Petra Sporre

Petra Sporre, Licensierad Personlig Tränare, Kostrådgivare och Mammamage. Hälso och Löpcoach samt gruppträningsinstruktör med fortbildning i olika typer av funktionell träning och träningsformer med och utan redskap. Utöver detta arbetar jag även inom Bank och IT med team, förändringar och förvaltning. Vad jag vill förmedla med träning, kost och hälsa är att med glädje och lekfullhet hitta din nyckel och följa inspirationen till ökad livskvalitet och hälsa. Jag har ett förflutet bakom mig som har rätt många mörka igenkännande delar som jag kommer skriva om här och vad jag vill inge är hopp, inspiration, motivation.

Petra Sporre

Löpning i minusgrader är mys

1 mars 2016 | Bloggar – Petra Sporre

Minus 6 grader visar temperaturen på. För många år sedan skulle det ha stoppat mig, men nu tänker jag att inte på det längre. Jag klär mig så jag inte kommer svettas ihjäl eller frysa. Tips på tänk är-6+10, det vill säga är min löparklädsel anpassad till +4 grader. Det är viktigt med armpendlingen och att benen får röra sig stort i början tills värmen är inne i kroppen. Idag lyssnade jag på en ny pod. 'Health for wealth' under löpningen. Det är perfekt att lyssna på podar när man löper om man vill ta det lugnt och stressa av löpsteget. Denna var så pass intressant så jag till och med stannade upp några gånger och höll ett litet ”hålla med tal” med fingret pekande rakt upp mot himlen. Många pratar om det här med podar, musik och tystnad, vad de föredrar och bara måste ha för att ens kunna ge sig ut och springa.

Jag känner att det är skönt att o-bunden till något. Ibland jagar jag tiden- klockan stirrande på armen som spränger rakt ner i benen för att kuta fortare, ibland är min klocka på för att samla kilometer, ibland lägger jag ifrån mig klockan och musik- bara låter mig förföras av omgivningen och njuta av mitt andetag, mjuka stegens ljud och att kroppen kan röra sig. Vissa gånger så har jag någon löparlista på som börjar soft och ökar i takt till hur jag springer, eller favoritlåtarna så jag kan sjunga samtidigt som jag springer, det låter väl helt bedrövligt där mitt i skogen, men har sina positiva effekter- förhoppningsvis så skrämmer jag iväg vilda djur så de inte skrämmer mig först och så är det väldigt bra träning inför gruppträning där det krävs att jag pratar samtidigt som jag tränar. Idag var det en väl vald pod som drog, tankarna är helt fokuserade på att lyssna, löpsteget något långsamt, andningen lugn, men farten hyfsad ändå visade det sig. För mig handlar löpning om otvungenhet, mycket känslor och humör. Det är en träningsform som inte kräver så mycket och de flesta kan faktiskt utföra det. Prioritera utomhuslöpning istället för band. Utomhuslöpningen ger luft, omgivningen skiftar, man upptäcker saker, hormoner utsöndras lättare, man kan inte bara ge upp mitt i och stiga av bandet, det är för mig mer glädjande och jag behöver inte ta hänsyn till någon på något sätt. Min tid.

Löpningen kanske räddade mitt liv

25 februari 2016 | Bloggar – Petra Sporre

Detta är ett rätt långt inlägg, det är ändå bara skrap på ytan av 29 års helvete, och det finns anledning att komma tillbaka till många saker som kan skapa frågor här. Jag välkomnar kontakter och frågor, ni får lägga till mig på facebook/PM:a mig. Det här är jag, hur jag levt i många år. På måndag ska jag träffa föreningen Frisk och Fri, det är en förening för före detta som haft ätstörningar. Sedan jag var ca 14 år har jag lidit av matstörningar. Jag väljer att kalla det matstörningar, för det handlar inte bara om att äta eller inte äta, utan söka efter information om mat på ett närmast överdrivet vis. Anorexia Nervosa och Bulimi, om vartannat. Jag pekar onekligen ut lögnerna som det värsta. Jag ljög för alla, jag ljög så bra för mig själv så jag trodde på mig själv, så hur kan jag be om ursäkt på riktigt när den största mottagaren av mina lögner var mig själv? Jag kämpar ännu med lögnerna. Det är så lätt att i nåt samtal eller diskussion överdriva med nåt så enkelt som antalet deltagare på ett möte, 6 eller 11, när det i själva verket var 8 personer. För mig är det så viktigt att inte ens över eller underdriva något för mitt krav på mig är att inte ljuga, jag är rädd att falla tillbaka- i allt. Det logiska säger mig att om jag säger 6 eller 11 deltagare inte är så fasligt, det är ingen som ens reagerar eller knappast någon som kommer kolla upp det heller, och min personlighetstyp struntar egentligen i det också. Det här handlar om att vara sann mot mig själv.

