätta ben vid löpningen och en ny kata som var rolig på karateträningen. Jag märker hur mycket lättare långpassen blir när jag springer intervaller i veckorna. Det går inte vara fortare utan det går främst mycket lättare. Hur fort det går är inte det väsentligaste för mig utan det är att jag kan springa och att jag orkar. Det är inte alla som kan det så det är jag tacksam för. Nu ska jag börja hösta på det sätt som Micael D tyckte att vi skulle göra och det var att koncentrerar oss på fika. Vi svenskar är duktig på att fika och jag som har ledigt hela dagarna ska kontakta personer som jag inte träffar så ofta och fråga om vi sak fika. Det gäller att passa på medan jag kan och har tid för snart börjar jag arbeta igen.

Veckans uppdrag: Att fika med olika människor som jag känner och som betyder något för mig!!!

Min bästa tid är nu!

4 september 2018 | Bloggar – Marie Nilsson

Förra veckan föll regnet efter en oerhört varm och solig sommar och jag tyckte först lite synd om mig själv som skulle löpträna. Jag vet inte hur jag tänkte eller hur det har gått till för jag föredrar alltid att springa när det inte är sol så löpsommaren har varit lite kämpig p g a det fina vädret!!!

Ett tidigare skada ( i knävecket) och brist på pengar till hotell gjorde att jag inte kunde delta i Midnattsloppet vilket var trist för jag har aldrig ställt in ett lopp jag anmält mig till. Nu är jag i form för Lidingöloppet då skadan inte längre gör sig påmind men jag är inte anmäld detta år så vi får se om det blir något lopp.

Hösten är annars en tid som det går lätt att springa. Värmen är inte lika besvärande och för mig som tycker om att springa i regn och rusk är det inte några problem att komma ut nu när jag har påmint mig själv om hur bra det går att springa i alla väder. Min bästa tid är nu på många sätt!

Då jag har hela dagarna till mitt förfogande kan jag också ge mig ut i spåren under dagtid när det är ljust. 4 löppass, 2 gympass och 1 karatepass i veckan gör att jag känner att formen är på uppåtgående. Intervallträningen har också gjort att de "vanliga" löppassen går så mycket fortare även om jag inte bryr mig om att det ska gå fort. Jag springer hellre längre tid än fort. Mitt långpass på söndagar är att springa i 2-2,5 timmar. Jag går en kortare stund och det är helt ok tycker jag. Sonen kan inte förstå varför jag ska springa så länge. Spring fortare och kortare tid tycker han men för mig är själva tjusningen att det är lång tid. Många tankar hinner passera huvudet och långa stunder finns det absolut inga tankar alls och det är oerhört fascinerande hur kroppen/knoppen kan reagera på fysisk aktivitet.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!