Emil Haglind

Jag bor i Nyköping med min fru, två vilda barn på snart 6 och 10 och en förvuxen hundvalp. I träningsvärlden är det triathlon för hela slanten sedan några år och i år ligger fokus på Ironman Kalmar som är stora målet.

Emil Haglind

När det tog slut

30 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

*Läs följandemening med speakerrösten till ett läkemedel som ska underlätta förkylning för rätt effekt*:
Löpning behöver inte vara såå dramaaatisk.

För det är inte nån fara alls. Det som är över är en sk Runningstreak. Alltså ”dagar i rad med löpning” men det låter bättre på engelska.
Man sätter reglerna själv. För min egen del bestämde jag mig för två saker:
1. Att minimidistansen för godkänt var 5 km oavsett fart eller upplägg.
2. Inte göra nåt dumt som att springa skadad eller sjuk.
Inte värre än så.

4-5 efter Lidingöloppet kom jag på att jag sprungit några dagar i rad och eftersom jag inte hoppat på något strukturerat träningsprogram skulle det kunna vara kul att kolla hur många dagar i rad jag skulle kunna springa om inget annat än huvudet kom i vägen. Ungefär 5 km kändes värt att ta på skorna för.
Första dagen i min Runningstreak var 2a oktober, sista 29e. Tidigare när jag försökt har det gått typ tre dagar.

Ett pass har varit 5 km, de flesta strax över 6 eller runt strax över milen, ett på 15 och två över 20. Av dessa pass har tre varit intervallpass på Rosvalla och en trailloppet Kolmårdsrundan Hösttrailen (Race report kommer kanske så småningom).

5-kilometerspasset var den allmänt bekanta RonnyRundan, den kanske snabbaste halvmilen Arnö kan uppbringa. Om Ronny springer den. När jag springer den är den bara skönt lättlöpt, både mentalt och fysiskt.
I en liten avstickare i ämnet kan jag också tipsa om MagnusMilen (som egentligen är typ 13 km) och EmilEtappen på omkring 25 km som även de startar och slutar vid busshållsplatsen vid Strandstuviksrondellen.

Tillbaks till Runningstreak-ämnet:
* Vaknade imorse och hade småont i baksida lår, ner mot knävecket. Antagligen en liten sträckning efter trailloppet i söndags, fick lite känning däromkring också i gårdagens lätta skogslöpning men då i vaden.
* Kände mig inte alls fräsch i kroppen, som att jag är på väg att bli sjuk eller precis kommit från sjukdom.
Det i kombination med att det hällregnade och blåste storm gjorde det till ett inte så svårt val att skjuta på löpningen till i eftermiddag men efter att ha varit igång idag känner jag att jag nöjer mig med att vara handbollstränare och kanske gå en promenad med Aslan ikväll.

Jag har varit seg i benen i nån vecka och två hårda pass på tre dagar gjorde det väl inte bättre. Inte heller huvudet har varit med. Jag har gömt mig för mycket i telefonens passiva instagramvärld och har varit off rent generellt. Inte helt som vanligt känslomässigt heller, även om jag inte direkt legat i fosterställning och ätit B&J-glass. Sovit halvkasst.

Så en eller ett par dagars löpvila kanske inte sitter så dumt. Får se helt enkelt.
Som en cliffhanger kan jag ju avsluta med att jag… Nä, förresten.

I tidningen

26 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

 
Så har man prytt lokaltidningens framsida. Har inte hänt många gånger att jag är med i tidningen över huvudtaget så för min del är det ganska stort. Att det var en stor bild på mig och Aslan mitt på framsidan kändes väldigt märkligt när tidningen hamnade på köksbordet.

 

 

 

Nu kanske jag är lite låst av Jante-lagen men en liten del av mig vill ändå förklara hur det gick till. Jag själv kan tycka det är lite märkligt att en lokaltidning väljer att publicera så pass mycket om en okänd löpare med i princip inga resultat att redovisa. Nu kan man ju tänka sig at "toppformsvinkeln" bestod i nyttan med morgonträning och jag "bara" är ett fungerande exempel. So be it.

 


Men hur hamnade just jag där isfall? Nyköping/Oxelösund kryllar ju av löpare, triatleter och swimrunners i ungefär samma familjesituation och med väldigt bra resultat.
Nepotism? Nope. Känner ingen överhuvudtaget i redaktionen på SN.

 


Nä, såhär ligger det till:

 

Jag bestämde mig för några veckor sedan att jag skulle ge mig på Ultravasan. Ultravasan är i Vasaloppet fast på sommaren. Utan skidor och stavar. 9 mil löpning. I nästan exakt samma spår som Vasaloppet, nån mindre skillnad där det inte går att springa utan snö.

