Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Update

4 december 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Nja, på västfronten inte så mycket nytt.
Eller... Ryggen blir som tur är sakta bättre. Tre steg fram, ett steg bak. Sista 4 dagarna har jag skrapat ihop tre lätta milpass och en långpromenad, det får väl ändå ses som godkänt.
 
Jag börjar bli sugen på att testa på mitt tänkta träningsprogram men så länge ryggen bråkar är det ingen idé att försöka.
Jag trodde idag att jag äntligen var lika lite trasig som jag brukar vara när jag avslutade min mil med ca 2 km tempo och inte kände av något från yggen, varken ute i regnet eller efter att jag stelnat till. Jäkla rygg att luras, nu ikväll ligger det och skräms.
Dock har jag faktiskt känningen i just ryggen, inte i skinkan som tidigare och det kär vara ett gott tecken i det onda.

Jag börjar också märka att alla små och stora muskler runt bäckenet börjar släppa lite på garden, finns liksom ingen skada att skydda. Plötsligt märker jag hur rörligheten gått från kylskåp till...bildörr...? Det är här mycket av mina problem legat tidigare, i en väldigt spänd bål. Ganska stark kanske men framförallt mycket spänd och stel. Orörlig. Nu är jag medveten om det på ett helt annat sätt och det känns att det är på väg åt rätt håll.
 
Nåt annat som är på väg är min acceptans mot zon 2. Enligt min pulsklocka springer jag konstant i zon 3. Välkommen till mellanmjölkens förlovade land. Att springa med en puls under 144 tycker jag är skitsvårt. Men nu när jag verkligen ska långt behöver jag lära mig även det. Att springa långsammare än vad som känns naturligt.
Imorse kändes det bra i ca 20 minuter, sen vet jag inte om det var klockan eller mig det var fel på men för att springa i 140-144 BPM var jag tvungen att sänka farten till 6.15 utan att jag kände nån pulshöjning själv. Och en stund senare var jag helt plötsligt uppe på 160 BPM i samma fart. Stannade och pulsen sjönk som Titanic. Började springa igen, pulsen rusade upp enligt klockan men jag kände inget av det. Då sket jag i pulsen och sprang i fri fart hem. Hyfsat fort eftersom jag var lite stressad. Och 14 timmar senare ligger jag på köksgolvet och skriver om ryggproblemen det antagligen orsakade.
Så kan det gå.
 
För övrigt händer det nog saker med min blogg innan jul, mer om det då isåfall.

Ryggskadad igen

24 november 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Och så var man skadad igen. Ryggen trilskas.

I torsdags morse var jag ut och allt kändes som vanligt innan jag började springa men så snart jag lyfte bägge fötterna samtidigt började det kännas som träningsvärk i högra skinkan.


Eftersom jag sprang ett lite snabbare pass än normalt i tisdags trodde jag ju att det var just träningsvärk men när det inte går över trots att kroppen blir varm och känslan djupt in i skinkan går från att vara att "det sitter en spelkula där inne" till "vem fan fick dit en tennisboll?" på bara några kilometer var det bara att avsluta och ta närmsta vägen hem och hoppas det håller.
Det gjorde det lyckligtvis men väl hemma var det inte en speciellt avslappnad känsla; hela kroppen var spänd och nervös, adrenalinet på väg bort. Huvudet? Inte så mycket lugnare...

 

Ofriillig vilodag fredag, långpromenad med hunden imorse (lördag) utan känning. Hm, då kanske det kan vara värt att testa att jogga lite på eftermiddagen.

Nä. Började kännas direkt och jag vände hem efter 200 meter, gick med sänkt huvud i vintersolen.

Antagligen tog disken stryk av däckbyte i tisdags. Mina diskar rör sig lika enkelt som ja, nånting som rör sig enkelt. Välj efter egen referens. Och då krävs inte så mycket.

 

Så nu är det nog färdiglöpt för november. Förra gången jag var i det här läget tog det några veckor att reda ut när jag väl fick hjälp av Ronja att nysta i det. Eller, för henne var det inga problem, min rygg är skolboksexempel på diskbuktning.
Inga sit-upsrörelser, inget soffhäng, rak rygg i alla lyft och mycket bakåtböjar. Ingen löpning så länge det känns fel.

