Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

Håll käften och spring!

14 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

I min strävan att besegra mina knäproblem en gång för alla jobbar jag med att slappna av i löpningen. Eller rättare sagt slappna av mer när jag springer efter ovärderliga tips från min sjukgymnast Ronja.

Ett sätt att åstadkomma detta är att springa med munnen stängd. Sjukt va? Men det funkar. Testa!

Det är klart att det kräver en hel del tillvänjning, aktivering av diafragman och att man tillåter sig att sänka farten.

I början är det jobbigt att springa typ 20 meter och det känns som att man inte får luft men när kroppen väl börjar samarbeta och man ligger rätt i fart (läs:inte för fort/rätt puls) glömmer man bort att man bara näsandas. Lite som att lära sig andas när man simmar frisim.

Idag blev det ett fint litet personbästa i den kommande OS-grenen "Spring så långt det går utan att dra in luft genom munnen". 20 km stig/motionsspår/grusväg. Inte skitfort direkt men det var ju inte meningen heller och eftersom det är stig är farten oväsentlig eftersom det ändå inte går att jämföra.

Ut och prova nästa gång du springer utan krav på fart!

Nu mer aktiv - Team Meraktiv

9 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

En del av nästa års planering börjar ordna till sig.

Team Meraktiv har precis kommit igång. Hela projektet är väldigt mycket i sin linda och det är väldigt oklart var det landar eller vilken omfattning.

MerAktiv är ju det nyköpingsbaserade Eventföretaget, drivet av Tobias Kjell, som stått för Nyköpings swimrun, Sörmlandskustens swimrun och Nyköping Winter trail. Dessutom samarbetspartner till Stigtomtaloppet, diabetesloppet och många andra idrottsliga arrangemang i Nyköping med omnejd, dessutom olika företagsevent och mindre aktiviteter för allmänheten som SUP-träffar och kajakutflykter.

Min egen insats i ovanstående evenemang har varit nära på obefintliga. Jag sprang diabetesloppet ihop med min som för snart ett år sedan men övriga arrangemang har missats pga skada, sjukdom eller tidsbrist.
Har dock en liten del i Winter trail då jag gav bort min startplats och därmed min sjukt snabba nummerlapp till Ronny som slutade tvåa bakom omöjliga Jonas Engström (Just Jonas fick sedan min snabba nummertatuering på Ångaloppet där dessa herrar ihop kom 5a. Konstigt att mina nummer alltid är snabba just den tävlingen när jag ger bort dem…).

Vad min insats till Team MerAktiv kommer bestå i återstår att avslöja och också att fundera på. Ett ökat engagemang på Instagramkontot #ettsnabbarejag borde kunna skönjas och även denna blogg, som ju är inne i en produktiv fas, borde berätta om projektets utformning så småningom.

För att vara lite torr kan det väl skrivas att det inte är några enorma projekt Team Meraktiv har att utlova utan en kul grej i den grå träningsvardagen för att hålla motivationen igång.

Jag hoppas det finns en bild på en väldigt snabb Meraktiv-mössa och en mindre snabb löpare inuti den nånstans på bloggen. Skulle tekniken inte funka finns bilden på mitt instagramkontot #ettsnabbarejag

Fredagsfys

5 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

 Idag blev det fredagsfys på gymmet innan jobb.

Förr i tiden, nån gång innan smartphones fanns ordentligt utbrett på marknaden, var jag faktiskt ganska stark. Jag tror att mina personbästa var

1x220% av kroppsvikten i marklyft
34 reps med kroppsvikt på stången i knäböj med godkänt djup
26 dips med godkänt djup
16 chins (alla med hakan över stången, strikta)
dessutom på samma pass alltihop.

Men det var sjukt länge sen och nuförtiden är gymmet mest ett nödvändigt ont.

Jag är nästan aldrig vid de fria vikterna utan håller till i någon avskild del med en balansboll eller en Bosu-platta som sällskap. Känns jävligt macho.
När jag tränade styrka för att kunna flytta tunga vikter upp och ner läste jag en del träningsböcker.

