Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

En opålitlig tändsticksbrytare

20 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Gårdagens löppass var förlagt till Rosvallas multihall, under coach MKs uppfostrande hand. För egen del gick passet ungeför som jag trodde på förhand; väldigt jobbigt och inte jättebra känsla men det blev genomfört. Sånär som på avslutande 3x200 som jag förhoppningsvis klokt avstod.
 
Under passet uppmärksamamdes, för min  del, två saker.
Nummer ett: Min klickande vrist låter tydligen mer än jag tror. Så länge jag kommer ihåg har min vänstra vrist klickat då och då när foten lämnar marken, speciellt i högre knäuppdragningar som när man springer eller går i trappor. Jag vet inte vad de kommer ifrån men jag gissar att de har att göra med nån stukning för länge sedan. Mina vrister är inte som de borde vara vilket ibland vsar sig när jag får skäll av Ronny för att jag vrider foten på ett sätt som bryter mot både geometriska (?) och fysiska naturlagar när vi är ute och springer på nån stig och min fot vrider sig runt en sten på ett tydligen högst onaturligt sätt.
Det känns inte alls men enligt Järnmannen Robert låter det som att man knäcker en tändsticka om och om igen. Bara att det blir ens noterat i en löpargrupp på 15 personer visar hur högt det låter. Eller så har jag hamnat i världens tystaste löpgrupp.
 
Vilket leder in till nummer två på listan;
 
Eftersom jag envisas med att vara dumcoolast och springa barfota på Rosvallas löparbanor har jag ett visst övertag i decibeltillförsel dessa fredagar. 
Hoppas förresten att akademien reder ut sina problem snart och har tid att höra av sig om nyord.
 
Eftersom jag springer barfota låter jag helt enkelt lite mindre än de som har skor på sig.
Till den milda grad att jag enligt MK är en opålitlig jävel och skulle kunna vara inbrottstjuv. Mr Burgler som dvärgarna kallade Bilbo. Jag har lite mer proportionerliga fötter, röker mindre pipa och väljer kaffe framför te. Annars är den jämförelsen närmast exakt. exakt-isch... Nästan.
 
 
 
Det skulle ju förklara varför jag och Aslan ibland skrämmer folk ute i skogen: En hund låter inte så mycket och jag är tydligen inbrottstjuvsmaterial som dessutom oftast andas genom näsan. För det händer titt som tätt: Mitt på en lång raksträcka kan vi springa ikapp nån, med eller utan hörlurar i öronen, som hoppar högt när jag berättar att vi vill om. Mohohaha.
 
Så ifall nån behöver hjälp att stjäla en eldsprutande drakes dvärgskatt i ett land befolkat av Hober, alver, trollkarlar, dvärgar och orcher eller om ni ska bara vill lura nån att de är i en tändsticksskog så vet ni vem ni ska prata med.

Håll käften och spring!

14 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

I min strävan att besegra mina knäproblem en gång för alla jobbar jag med att slappna av i löpningen. Eller rättare sagt slappna av mer när jag springer efter ovärderliga tips från min sjukgymnast Ronja.

Ett sätt att åstadkomma detta är att springa med munnen stängd. Sjukt va? Men det funkar. Testa!

Det är klart att det kräver en hel del tillvänjning, aktivering av diafragman och att man tillåter sig att sänka farten.

I början är det jobbigt att springa typ 20 meter och det känns som att man inte får luft men när kroppen väl börjar samarbeta och man ligger rätt i fart (läs:inte för fort/rätt puls) glömmer man bort att man bara näsandas. Lite som att lära sig andas när man simmar frisim.

Idag blev det ett fint litet personbästa i den kommande OS-grenen "Spring så långt det går utan att dra in luft genom munnen". 20 km stig/motionsspår/grusväg. Inte skitfort direkt men det var ju inte meningen heller och eftersom det är stig är farten oväsentlig eftersom det ändå inte går att jämföra.

Ut och prova nästa gång du springer utan krav på fart!

Nu mer aktiv - Team Meraktiv

9 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

En del av nästa års planering börjar ordna till sig.

Team Meraktiv har precis kommit igång. Hela projektet är väldigt mycket i sin linda och det är väldigt oklart var det landar eller vilken omfattning.

MerAktiv är ju det nyköpingsbaserade Eventföretaget, drivet av Tobias Kjell, som stått för Nyköpings swimrun, Sörmlandskustens swimrun och Nyköping Winter trail. Dessutom samarbetspartner till Stigtomtaloppet, diabetesloppet och många andra idrottsliga arrangemang i Nyköping med omnejd, dessutom olika företagsevent och mindre aktiviteter för allmänheten som SUP-träffar och kajakutflykter.

Min egen insats i ovanstående evenemang har varit nära på obefintliga. Jag sprang diabetesloppet ihop med min som för snart ett år sedan men övriga arrangemang har missats pga skada, sjukdom eller tidsbrist.
Har dock en liten del i Winter trail då jag gav bort min startplats och därmed min sjukt snabba nummerlapp till Ronny som slutade tvåa bakom omöjliga Jonas Engström (Just Jonas fick sedan min snabba nummertatuering på Ångaloppet där dessa herrar ihop kom 5a. Konstigt att mina nummer alltid är snabba just den tävlingen när jag ger bort dem…).