 

Känns ändå rätt lugnt. Långt kvar till tävling och jag hade tänkt köra igång lite tuffare träning i december så läker jag fort går jag in pigg i den fasen. Tar det längre tid får det väl göra det, jag kan ändå inte snabba på läkningen.


Dagens tips: Spendera en timme med att lyssna på "Prestera mera"-podden, senaste avsnittet med Johan Steene (snabb googling leder rätt). Blev så inspirerad att jag tänkte anmäla mig till Trosa Backyard Ultra.

Men det var redan fullt av knäppgökar som tycker det verkar kul att springa 6,7 km varje timme tills det bara är en person kvar.

 

Kanske lika bra.

Trött

4 november 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Det går bra med löpningen nu. Fast nä.
Den här veckan har jag närapå halverat löpningen mot tidigare 4 veckor och ingen fartträning över huvud taget men är mer sliten än på länge.
Det är precis som att hela kroppen säger "jaha, nu var running-streaken över, då kan vi väl skita i det här ett tag?!"
 
Idag var väl droppen.
Hade hur massor med tid över idag, hade tänkt mig ett långpass på omkring 20-25 km i lugn fart, mycket skog. Har i veckan haft lite känningar i höger hamstrings ner mot knät.
Antagligen från loppet i söndags men det är lite märkligt för det onda flyttar omkring lite, skiftar mellan utsida och insida så jag misstänker att det kan ha med nån nerv att göra. Känner mig lite kraftlös lokalt där också.

Hur som. Plockade med mig vindbyxor och en tröja i löpryggsäcken ifall det skulle ta tvärnit, blir onödigt kallt att gå hem i tunna löpkläder då.
Och så iväg. Första 2-3 km kändes som vanligt och löparklockan var rätt snäll, inga konstigheter i kilometertiden där. Men visst var väl alla rötter lite högre än normalt, marken lite mer ojämn, lite brantare svängar och lite för mycket motjus som förstörde sikten för att kunna se rötter och småsten under lövtäcket?
Försöker ändå springa så mukt som möjligt och anpassa farten efter andningen men det går tungt och jag känner att näsandningen inte är lika självklar som den brukar vara i den relativt låga fart jag håller. Kommer på mig själv med att omedvetet leta anledingar till att stanna: Behöver inte skorna knytas igen? Krångel med vantarna, bäst att stanna...

Jag springer första delen av Magnus-milen och efter ungefär fem kilometer börjar mitt högerlår kännas svagt. Jag bestämmer mig för att om det krampar skiter jag i det, vänder direkt och går hem. Det är ändå inget kul att springa när det gör ont.
Jag viker sedan av och följer markeringarna in till naturskyddsområdet bakom Flättna gård, en ganska tät och väldigt fin liten skog där stigen flyter på bra men eftersom den inte är så välbesökt är den lite svår att se ibland, framförallt nu när det är massor av löv på marken.
 
Vid 9 km blir det nära på ohållbart att andas genom näsan och fortsätta springa, så var det verkligen inte sist jag var här. Skorna känns tunga, löpjackan trång och det är bara fel på det mesta. Lufsar vidare med lätt öppen mun och försöker slappna av. Strax efteråt missar jag en rot och faller handlöst. Slår i M.Tensor Fascia Latae (muskeln på utsidan av låret som övergår i IT-bandet. När den blir stram uppstår löparknä) mot en annan rot eller sten. Precis där muskeln slutar och övergår i IT-bandet. Fan va ont det gör. Hela benet blir stelt direkt.

5 km hem. Ca 13-15 km v den planerade rutten. Försöker slå bort tankarna att vika av hemåt för tidigt, vill ju ha kilometrarna och minuterna, försöker inbilla mig att det härdar för kommande långpass.  Men när jag når Arnöleden efter 3 km grusväg känns allt bara fel. Jag stannar och hämtar andan. Efter 13 km lätt löpning, det är verkligen något som inte stämmer just nu. Sista två kilometerna är asfalt men det känns som att jag springer i lera.
 
Kommer hem till slut, andfådd sätter jag mig ner och undrar vad fan som hände. Aslan kommer och kollar läget och jag känner mig som en sån som hatar löpning. En sån som delar memes på Facebook där det står "Jag springer bara om polisen jagar mig. Eller om det är extrapris på chips".
 
Gör om, gör rätt. Bryt ihop och kom igen.