En av dem, skriven av nån riktigt musklig amerikan som antagligen jagar bergslejon med fickkniv och använder svaveldioxid som skäggolja, gav följande värdefulla tips:
If an excercise makes you look like a fruit, dont do it.
Direktöversättning: om du ser fjollig ut när du gör en övning, gör inte övningen.
Jag brukar få ihop en hel fruktsallad på mina 45 minuter.

Nä, jag är på gymmet främst för funktionell rörlighet och kroppskontroll. Skulle man råka bli lite stark på köpet är det en bonus.

Rörlighet och balans behövs ju för att jag ska kunna ta mig fram så smidigt som möjligt i skogen till fots. Det har varit katastrof men det blir bättre successivt. Dock är det knappast en bild på mig som dyker upp ifall man googlar "Funktionell rörlighet".

För övrigt har jag börjat titta på nästa säsong och har nån kul idé men den håller jag på ett tag till. Men i korta drag handlar det om att helt enkelt bli lite Mer aktiv.

Mer om det framöver

Kanelbullens dag

4 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Idag är det kanelbullens dag.  Woohoo!!

Jag tror inte att min inställning till dessa dagar är direkt hemlig sedan innan men här kommer en snabb genomgång.

Jävla trams.

Handeln går i front för att alla ska köpa en bulle och lyckas som vanligt med det.
Folk lurar sig själva med "Jag tar väl en bulle, det är ju trots allt kanelbullens dag. Chokladkakan jag åt igår har jag dåligt samvete för men nu står det ju till och med i kalendern att man FÅR äta bulle"
På riktigt.

Här är en hemlis: kanelbullar är lika onyttigt oavsett om det är 4 oktober eller 14 april. Men det är ganska gott ibland.

Kan vi komma överens om att äta fikabröd för ATT vi vill och NÄR vi vill istället för vilken dag det är?

Med det sagt...

Jag började min bulldag med höstens första löpning ihop med min hund, allmänt känd som norra Europas lataste Ridgeback. Så vinklade jag in lite löpning i dagens blogg också ;)


Kanelbullens dag har faktiskt en speciell plats hos mig. Men av en annan anledning än de flesta.

Jag har arbetat inom handikappomsorgen sedan jag tog studenten. En kille som jag sprang på redan under gymnasiepraktiken (vi pratat alltså typ 17-18 år sen) har, och kommer alltid ha, påverkat mig mer än nån annan jag jobbat med. Han var nog nybliven tonåring då och våra vägar möttes därefter i olika konstellationer under nästan 14 år.

En av de underbaraste personer man kan tänka sig men med en hel bok egenheter som samtidigt gjorde honom till i perioder en av de absolut jobbigaste människor jag nånsin stött på.

En sån person som fastnar. Som följer med hem långt efter att man lämnat honom för dagen. 

För honom var, ÄR,  4e oktober en av årets viktigaste dagar, jag tror det var likställt med julafton, födelsedag eller påsk.
Så snart semestern var slut kunde han vissa dagar informera flera gånger  om hur länge det var kvar, vem jag hängde med på jobbet förra årets kanelbulledag och även vilket år jag sist var med honom om det nu inte var i fjol.
Och vem som köpte bullarna på fritids för 10 år sedan.

Det här är din dag.