Att leva som ”nykter matmissbrukare” hävdar jag egentligen kan vara svårare än att leva som före detta alkoholist eller något annat beroende. Man kan leva utan droger, alkohol, socker, spel, men man kan banne mig inte leva utan mat. Jag har mest varit den duktiga flickan, kämpat för att inte få några granskande blickar på mig, men sökt bekräftelse. När jag behövt hjälp, har mitt omedvetna handlat med olika tecken på hur dåligt jag mådde med mitt matmissbruk. Men jag har inte märkt eller kan säga att någon reagerat- men inte kan jag belasta någon när jag troligen inte såg den utsträckta handen. En enda person har skakat om mig och frågat mig rakt in i ögonen- jag ljög omedvetet men blev omskakad på djupet, för 6 månader senare ringde jag Anorexi och Bulimimottagningen och Då- hörde mig för första gången i det telefonsamtalet erkänna för mig själv att jag var sjuk, jag sökte hjälp. På den tiden var inte den här mottagningen så pass etablerad. Det var jag och 5 stycken till som mådde dåligt i hela Stockholmsområdet, otroligt va. 6 stycken personer. Vi blev närmast inputtade i en gruppterapi där jag kände att de andra deltagarna ältade och inte var redo att lämna sitt missbruk. Jag ville se framåt, jag mådde mer dåligt av att vara där. Jag vet inte om det var rätt eller fel beslut, men jag frågade efter individuell hjälp och blev nekad. De stegen jag tog när jag gick ut från mottagningen var de sista jag tog därifrån- Mina tankar var -Hit går jag inte mer, ingen kan hjälpa mig här. Jag måste göra det här själv. Det här är inget råd jag ger, det var att mitt halmstrå var borttaget, jag kände mig faktiskt utkastad från hjälp, jag kände mig ensam, men otroligt beslutsam och stark. Jag blev ändå inbjuden på massa föreläsningar där de sa att pizza var bättre än inget. Jag hoppas verkligen inte att de säger det idag. Min mamma var med, hon var där och dämpade min ångest bara genom att finnas, hon blev min säkerhet i livet, min säkerhetslina. Det tråkiga och tragiska är att hon aldrig slutar belasta eller känna skam över att hon inte såg eller förstod. På 1980-talet var det här inget man pratade om, och det vittnar väl även sent 1990-tal om när det bara är 6 stycken som mig veterligen öppet var sjuka.

Löpningen har alltid varit den träning som jag egentligen började gilla ordentligt för några år sedan, men den har alltid funnits för mig. Den har hanterat min ångest, min glädje, mina tankar, beslut, när jag rasat ut i ilska. Jag har sprungit tills många inre sår öppnat och slutit sig. Jag symboliserade löpning under många år som något jag ändå var rätt bra på, men jag sprang av många gånger av fel anledning. Jag brände kalorier samtidigt som jag dämpade ångest, men jag blev glad, jag frisatte massa hormoner som gjorde att jag klarade av att vara människa och hantera mig själv och min äldsta dotter.

Jag belastar ingen utom mig själv idag. Idag är jag öppen med detta. Jag kan skratta åt en del av eländet och jag har lärt mig massor. Jag har förstört mycket i min kropp som jag gör allt för att må så bra jag kan. Jag får ont i leder om jag inte tränar, antagligen försatte jag mig i osteoporos/benskörhet när jag var runt 20 år på grund av näringsbrist, då var jag till och med hos en reumatikerspecialist som nästan skrattade åt mig och sa att det fanns inget som sa att jag hade nån reumatisk sjukdom. Jag sa ju inte direkt att jag levt med matstörningar i 6 år till den läkaren. Min mage har jag alltid klagat på, och jag har testat mig fram och sökt hjälp för att finna ut hur jag kan må bra. Idag äter jag så jag mår bra, jag äter regelbundet, och jag får återfall. Jag är nykter matmissbrukare.