 


Några dagar senare slängde jag iväg ett mail till SN där jag frågade om de ville utöka sin blogg-skara med mig och min träning inför Ultran. Samma som nu alltså men på annan plattform och möjlighet till större spridning. Svaret var tveksamt pga olika anledningar men sportredaktören skickade en förfrågan om att göra ett reportage istället och så följa upp det ett par gånger under våren och efter tävlingen.

 

 

 

Och på den vägen är det. Några dagar innan vi skulle träffas slängde jag ur mig hemma att det är synd att inte Aslan kan följa med eftersom han är rätt jobbig att springa med bland folk. Men blev övertalad av frun att skicka iväg frågan till SN; kunde Aslan vara med? OCh det fick han ju.

 

 

 

Nu är det ju så att jag äger Nyköpings mest estetiska hund. Utan att vara det minsta partisk. Så utan honom hade det nog inte bivit någon förstasida.

 

Jag, redaktören Tomas och fotograf Jens träffades en bit hemifrån, pratade en liten stund och tog lite kort. Aslan betedde sig som förväntat. Jag undrar vad Jens trodde jag ljugit ihop egentligen för att springa med Aslan just då var helt omöjligt. Han försökte springa fram till förbipasserande han aldrig sett,  hoppade fram och tillbaks, ruschade, bet i kopplet, nafsade efter mig och betedde sig överlag jävligt ouppfostrad.
Bilderna blev dock bra efter några försök.

 

 

 

Jag fick innan publicering läsa det mesta i artikel-utkastet och se bilderna för att godkänna och det mesta stämde från början, bara nån mindre korrigering. Men det som slog mig var just att det var väldigt mycket text för det spaltutrymmet jag trodde reportaget skulle ges. Hade ju gissat att det skulle vara max en halvsida nånstans bakåt i tidningen. Blev halva framsidan och en helsida längre bak. På sidan bredvid är det en halvsida om Erik Skoglunds rehab. Mycket tudelad känsla att läsa tidningen imorse måste jag säga.

 

 

 

Det sägs ju ibland att man ska berätta om stora mål för sin omgivning så man inte kan backa ur lika lätt. Kan ju ha överarbetat den punkten i det här fallet... Nu har jag ju inga planer på att inte vara i Sälen 17/8 men ändå. Nu kan jag verkligen inte backa ur.

 


Ultravasan. Det är rätt långt. Många tankar om väldigt mycket. Men det blir senare inlägg.

Det blev iallafall en liten bit

24 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Imorse var det löpning med Aslan igen, han fick frisedel igår eftersom det regnade. Och regnar det kan man ju inte gå många meter utanför innergården, det är sen gammalt.

Jag hann väl till skogen innan jag märkte att det var ett klart misstag att försöka pressa ytterligare en löpning till ur batterierna på min pannlampa; lite för mörkt för att det skulle kännas helt bekvämt.

Ett 50-tal meter senare blev jag påhoppad underifrån av en lömsk rot som låg i bakhåll under alla löv på marken. Roten var väl 6-7 cm hög och dök upp från ingenstans.

Härom dagen skrev jag ju att mina vrister håller för det mesta men att trampa på en rot, nästan som att trampa på en trottoarkant, blev för mycket även för mig.

Som den gamla fotbollsmålvakten och tillika handbollsspelaren jag är gjorde jag en judo-kullerbytta och fortsatte ut i oktobermörkret.

Fast nej.
Tänk mer flygplanskrash. Rakt ner i marken.

Jag hamnade på rygg som en skalbagge och medan Aslan kom och kollade läget låg jag och försökte känna efter hur illa det var. Det gjorde inte mer ont under de 10-15 sekunder jag låg där så jag beslutade mig för att fortsätta ut på rundan, min ömmande vrist och mitt dunkla ljus till trots.

Att springa och känna efter om man är skadad och samtidigt leta rötter och stenar bland alla löv på marken i skumt ljus är inte en direkt avslappnande upplevelse så dagens löpning stannade på 6.5 km.

Ingen större skada skedd och ytterligare kilometer i banken.

Man får ibland vara nöjd med det lilla.
 

Långt, tydligt och uppmanande

23 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

En filterbubbla på Facebook är det som innebär att vi i våra flöden blir visade saker vi redan tittar på, tipsade att gilla saker vi redan gillar och köpa sånt vi brukar köpa. Om och om igen.

Fastnar man i en algoritm som tror vi gillar ett visst företag kommer mängder med reklam därifrån visas. Kommenterar man ett inlägg där ett nazistiskt parti blivit upplurat på läktaren av en libanesisk restaurang tror Facebook att man drar nytta av all skit som kommer från Firma Kasselstrand&Ohlson.

Det är inte så svårt att förstå att världsbilden vinklas kraftigt beroende på vilken bubbla man fastnar i eftersom man blir konstant bekräftad i att man har rätt. Inga kritiska tankar här inte, världen är svartvit.