Lidingöloppet race report - tyvärr inga bilder

2 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Vi kastar oss in några minuter innan start. Vi i startgrupp 3 har fått gå fram till startlinjen och jag har av en ren slump hamnat bredvid min träningskompis och nästan-granne Magnus.
Vi småpratar lite om loppet och taktik och försöker att inte frysa alltför mycket. 9 grader varmt och vi står tävlingsklädda; i shorts och T-shirt.
Starten går och ingen av oss är riktigt beredda, precis som resten av startfältet. Det är inga sprinters som skjuter ut ur blocken direkt.
Eftersom jag accellererar som en traktor i uppförsbacke vet jag att jag komer bli omsprungen av väldigt många och jag vet att jag troligen kommer tappa ungefär ingenting på det så jag låter de snabba springa och jag kör i min egen fart.
Jag fick rådet coach MK innan start att överlämna min fart och låta vår herre bestämma farten. Som den ateist jag är lovade jag dyrt och mindre heligt att jag skulle försöka hålla min fart och inte göra något dumt som att springa alldeles för fort i början.
Målet för dagen hamnade till slut på omkring 2.25-2.30, ett snitt på ca 4:55 /km.
Första kilmoetern klockar in på 4.08 enligt min klocka. Enligt Lidingös egna resultat på 5.25 (typ). Det beror på att Lindingös första kilometer är ca 1250 meter för oss som inte är elit.
Känns ändå lugnt. Kilometer två och tre på 4.22. Kilometer 4 på 4.15. Nu börjar det kännas lite som att det går lite fort, ett litet sug i magen börjar infinna sig men resten av kroppen svarar bra och börjar bli ordentligt varm.
(Uppvärmningen blev väldigt kort; Jag hade en bra löpkänsla direkt så jag kände inte att jag behövde så speciellt mycket löpning innan start). Bestämmer mig för att fortsätta springa mjukt men verkligen fokusera på att andningen inte ska springa iväg.
Och i kilometer 5 lugnar sig tempot lite ner till knappa 4.30 samtidigt som det är ganska platt.  Och det gäller inte bara mig, de runt mig verkar släppa lite på farten och komma in i transportfart. De flesta springer lika fort som jag; Jag blir omsprungen av några, springer om några fler. Men inte så många fler på rätt sida.
Plötsligt är första milen gjord. Enligt min klocka på knappt 44, enligt Lidingö 45-isch och enligt RaceOne strax under 43.
Nu nånastans börjar det bli lite utdraget i fältet och lagom tills vi är på väg in i skogen bakom Bosön blir jag extra påhejad av en annan nästan-granne, Henrik, som tagit åskådarplats pga skada i år.
Inne i skogen blir det tydligt att min kondition inte är helt dålig jämfört med många andra som tappar fart under kilmeter 12-15, jag ligger i omkörningsfil större delen av tiden.
Även i Bosöbackarna håller jag ihop bra. Det blir liksom inte skitjobbigt och andningen är under kontroll. Förra året ropade jag åt folk att hålla höger ett par gånger varja minut nästan fram till 20 km. I år sa jag et bara en gång, vid 17-18 km. En man sprang snäppet långsammare än mig i vänsterfilen och jag tassade på och tänkte inte ödsla nån energi åt att ropa på honom utan tänkte glida förbi i nån kurva.
Kurvan kom aldrig, däremot en jävla rot som jag inte såg eftersom jag låg nån halvmeter bakom nån annan. Trampade rejält snett och gurglade fram ett irriterat "HÅÅHÖÄÄÄHHH!!", vilket som vi alla vet är Lidingöslang för "Håll till höger gubbjävel!". Han fattade.
Sista veckorna har jag haft en bra känsla i uppförsbackar och det är inget undantag idag. Jag kan plocka många placeringar i uppförsbackarna, ännu fler i backkrönet efter då många nästan stannar och är nöjda av att ha kommit upp.
Uppe på hyllan i villaområdet omkring 20 km in står MK och hejar, han ropar att det går riktigt bra och det känner jag ju själv också. Jag kan sträcka ut ordentligt och faktiskt slappna av trots Bosö-kuperingen i benen, alla backar som är ganska obarmhärtiga mot både fram-och baksida lår.

Lidingloppets arrangörer försöker ju måla upp Abborrbacken som ett riktigt monster. Det är det inte. Efter 25 km är den ju jävlig men när jag sprang Lidingöultran och var i backen efter 5 km var den inget speciellt.
Vill man testa på och bor i Nyköping kan man springa från Periodens fors (där forspaddlarna håller till) och springa upp till gruvan ovanför Fåfängan. Ungefär.
Nä, värsta backen på Lidingö i mitt tycke är Grönsta-backen efter vätskekontrollen efter villorna. I år hade jag en plan: Jag hade bett min fru och mina barn att gå dit och ge mig en flaska vätskeersättning.
Gissa vilka som inte hittade dit...? Så jag fick ingen vätskeersättning. Däremot en bra egoboost när mönstret från Bosöbackarna upprepade sig; Springer om några i backen och flera i backkrönet.
Här nånstans börjar verkligen tanken på att gå ner mot 2.20-2-25 infinna sig. Bara en mil kvar, hjärta/lungor är bra, benen inte alltför trötta. Kilometerna tickar ner.
Halvmaran passerade jag på 1.37 ungefär, tror det är nytt personligt rekord med ganska god marginal.
 