En orange apelsin i jätteformat

22 februari 2016 | Bloggar – Petra Sporre

Att vara nybliven egenföretagare har sina berg och dalbans-dagar. Förra veckan var det lugnt rätt många dagar, men så kom Fredagen med stort F. 3 träningspass samt en PT-kund, och föreläsning i kost på kvällen. Väl hemma vid halvtolv på natten så dök jag i säng för att ladda inför lördagen, utbildningsdag med drygt 5 timmars träning och lite teori.

Har ni reflekterat över så kallad zombiesittning i soffan. Kroppen känns tung som en flodhäst och huden lite känsligt, de globala musklerna jobbar ihärdigt för att reparera sig. När katten började trampa efter kel på mina ben, tryckte jag ner den så den gav mig värme och där satt jag, som en stirrande zombie med en katt nerklämd i knät, och bävade inför min träningsklass på söndagsmorgonen. Jag hade inga stora förväntningar på att jag ens skulle kunna utföra klassen, men när det känns som mest omöjligt blir det oftast banne mig de bättre passen och orken finns, mer än man tror.

Ingen av dessa totalt 9 timmars-pass på 3 dagar var löpning, men mycket löpstyrka utan att jag primärt tänkte på det. Mycket höfter, mycket skuldror, bålen och explosivitet i konditionsblocken. All träning är bra träning som gynnar en direkt eller indirekt. Men ska man bli bra på något så gäller den enkla vägen att göra det ofta helt enkelt. 

Den här måndagen är given för vila, för att kunna belasta kroppen än mer- och för att få effekten av vad jag vill uppnå på nästa pass.Inte osagt att man kan träna varje dag- för det Kan man- jajamensan, det är till och med väldigt bra, det handlar inte om någon överdrift, och det vet de flesta innerst inne, men det är ju skönt att lägga energi på ursäkter istället. Jag har en tanke om att jag ska skriva en bok med ursäkter, dåliga ursäkter, en dag, för det är många som orkar lägga tid på det, men det är enbart en själv som mår dåligt, och de flesta vet att man mår bra av att röra på sig,- det har med de fina hormonerna att göra, de frisätts och man mår bra, känner glädje, och det ger direktsvar till kroppen så man till och med kan känna direkt lycka. Men- välj hur du tränar. Välj mellan motion och träning. Vardagsmotionen hävdar jag är viktigare än träning, motionen är något man bör göra varje dag, det vill säga att röra på sig istället för att välja sitta. Gå, stå, tåhäv vid tandborstning, stå på ett ben i fikakön på jobbet, gå till kollegan istället för att maila, tänka att nästa ställning du står eller sitter i är den bästa, jag sitter på min stora orangea ”apelsin”, coren stärks oerhört, bra för löpare, simmare, cyklare, alla. Sluta bli irriterad på att du inte får sitta på tunnelbanan för det är fullt, bli istället glad över att få stå, då har du en bra vardagsmotion i form balans, bål, pigghet spänn lite extra med rumpan, så får du stort sett ett helkroppsmotionspass på tunnelbanan. Keep it simple, lägg energi på den lilla positiva sak.

Stolt knäpp i skallen

18 februari 2016 | Bloggar – Petra Sporre

I april 2014 ringde en god vän till mig och frågade om jag ville hänga med på New York Marathon i november samma år, hon hade två startplatser. Självklart. Jag var väl inte sådär väldigt löptränad för att klara av ett maraton, men tänkte att det är lång tid fram till dess,. Vi la upp planer på att springa massa lopp och träna fram till dess. Allt gick bra, jag hann tänka några gånger att jag borde ta det lite lugnt, det brukar straffa sig att gå från 5-7 km i veckan till 40 km i en handvändning. Det gjorde det. Mitt under en löpklass jag höll, kändes det som om jag fick en raket i foten. Njursten och föda barn- släng den smärtan i väggen, jag är ändå fundersam över att jag lyckades manövra hela klassen utan att bryta.

Panik och lamslagen med 2 månader fram till The Marathon gjorde jag allt i min makt. Inget syntes på några röntgenplåtar överhuvudtaget. Någon tyckte sig urskilja små fettbollar när hon tryckte på hälen, det som är den vildaste gissning både av läkarvård, logopeder och proffsiga kollegor inom träningsvärlden är sk fat pad syndrome. Dvs, hälkudden som gått sönder. Det fanns inte en tanke på att avbryta mitt maraton. Jag tog laser, massage och stötvågsbehandling, jag fick utskällning och blev säkert idiotförklarad också, dock utan verkan. Har man chansen att vara med i NY Marathon, där det finns 50000 platser och det är 100000 som söker plats, så kör man. Det är once in a lifetime. Jag körde och jag har aldrig ångrat det beslutet.

