Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Sjukändring i planen

12 december 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Första ordentliga inlägget på länge var tänkt att handla om lördagens långpass, ca 20 km, ihop med min hund och Magnus (som var med första halvan). Mörkt, blött och lite småjobbigt.  Men kul och trevligt. Och mysigt när det ljusnar tillräckligt för att kunna släcka pannlampan på nån öppen stig.

Eller kanske skriva om mitt nya träningsprogram. Det jag planerade för några månader sig visade sig vara omöjligt att följa pga vardagslogistiken. Och det är ju ingen större idé att ha ett schema man inte har en rimlig chans att följa.

Men icke. Istället blev jag sjuk. Först två dagars VAB och som följd av att ha suttit i sonens sjuk-ångor är febern här. Så första veckans löpning ställdes in. Och nästa vecka, eller när jag kan börja, innebär ju en lugn omstart, ganska många kilometer från de 60 träningsprogrammet hade i åtanke...
Feber på den nivån att jag mår helt ok, förutom  lite frusen, när jag sitter eller ligger, men det räcker att gå några meter, resa mig lite för fort eller stå för länge för att det ska kännas fel.
En vanlig tre-dagars alltså. Med förhoppning att det blir kortare än så..

Long time no write

8 december 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Nu är det oerhört lång tid sen jag skrev något här.
Har liksom inte funnits så mycket att skriva om. Mörkt, kallt och blött. Ingen planering, inga mål. En träning i taget.

Det finns såklart några tränings-guldkorn, det största är när jag och sonen ihop sprang det 4.3 km långa diabetesloppet i Nyköping.

Något fint långpass med trevligt sällskap finns också med, annars är det mest blöt skog med pannlampa eller kakel-räkning i bassängen.
Förvisso oftast med trevligt sällskap men inte så mycket att skriva om.

Planeringen inför 2018 är oerhört lös. Några uppsatta planer finns men inga spikade.
Dock börjar ett sug för planerad träning komma igen så snart så...

Undrar förresten om ultralångt är ultrakul...

Och vad håller du på med?

23 oktober 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Igår kväll var jag ute och sprang ett sånt pass där man efter 70 meter inte har en aning om vare sig hur långt, fort eller ens var man ska. Ganska skönt ibland, men av nån anledning blir de alltid kortare ön om de är planerade.

Iallafall, benen bar mig mot Nyköpings centrum och Kungsgatan där jag tidigare under dagen sett ett fint träd. När jag sprang förbi på kvällen var det dessutom upplyst av en lampa som gav en väldigt fin färg. #instamoment alltså.

När man springer själv uppstår ju vissa tekniska bekymmer om man vill fota utan att ta en selfie, kameran behöver liksom vara en bit ifrån själva foto-objektet

På andra sidan vägen ligger hus med ventilationsluckor och källarfönster som vätter mot gatan. Att ställa telefonen i ventilationsluckan, slå på filmkameran och springa lite fram och tillbaks borde ge iallafall nån bra stillbild. Tänkt och gjort.

När jag stod där och fipplade med telefonens balans körde en stor, vit BMW på vägen och stannade några meter från mig. Långsamt vred föraren, en kvinna i 50-årsåldern, huvudet mot mig och tittade i 6-7 sekunder på mig utan att göra nånting mer. Så jag vinkade mot henne och plockade upp telefonen för att se väldigt upptagen ut.
Hon brydde sig inte det minsta om att jag var låtsas-upptagen utan drog ner fönstret och frågade med sin mest barska röst "Och vad håller du på med?".

Nu slog det mig att det kanske såg lite märkligt ut... Gick lugnt fram mot bilen och frågade vad hon sagt. Mindre barskt undrade hon igen vad jag höll på med.
Och jag försökte förklara att jag "på riktigt försöker balansera telefonen mot väggen för att få till ett bra filmklipp till mitt instagram-konto". Kändes lika trovärdigt som om jag faktiskt gjort inbrott och förklarat det med åt jag bara skulle byta glödlampa i källaren.

Men jag lovade dyrt och heligt att jag pratade sanning och när hon synat mig uppifrån och ner några gånger, klädd i löparskor, shorts och jacka helt utan verktyg skrattade hon lite och åkte iväg runt hörnet.

Är ju skönt att man är för gammal för att skämmas över märkligheter man hamnar i.

Hur bilden till slut blev? Ja, om tekniken är med mig ska den finnas i inlägget här nånstans. Annars finns den på #ettsnabbarejag på Instagram

Ut ur komfortzonen. Men bara lite

17 oktober 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Nu när jag inte har något direkt mål med träningen har jag kommit fram till att jag ändå ska utmana mig själv lite sista veckorna innan säsongen 2018 börjar:
Att kliva ur komfortzonen lite då och då under varje pass.

Att simma i grupp innebär per automatik ett kliv ur komfort så det är som vanligt.

Min nya hobby inlines/skate med stavar är jag fortfarande lite för nybörjare på för att kunna pressa även om det såklart är jobbigt ibland.

