Sigrid Westman

Född i Belgien, flyttade från Nederländerna till Sverige 1997 och bor numera strax utanför Stockholm med man och två barn. En helt vanlig motionär & kontorsråtta som springer regelbundet sedan 2011 och som sedan dess drömmer om att bli lite snabbare. Mitt första stora lopp var Stockholm Jubileumsmarathon (2012, 4:21), mitt snabbaste millopp är Tunnelloppet (2014, 41:37). Under 2015 kämpade jag största delen av året med en envis hälsporre, men skam den som ger sig!

Sigrid Westman

Man tager vad man haver

21 juni 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Jag har inte sprungit ett endaste långpass sedan Göteborgsvarvet. Känns lite konstigt. Men ibland så är det svårt att både hinna och motivera sig. Jag kommer igen.

Under helgen har det varit många bollar i luften. Dottern spelade handbollscup, sonen fotbollscup, och så är det ju EM i fotboll också. (For the record: I vanliga fall bryr jag mig inte ett dugg om fotboll. Men av någon outgrundlig anledning tycker jag att det helt plötsligt känns kul när det är EM eller VM. Och i år har jag dessutom två lag att heja på, både Sverige och Belgien. Blir knepigt imorgon förstås...)  

Hur som helst. Många bollar i luften var det som sagt. Så det blev inte NÅGON LÖPNING ÖVERHUVUDTAGET i helgen. Mycket märklig känsla. Då börjar det till slut krypa så pass mycket i kroppen att jag valde att springa till jobbet i måndags, istället för att cykla. Japp. Inte min grej, att springa på morgnar. Men naturligtvis var det fantastiskt skönt när det var gjort. Man tager vad man haver. Eller man gör så gott man kan.

Idag var enda chansen att få till löpning att ta det på lunchen. Med trevligt sällskap desutom. Så det är klart jag passade på. Toppade det hela med en liten utmaning på kvällen. Testade hur många burpees jag orkade göra på fem minuter. Nu vet jag. Och det kommer kännas imorgon. Vilket ändå är rätt härligt, nu när det är gjort.

Snabbdistans en sen kväll - bästa terapin!

15 juni 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Idag kom jag hem relativt sent från jobbet, med en hjärna på högvarv och en seg kropp efter två dagar utan löpning och tre dagars försök att hinna jobba ikapp så mycket som möjligt innan semestern. Humöret var definitivt inte på topp. Middagen blev ännu senare och jag var allmänt trött.

Så därför tänkte jag först strunta i att springa. Sen ändrade jag mig. Också för att Magnus och jag just pratade om varför vi nuförtiden tränar mycket oftare än när vi var yngre. Svaret är ju rätt självklart. Man behöver jobba mer på att hålla kroppen frisk ju äldre man blir. Och framför allt så känner jag att jag mår så mycket bättre mentalt när jag har tränat. Det är ju som terapi varenda gång.

Så jag tänkte att bara jag ger mig iväg så kommer jag ju att märka direkt om jag orkar och har lust att fortsätta eller inte. Är jag verkligen för trött, ja då är det bara att ta en kort promenad och så är det fint det med. Men en lugn mil kanske är precis vad jag behöver, egentligen... Det kändes helt rätt idag att bara göra precis som man känner för. Inga måsten. Inget särskilt upplägg på passet.

Väl ute fick jag rätt bra fart nerför backen på en gång och då blev jag sugen på en kort och snabbare runda istället. Mot slutet blev jag omkörd av en rullskidåkare. När han vände och vi möttes igen fick jag lite uppmuntrande tillrop - bra tempo!

Och det hade han ju rätt i. Tror eventuellt att denna lilla runda gick lika snabbt som mina sex tusingar förra veckan?!



Jag mår hundra gånger bättre nu än innan. Och trenden håller i sig - som kvällsmänniska brukar mina snabbaste rundor just bli av sena kvällar.

Sällskapslöpning

12 juni 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

De senaste åtta dagarna har jag sprungit fem gånger, det är jag väldigt nöjd med. Jag försöker ju hitta tillbaka till både kontinuitet, glädje och så småningom även kvalitet igen (och då syftar jag förstås på lite mer krävande pass, såsom intervaller och tröskelpass).

Jag ger mig själv fem klappar på axeln för denna vecka. 


Igår så drog jag ut mig själv på intervaller. Tre kilometer uppvärmning, sex gånger en kilometer och så tre kilometer hemjogg. Jag hade glömt hur jobbiga tusingar kan vara. Och framför allt hur kort en minut löpvila känns... Men det gick faktiskt alldeles utmärkt. Och du vet, känslan efteråt är alltid värt det eventuella besväret!