Jag kommer minnas detta maraton med glädje trots allt. För det första så kommer jag med lätthet slå tiden nästa maraton, efter 5 timmar och 35 min stapplade jag in en ”big american-mama-famn som stod på andra sidan mållinjen. Jag grät av lycka, hunger och smärta. Jag har sån respekt för de människor som frivilligt ger sig ut på ett maraton eller något annat långlopp och springer i flera timmar. Det är pannben, ett riktigt pannben, jag har det pannbenet uppenbarligen. Tiden är oväsentlig, att utföra och samla meter bakom sig, det är makt över det mentala och fysiska. Mitt nästa maraton är Medoc, där hoppas jag på att kombinera ihop löpningen med vin, en rolig kombination och dessutom ett stort intresse det med, vin. Men för att jag ska klara av det, så måste min fot bli helt återställd. Den rehaben som jag gick på efter NY maraton, den pågår fortfarande, 1,5 år senare. Men jag springer – men mer medvetet, mer planerat, mer snällt och framförallt skadefri-tänkande. Medoc 2017? Hoppas.

Dubbelmoralen strider- Glädjen vinner

17 februari 2016 | Bloggar – Petra Sporre

Helt otippat sitter jag här nu med beskedet precis mottaget. Hej- jag ska bli en bloggerska. Jag ska erkänna. Jag är inte den frekventaste bloggläsaren. Ärligt- kan jag till och med tycka det är lite jobbigt att lägga ner tid på att läsa många inspirerande människors bloggar till och med. Det jag har haft tanken om bloggare är att det är människor som försöker hävda sig, synas, bekräftelsebehov, hänger ut sig själv. Såhär sitter jag nu alltså, med en tanke om lite dubbelmoral. Jag har tänkt att hävda mig, synas, kommer absolut hänga ut mig och jag söker liksom 99,9% av världens befolkning bekräftelse. Så var det med den saken. Mina bloggar kommer oftast bli korta, så du kan snabbt ta upp och läsa när du står i busskön eller när du har mindre än 2 min över. 

Häromdagen skrev jag till min vän som fick mig att bli löpcoach om hur mycket jag uppskattar att hon finns för mig även fast vi ses alldeles för lite. Hon blev så fantastiskt glad när jag häver ur mig hur mycket hon betyder för mig och att hon inspirerar mig i sina bloggar. Det är just det allt handlar om. Inspiration, motivera, ge hopp, ta bort ursäkter för att tro att man inte kan, att glädja och glädjas. Det är vad jag vill förmedla med mitt bloggande. Så nu stryker jag över det negativa jag ansåg om bloggning- jag är inne i matchen. Ni kommer få möta mig såsom jag är. Det kommer vara glada, sorgsna, skamfyllda, mörka, arga, frustrerande, inspirerande, ifrågasättande, tokiga, känslosamma möten med mig, nu när ni hittat hit- till min blogg, på Allt om löpning.

Detta är min start. Bloggen kanske blir min dagbok, inte den jag skriver varje dag i, men frekvent. En kort presentation av mig så du vet vem som ordbajsar här. -Jag är Petra med en fin familj. Min sambo är pelaren i livet, förutom när han är ute och ultralöper. Den som klagar på att vara golfänka har aldrig stött på en ultralöpares vardag. Jag är Ultralöps-änka, min sambos långpass är inte 1 timme, de är flera timmar. Vi har två tjejer som är födda 07 och 09 tillsammans, och min stora tjej som fyller 20 år snart och bor med sin pojkvän. De här tjejerna är tighta och har sina systerstunder som är magiska. Vi bor i Sollentuna, en förort till Stockholm. I mitt hem skriver och driver jag mitt egna företag nu under några månader som jag tagit tjänstledigt för att just hitta hur jag ska hantera mitt stora intresse i livet- träning, kost och hälsa. Jag har sedan några år gett mig själv utveckling och djup kunskap i ämnena. Jag har bland annat utbildat mig till Personlig tränare, hälsocoach, löpcoach, Kostrådgivare och Mammamage. Jag har några millimeter kvar tills jag landat i verksamhet. Det som är det jag landar i varje gång jag möter på motstånd- för det gör jag, och det gör alla, är att jag backar och rannsakar min verksamhetsberättelse- Grunden är Glädje och utvecklas i livet. 

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!