Kvar är då löpningen. Och att istället för att ligga och mala i 5:30 på stigen kastar jag in intervaller av något slag varje pass, efter dagsform.

I morse blev det backintervaller, 10×40 sekunder, plus uppvärmning och nedvarvning med lite fartlek uppför.
Precis lagom.

Jag somnade ungefär vid midnatt och att gå upp 5:45, kliva i barfotaskorna 6:02 och gå ut i 9 grader och regn i shorts och t-shirt, ja, då är komfortzonen redan passerad.
Men som Colting skrev nån gång: "Trött kommer jag vara ändå, då kan jag lika gärna må bra under tiden." Typ.

Hemligheten är väl att inte känna efter förens lungor och ben fattar vad som händer, när man kan börja njuta av lugnet i skogen och blodet som pumpar runt dopaminet.

Mot Tystberga till fots

7 oktober 2017 | Bloggar – Emil Haglind

Sen jag började med konditionsidrott har sträckan Nyköping - Tystberga varit lockande.
Uppväxt i Tystberga med föräldrarna som bor kvar.

Hemifrån mig på Arnö är det 30 eller 42 km om man inte tar motorvägen. Motorvägen är omkring 25 km.

Men några 42 eller 30 km monoton asfaltslöpning klarar inte mitt knä av.

Sedan i somras har jag, nästan varje gång jag åkt sträckan med bil, funderat på om man inte skulle kunna springa länga motorvägen, utanför viltstängslet.

Och idag var det dags. Mina föräldrar var inte hemma så mitt barndomshem var inte slutmålet men eftersom jag skulle bli hämtad med bil behövde jag ändå in i samhället.
Jag gav mig själv 3 timmar att komma de ca 25 km innan min fru hämtar mig.

Jag sprang genom stan upp till Ekensbergs motionsspår och sprang det så långt det gick längs järnvägen.  När så motionsslingan vek av åt vänster fortsatte jag rakt över skogen och ut på gärdet, över berg, sten och sly.

Ungefär en mil till platsen där gamla riksettan går under motorvägen. Ut i skogen igen. Knölig terräng, trångt och svårsprunget. Nytt gärde och löpningens första problem: Vatten.

Ni som kan er E4 vet att strax norr om Påljungshage går motorvägen över en å. Eller bäck. Från motorvägen ser det ut som en bäck. Från marknivå är det en å, 2-3 meter bred.
Jag sprang 3-400 meter till höger om motorvägen men hittade ingen övergång över vattnet, det var nog som smalast två meter.
Sprang fram till motorvägen, under, och tittade bort mot Svärta. Fortfarande ingen passage.

Nu kom jag till slut över helt torr. Hur det gick till framgår inte av berättelsen men #alternativafakta säger att jag flög.
Sen gick turen över gärden, genom hagar och över några stängsel. I hagarna gick det riktigt bra att springa, däremellan mycket svårsprunget med hal mossa, stenar och tät skog.

Framåt igen. Planen var att hålla mig mellan motorvägen och järnvägen. Motorvägen går 3 km utanför Tystberga, järnvägen rakt igenom. När så kraftledningarna kommer tänkte jag följa dem för mer öppen terräng rakt på samhället.
En felfri plan. Nästan.

Det finns nämligen två olika kraftledningar, den första jag kom till gick lite fel.
Så jag skulle rakt fram, säg kl 12, och ledningen gick mot kl 2, kanske mot Studsvik?
Och tungt var det. Antingen gick det brant upp eller ner, eller så var marken så vattensjuk att det var som att springa på myr eller i kärr. Mest i kärr. Andelen löpning sjönk ganska mycket mot ren gång.

Efter en stund sprang jag rakt på järnvägen. Skumt... Jag tänkte att den säkert bara svängde lite och fortsatte under ledningarna en stund tills jag kom på att jag inte hörde motorvägen och kom på mitt misstag.
Fiskade upp telefonen och GPS:en visade mig tillrätta och snart sprang jag över järnvägen igen.
Det blev bara 2 km omväg men jag lyckades missa sjön man först ser från Nyköpingshållet.

Jag kom så småningom till den andra sjön man ser från vägen, riktigt blött hela vägen. Men en väldigt fin sjö.

Snart hittade jag till rätt kraftledningar, de som går precis vid E4:an. Från vägen ser det ganska lättlöpt ut men det är det inte. Iallafall inte så här års. Berg, brant åt bägge håll. Mellan bergen en jävla massa ormbunkar och knädjupt vatten. Stundtals stod ormbunkarna mig upp i halsen, både bildligt och bokstavligt.

Efter några mindre irritationsutbrott kom så grusvägen som sörmlandsleden går på, via några hästgårdar in till Tystberga.

Min tid tog dock slut några kilometer från metropolen, vid Ekeby blev jag upplockad av följebilen.

Så inte hela vägen, med typ 2 km marginal, men det får bli nästa gång, då hittar jag lite bättre också.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!