Min egen bubbla. Hade fler varit i den är jag helt övertygad om att världen varit en bättre plats.
I min filterbubbla snorsportas det väldigt mycket; långt och fort. Det serveras uteslutande vegetarisk mat, folk röstar rött och läser viralgranskaren från Metro.
Vuxna bygger galna kreationer med små danska plastbitar och handlar på BR, Matsmart och Decathlon.
Får man tid över kollar man på sammandrag från Swimrun och Triathlon eller räddar världshaven från plast och olja.
"Oh what a wonderful world it would  be" som den gamla låten av Sam Cooke går.

Att bli matad med min filterbubbla innebär för egen del att det normala idrottandet tas till en annan nivå. Jag följer, på inte allt för långt avstånd, hur man åker Europa runt och tävlar i långa swimrunlopp eller går upp i svinottan för att stirra maniskt in i en cykeldator och trycka watt på fantasinivå. Långa trail-lopp i både när och fjärran. En träningsvecka där det tränas mer än man tittar på TV är närmast en självklarhet och nya löpskor verkar köpas oftare än underkläder.

Och jag gillar det. Oftast. Vad som betraktas som normalt är en viktig del i hur den egna träningen uppfattas. Blir man matad med att den roligaste träningen är att flytta handen mellan fjärrkontroll och chipspåse eller att det är direkt avvikande att cykla till affären istället för att åka bil kommer skorna bli stående i hallen en regnig morgon, hur många hashtags man än vill tagga i sitt Instagraminlägg.

Får man däremot veta att det faktiskt inte är så märkligt att använda kroppen till förflyttning eller att då och då klättra ur soffan för att ta sig ut i skogen, även när solen inte lyser och det är precis lagom varmt, kan det ju innebära att man lyfter blicken lite oftare. Kanske. För alla, ALLA, mår bra av att vara utomhus och motionera.

Och ja, jag vet mycket väl att det finns de som inte orkar ta sig ut i perioder av olika anledningar. Jag vet mycket väl. Men för alla andra finns det inga ursäkter för att må bättre.

En opålitlig tändsticksbrytare

20 oktober 2018 | Bloggar – Emil Haglind

Gårdagens löppass var förlagt till Rosvallas multihall, under coach MKs uppfostrande hand. För egen del gick passet ungeför som jag trodde på förhand; väldigt jobbigt och inte jättebra känsla men det blev genomfört. Sånär som på avslutande 3x200 som jag förhoppningsvis klokt avstod.
 
Under passet uppmärksamamdes, för min  del, två saker.
Nummer ett: Min klickande vrist låter tydligen mer än jag tror. Så länge jag kommer ihåg har min vänstra vrist klickat då och då när foten lämnar marken, speciellt i högre knäuppdragningar som när man springer eller går i trappor. Jag vet inte vad de kommer ifrån men jag gissar att de har att göra med nån stukning för länge sedan. Mina vrister är inte som de borde vara vilket ibland vsar sig när jag får skäll av Ronny för att jag vrider foten på ett sätt som bryter mot både geometriska (?) och fysiska naturlagar när vi är ute och springer på nån stig och min fot vrider sig runt en sten på ett tydligen högst onaturligt sätt.
Det känns inte alls men enligt Järnmannen Robert låter det som att man knäcker en tändsticka om och om igen. Bara att det blir ens noterat i en löpargrupp på 15 personer visar hur högt det låter. Eller så har jag hamnat i världens tystaste löpgrupp.
 
Vilket leder in till nummer två på listan;
 
Eftersom jag envisas med att vara dumcoolast och springa barfota på Rosvallas löparbanor har jag ett visst övertag i decibeltillförsel dessa fredagar. 
Hoppas förresten att akademien reder ut sina problem snart och har tid att höra av sig om nyord.
 
Eftersom jag springer barfota låter jag helt enkelt lite mindre än de som har skor på sig.
Till den milda grad att jag enligt MK är en opålitlig jävel och skulle kunna vara inbrottstjuv. Mr Burgler som dvärgarna kallade Bilbo. Jag har lite mer proportionerliga fötter, röker mindre pipa och väljer kaffe framför te. Annars är den jämförelsen närmast exakt. exakt-isch... Nästan.
 
 
 
Det skulle ju förklara varför jag och Aslan ibland skrämmer folk ute i skogen: En hund låter inte så mycket och jag är tydligen inbrottstjuvsmaterial som dessutom oftast andas genom näsan. För det händer titt som tätt: Mitt på en lång raksträcka kan vi springa ikapp nån, med eller utan hörlurar i öronen, som hoppar högt när jag berättar att vi vill om. Mohohaha.
 
Så ifall nån behöver hjälp att stjäla en eldsprutande drakes dvärgskatt i ett land befolkat av Hober, alver, trollkarlar, dvärgar och orcher eller om ni ska bara vill lura nån att de är i en tändsticksskog så vet ni vem ni ska prata med.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!