Vad min insats till Team MerAktiv kommer bestå i återstår att avslöja och också att fundera på. Ett ökat engagemang på Instagramkontot #ettsnabbarejag borde kunna skönjas och även denna blogg, som ju är inne i en produktiv fas, borde berätta om projektets utformning så småningom.

För att vara lite torr kan det väl skrivas att det inte är några enorma projekt Team Meraktiv har att utlova utan en kul grej i den grå träningsvardagen för att hålla motivationen igång.

Jag hoppas det finns en bild på en väldigt snabb Meraktiv-mössa och en mindre snabb löpare inuti den nånstans på bloggen. Skulle tekniken inte funka finns bilden på mitt instagramkontot #ettsnabbarejag

Fredagsfys

5 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

 Idag blev det fredagsfys på gymmet innan jobb.

Förr i tiden, nån gång innan smartphones fanns ordentligt utbrett på marknaden, var jag faktiskt ganska stark. Jag tror att mina personbästa var

1x220% av kroppsvikten i marklyft
34 reps med kroppsvikt på stången i knäböj med godkänt djup
26 dips med godkänt djup
16 chins (alla med hakan över stången, strikta)
dessutom på samma pass alltihop.

Men det var sjukt länge sen och nuförtiden är gymmet mest ett nödvändigt ont.

Jag är nästan aldrig vid de fria vikterna utan håller till i någon avskild del med en balansboll eller en Bosu-platta som sällskap. Känns jävligt macho.
När jag tränade styrka för att kunna flytta tunga vikter upp och ner läste jag en del träningsböcker.

En av dem, skriven av nån riktigt musklig amerikan som antagligen jagar bergslejon med fickkniv och använder svaveldioxid som skäggolja, gav följande värdefulla tips:
If an excercise makes you look like a fruit, dont do it.
Direktöversättning: om du ser fjollig ut när du gör en övning, gör inte övningen.
Jag brukar få ihop en hel fruktsallad på mina 45 minuter.

Nä, jag är på gymmet främst för funktionell rörlighet och kroppskontroll. Skulle man råka bli lite stark på köpet är det en bonus.

Rörlighet och balans behövs ju för att jag ska kunna ta mig fram så smidigt som möjligt i skogen till fots. Det har varit katastrof men det blir bättre successivt. Dock är det knappast en bild på mig som dyker upp ifall man googlar "Funktionell rörlighet".

För övrigt har jag börjat titta på nästa säsong och har nån kul idé men den håller jag på ett tag till. Men i korta drag handlar det om att helt enkelt bli lite Mer aktiv.

Mer om det framöver

Kanelbullens dag

4 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Idag är det kanelbullens dag.  Woohoo!!

Jag tror inte att min inställning till dessa dagar är direkt hemlig sedan innan men här kommer en snabb genomgång.

Jävla trams.

Handeln går i front för att alla ska köpa en bulle och lyckas som vanligt med det.
Folk lurar sig själva med "Jag tar väl en bulle, det är ju trots allt kanelbullens dag. Chokladkakan jag åt igår har jag dåligt samvete för men nu står det ju till och med i kalendern att man FÅR äta bulle"
På riktigt.

Här är en hemlis: kanelbullar är lika onyttigt oavsett om det är 4 oktober eller 14 april. Men det är ganska gott ibland.

Kan vi komma överens om att äta fikabröd för ATT vi vill och NÄR vi vill istället för vilken dag det är?

Med det sagt...

Jag började min bulldag med höstens första löpning ihop med min hund, allmänt känd som norra Europas lataste Ridgeback. Så vinklade jag in lite löpning i dagens blogg också ;)


Kanelbullens dag har faktiskt en speciell plats hos mig. Men av en annan anledning än de flesta.

Jag har arbetat inom handikappomsorgen sedan jag tog studenten. En kille som jag sprang på redan under gymnasiepraktiken (vi pratat alltså typ 17-18 år sen) har, och kommer alltid ha, påverkat mig mer än nån annan jag jobbat med. Han var nog nybliven tonåring då och våra vägar möttes därefter i olika konstellationer under nästan 14 år.

En av de underbaraste personer man kan tänka sig men med en hel bok egenheter som samtidigt gjorde honom till i perioder en av de absolut jobbigaste människor jag nånsin stött på.

En sån person som fastnar. Som följer med hem långt efter att man lämnat honom för dagen. 

För honom var, ÄR,  4e oktober en av årets viktigaste dagar, jag tror det var likställt med julafton, födelsedag eller påsk.
Så snart semestern var slut kunde han vissa dagar informera flera gånger  om hur länge det var kvar, vem jag hängde med på jobbet förra årets kanelbulledag och även vilket år jag sist var med honom om det nu inte var i fjol.
Och vem som köpte bullarna på fritids för 10 år sedan.

Det här är din dag.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!