Till omkring kilometer nummer 24 levde hoppet. Mitt i en uppförsbacke hugger det till i baksidan av högra låret, helt oväntat. Krampvarning. Går några meter, försöker springa igen Kommer 10 meter. Hugg i bägge låren.
Det funkar inte, speciellt inte i uppförsbackar, hur korta de än är. Jag kortar ner stegen och det känns som att jag trippar fram. Kommer kanske 200 meter som bäst innan det nyper till rejält igen och jag fåt gå.
 
Erfaren av erfarenheten på Lidingöultran (Jaja, jag vet att det heter "Vis av erfarenheten", men jag är inte speciellt vis; framförallt inte när jag är mitt i ett lopp) vet jag att mitt knäproblem kommer som ett brev på... Nä, den jämförelsen haltar mer än min löpning. Knäproblemen kommer lika väntat och ovälkommet som en faktura från Klarna.
Kramp och varningar från knät. 5 och en halv jävla kilometer kvar. Borde ta mig max 27-28 minuter. Pajar knät har jag 50 minuter kvar, minst. Varje gång jag tittar på klockan ser jag min förhoppning om att gå in under 2.30 försvinna allt mer.
Knät tvingar mig att gå i nedförsbackar. Krampen hindrar mig från att springa som jag vill och har muskel-kraft till. Jag är så irriterad över eländet, framförallt när jag ser hur mycket sämre skick en enorm majoritet av löparna som springer förbi mig ser ut att vara, än vad jag känner mig.
Vill ändå besegra Abborrbacken, nån heder har man väl. Nä, men då tar vi väl lite kramp i framsida lår också. Fan va kul det är att tävla. Jag går till asfalten börjar och trippar fram till krampen eller knät hindrar.
 
Strax innan Karins backe står nästan-grannen Henrik igen och jag suckar uppgivet över mitt knä. I ärlighetens namn är det inte knät som sinkar och jag kanske i förlängningen ska vara glad att jag har kramp, jag hade nog ställt till det för mig annars.
Efter Karins backe är det inte så långt kvar. Senaste 3 km har farten sjunkit från knappa 5.00/km till omkring 6.30. Och då blir det ju inga vidare sluttider. Sista två kilometerna går i 7.30.
Med 400 korta små metrar kvar händer det som måste upplevas för att förstås. Musklerna på lårets fram/insida krampar och drar med sig lårets baksida i krampen.
Då kommer man inte så långt utan blir stående och ser troligen oerhört konstig ut där man står och gör fula miner ut i skogen. Några i publiken undrar hur det går med mig och en kille kommer gående från 50 meters håll och berättar att han vet precis hur det känns.
Va bra, lite igenkänningssympati är ju allmänt känt som kramplösning. Fan så irriterad jag var här, hoppas han inte tog illa upp. Efter vad som kändes som nån minut släppte det av och jag kunde faktiskt böja på benet ganska bra och kunde jogga in till mål på 2.34.

Lite funderingar såhär efteråt med lite perspektiv:
* Jag gjorde faktiskt ett riktigt bra lopp med tanke på att jag varit skadad hela sommaren och kunde knappt springa 3 km 7 veckor innan loppet utan smärta. Inte för att jag varit passiv, men ändå. Löpning är löpning. Lidingöloppet är tufft.
* Jag tror att jag höll rätt fart hea vägen, tror inte jag vunnit något på att hålla igen
* Personbästa på halvmaran med Bosöbackarna som avslutningsmil bådar gott.
* Slarvade nog med vätskan men tror inte det hade hjälpt så mycket, jag var för dåligt tränad.
* Jag hade ju som mål att vara nöjd med insatsen, oavsett tid. Det var jag inte direkt efter målgång. Förvisso körde jag ju slut på min sämsta länk för dagen och då blir det nån sorts maxprestation, tyvärr inte den jag letade efter; att antingen ben eller hjärta/lungor skulle spjärna emot och jag skulle kämpa hela vägen in i mål. Blir ju lite känsla av punktering med kramp. Nu, några dagar efter loppet börjar jag bli nöjd. 2.34 är väl en ok tid ändå och med tanke på att sista halvmilen gick som det gick är det bra.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!