Race Report Kolmårdsrundan Hösttrailen

31 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Jag och Ronny åkte ner till Kvarsebo för 2018 års troligtvis sista tävling; KolmårdsrundanHösttrail, systertävling till Kolmårdsrundan.
På plats kring 9.30, jag plockade ut min nummerlapp och lyckades slarva bort någarna tre gånger innan nummerlappen för säkerhets skull sattes på under överdragskläderna.  


Vi mötte upp Tobbe och John; våra lagkamrater från Team MerAktiv, några löpare från Stigtomta Löpning och sprang på några andra bekanta ansikten, ingen nämnd och ingen glömd.

Trevligt prat och lite lätt jogg innan det plötsligt bara var några minuter kvar till start och jag kände mig alldeles för ouppvärmd för uppgiften. Enligt arrangören startar loppet med en jobbig uppförsbacke och därmed en rejäl stigning första kilometern.
Hade ju varit bra att vara igång då. Arrangören lockade också med att dela ut spurtpris, en grym löparklocka, till första herre och första dam efter den första kilometern. Motionärer som jag göre sig icke besvär.

Min dagsform innan loppet var inte jättebra med ganska mycket lugn löpning på motionsspår i benen under oktober men knappt nån stiglöpning sen i våras. Några överfartspass på bana på Rosvalla också, det sista i fredags som fortfarande satt kvar i musklerna.

 

Starten går och jag ser hur Ronny tar tätposition strax bakom bliviande vinnaren och tvåan. Själv är jag betydligt längre ner, kanske 20-30 löpare framför från start, men plockar några placeringar från start och även första backen.
Redan tidigt börjar det bli riktigt jobbigt att springa på de fina men smala stigarna i den farten fältet håller, det dröjer inte lång tid innan känslan av syrebrist inaller sig i magen. Jag brukar ju vara ganska tyst i min andning och andas genom näsan men det finns inte en chans. Låter mer som en brunstig älgtjur. Plockar några och tappar några placeringar.


I ett flackt parti kan jag slappna av lite i löpningen och efter några enkla passager där stigen breder ut sig över bergshällar hamnar jag så småningom bakom duktiga orienteraren Johanna Engström som med sin kraftfulla löpning forsar fram. Johanna är en bra rygg att hålla då vi är ganska jämna; jag har inte har en chans i tekniska partier men är lite snabbare på lättlöpta partier.

 

Vid tre kilometer är jag i rygg på henne och följer lätt med metern bakom och smyger förbi i ett backkrön efter en brant backe. Har hon också gått för hårt? Skönt att man inte var själv om det... Jag börjar kunna skönja ryggen på Team-kompisen och multisportaren Tobias Kjell och blivande vinnaren, elitlöparen Lisa Ring. Den 3e kilometern är ganska lättlöpt vilket passar mig bra och det känns som att kroppen äntligen är med i matchen.
Efte en kort grusväg är jag bara 10-talet meter bakom Tobias och jag börjar tro att jag kommer vara om honom alldeles strax, hinner till och med fundera på om jag ska säga något när jag springer om eller om jag bara ska passera. Alldeles snart svänger banan av i skogen och uppför en brant, teknisk backe. Jag tänker att jag ska vara lite smart och gå upp för att kunna ta tillbaks tid efteråt. Johanna springer snabbt om på lätta ben, så mycket för tanken om att hon gått för hårt.

 

Jag vill snabbt igång igen för att hämta in både Johanna och Tobias men när jag börjar springa igen känns det som att mina benmuskler lagt av. All kraft är borta och det blir smärtsamt påtagligt hur
1. För fort jag gått ut.
2. Hur för dåligt tränad jag är för min ambition.

Tappar/släpper några placeringar och hamnar därefter i något ingenmansland både mentalt och placeringsmässigt. Jag har gått tomt och springer därefter. Bonk. Samtidigt ökar svårigheten i löpningen ordentligt när vi kommer fram till berget.
Massor av stenar, snabba svängar, bergshällar, krön och sänkor. Med facit i hand verkar det som att jag inte tappade alltför mycket tid men där och då kändes det som att jag inte behärskade underlaget;
jag fick slita lika mycket med var jag satte fötterna som att hålla fart så gott det gick.

 

Fantastisk bana för myslöpning men min trailvana i fart är väldigt dålig just nu och då blir det svårt, kändes som att jag, trots att jag inte orkade ta i ordentligt låg ganska långt upp på vad jag klarar av i stiglöpning, rent tekniskt.