De övriga rundorna har jag sprungit med sällskap och det har gjort det väldigt lätt och trevligt att skutta runt.

Jag gillar egentligen oftast att reda mig själv när jag springer, men dessa dagar har det varit alldeles perfekt att springa med sällskap. Utan min pappa, Magnus och mina vapendragrare Elina och Jeannette hade jag nog inte riktigt sprungit lika ofta. Och jag hade förmodligen inte valt de backiga skogsstigarna i första hand. 

Så tack för att ni ville springa tillsammans med mig. Ni tog mig några steg närmare kontinuiteten och glädjen.

 

Maratonmagi och nya mål för hösten

4 juni 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Hej! 


Jag har varit ganska tyst här på bloggen efter Göteborgsvarvet, men det betyder såklart inte att jag har slutat springa. Fast jag har tagit det lugnt och framför allt njutit mycket i efterskott av att jag tog mig i mål. Däremot har jag inte riktigt haft några nya planer på lopp eller tider.
Men idag så lossnade det.


Jag har gått runt på stan och hejat fram både eliten och de lite långsammare löparna på Stockholm maraton hela dagen.

Det kändes faktiskt helt ok att inte vara med och springa själv, men jag blev bra sugen ändå. Det är något alldeles extra med maraton.
Och målgången i Stadion! Det finns inte mycket som är vackrare. Jag har hejat så jag har ont i halsen och fick verkligen hålla tillbaka tårarna därinne på Stadion. Maratonmagi.
Respekt för både de snabbaste löparna i täten och alla kämpar som behöver några fler timmar för att komma i mål. Ni är bäst!



Med lite distans till mina egna maratonlopp kan jag nu nästan vara mer stolt över att jag ändå har sprungit tre stycken själv, än vad jag var strax efter. Men hur sugen jag än blev idag, så tar jag inga överhastade beslut ännu. För det krävs en hel del för att springa 42,2 kilometer (och då helst snabbare än man gjort innan... som läget är nu skulle jag nog ha ganska svårt att slå mitt eget PB på 3:53)...

Som sagt, hatten av och stort grattis till alla som tog sig runt idag.


Vad har jag för planer framöver då?
Jo, jag tänker fortsätta springa men med fokus på att ha kul och inte kräva för mycket av mig själv. Loppmässigt så blir det troligtvis en start på Midnattsloppet i Stockholm i augusti, då jag fick en startplats av en kompis. Och så råkade jag visst anmäla mig till Stockholm halvmaraton i eftermiddags :-D


Välkommen att fortsätta följa mig alltså, antingen här eller via Instagram (@siwese). Vi kanske ses!


Att springa med eller utan lurar

27 maj 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

När jag började träna inför mitt första maraton så sprang jag ALLTID med musik i öronen och så använde jag min telefon som musikspelare. Det hände flera gånger på träning att någon ringde mig och så svarade jag bara. Mer eller mindre andfådd. Så jag gjorde detsamma på själva loppet. Sprang med musik alltså. Det roliga är att det ringde även då.

Min kompis som ville heja på mig trodde inte att jag hade min telefon med mig, utan att jag hade gett den till Magnus. Och hon ville kolla med honom var han skulle stå och heja, så att de kunde göra sällskap. Hon blev lika delar förvånad och smått upprörd när jag svarade :-D

Den senaste tiden har jag varierat mig lite mer när jag ger mig ut och springer. Det blir fortfarande mycket asfalt, men det har även blivit mycket mer skog. Telefonen är i princip alltid med på träning. Jag tycker det känns tryggt att kunna ringa eller ta bussen hem i fall något skulle hända till exempel. Jag väljer fortfarande gärna att springa med musik, framför allt när jag håller mig till asfalten, men jag har börjat gilla det ganska mycket att springa utan musik också, framför allt i skogen. 

Lopp springer jag från och med nu utan musik och telefon. Jag tycker det känns skönt att springa så lätt som möjligt och att höra hur mina fotsteg och andningen låter. Det känns mer på riktigt på något vis.

Första gången jag sprang Göteborgsvarvet så valde jag att springa med musik, för jag var så van att göra så. Musiken peppade massor i början men mot slutet tröttnade jag. Jag tyckte att det störde mina tankar. Jag verkar föredra 'tystnad' när det verkligen gäller och när jag ska koncentrera mig.

 

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!