Banan går ut på en grusväg där vätskestationen finns efter ca 6.7 km och så in i skogen igen. Jag ligger fortfarande i min  egen bubbla och vill bara att loppet ska ta slut när jag hör lite heja-rop och röster en bit bakom mig och jag vaknar igen. Snabbt kommer det ikapp tre löpare som flåsar förbi. Jag hänger på så gott jag kan men tappar iväg dem en bit, har dem sedan i synhåll nästan hela vägen in i mål.

 

Sista backen är samma som första; banan har vänt. Den var jobbig första gången, förjävlig andra. Väl uppe på krönet är det lättlöpt i en gammal traktorväg hela vägen in, samma som starten men åt andra hållet och jag avslutar sista kilometern med 4:30 och en god känsla.

Så trött i mål och så jävla skönt att komma i mål utan att ha ont nånstans. Ronny, som kom trea, trodde att jag var på ca 20e plats i mål. Och av ca 200 startande är det helt ok, oavsett om det egentligen var plats 18 eller 25. Arrangören var tydlig med att bara de tre första placeringarna skulle redovisas och , ja, det gör inget. Ganska skönt faktiskt.

Trevligt arrangemang, fin bana och perfekt höstväder. Kanon!

 

När det tog slut

30 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

*Läs följandemening med speakerrösten till ett läkemedel som ska underlätta förkylning för rätt effekt*:
Löpning behöver inte vara såå dramaaatisk.

För det är inte nån fara alls. Det som är över är en sk Runningstreak. Alltså ”dagar i rad med löpning” men det låter bättre på engelska.
Man sätter reglerna själv. För min egen del bestämde jag mig för två saker:
1. Att minimidistansen för godkänt var 5 km oavsett fart eller upplägg.
2. Inte göra nåt dumt som att springa skadad eller sjuk.
Inte värre än så.

4-5 efter Lidingöloppet kom jag på att jag sprungit några dagar i rad och eftersom jag inte hoppat på något strukturerat träningsprogram skulle det kunna vara kul att kolla hur många dagar i rad jag skulle kunna springa om inget annat än huvudet kom i vägen. Ungefär 5 km kändes värt att ta på skorna för.
Första dagen i min Runningstreak var 2a oktober, sista 29e. Tidigare när jag försökt har det gått typ tre dagar.

Ett pass har varit 5 km, de flesta strax över 6 eller runt strax över milen, ett på 15 och två över 20. Av dessa pass har tre varit intervallpass på Rosvalla och en trailloppet Kolmårdsrundan Hösttrailen (Race report kommer kanske så småningom).

5-kilometerspasset var den allmänt bekanta RonnyRundan, den kanske snabbaste halvmilen Arnö kan uppbringa. Om Ronny springer den. När jag springer den är den bara skönt lättlöpt, både mentalt och fysiskt.
I en liten avstickare i ämnet kan jag också tipsa om MagnusMilen (som egentligen är typ 13 km) och EmilEtappen på omkring 25 km som även de startar och slutar vid busshållsplatsen vid Strandstuviksrondellen.

Tillbaks till Runningstreak-ämnet:
* Vaknade imorse och hade småont i baksida lår, ner mot knävecket. Antagligen en liten sträckning efter trailloppet i söndags, fick lite känning däromkring också i gårdagens lätta skogslöpning men då i vaden.
* Kände mig inte alls fräsch i kroppen, som att jag är på väg att bli sjuk eller precis kommit från sjukdom.
Det i kombination med att det hällregnade och blåste storm gjorde det till ett inte så svårt val att skjuta på löpningen till i eftermiddag men efter att ha varit igång idag känner jag att jag nöjer mig med att vara handbollstränare och kanske gå en promenad med Aslan ikväll.

Jag har varit seg i benen i nån vecka och två hårda pass på tre dagar gjorde det väl inte bättre. Inte heller huvudet har varit med. Jag har gömt mig för mycket i telefonens passiva instagramvärld och har varit off rent generellt. Inte helt som vanligt känslomässigt heller, även om jag inte direkt legat i fosterställning och ätit B&J-glass. Sovit halvkasst.

Så en eller ett par dagars löpvila kanske inte sitter så dumt. Får se helt enkelt.
Som en cliffhanger kan jag ju avsluta med att jag… Nä, förresten.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!