Sigrid Westman

Född i Belgien, flyttade från Nederländerna till Sverige 1997 och bor numera strax utanför Stockholm med man och två barn. En helt vanlig motionär & kontorsråtta som springer regelbundet sedan 2011 och som sedan dess drömmer om att bli lite snabbare. Mitt första stora lopp var Stockholm Jubileumsmarathon (2012, 4:21), mitt snabbaste millopp är Tunnelloppet (2014, 41:37). Under 2015 kämpade jag största delen av året med en envis hälsporre, men skam den som ger sig!

Sigrid Westman

Dagen D - Race report!

23 maj 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Plötsligt var den där. Dagen som jag har längtat efter ganska länge. Den 21 maj 2016. Göteborgsvarvet. Gör dig redo för ett långt inlägg.


Om du har följt mig här på bloggen ett tag så kanske du vet att detta lopp har varit mitt största och hittils enda mer seriösa mål för i år. Förra året sprang jag för andra gången, fast jag var skadad. Jag njöt ändå, men det var nog inte så smart. För det tog många månader innan jag blev kvitt problemet med min hälsporre. Hur som helst så bestämde jag redan vid målgång förra året att jag ville göra om det. Utan skada. Revansch.

I mitt andra blogginlägg här på Allt om Löpning skrev jag om tankarna kring målsättningen. Jag har reviderat planerna och förväntningarna flera gånger om. Det har fortsatt gått både upp och ner med träningen och den senaste månaden har det knappt blivit någon löpning alls. Inga långpass. Så sisådär två veckor innan loppet så bestämde jag att jag inte fick ha för höga krav och förväntningar på det hela.

Men jag hade fortfarande en hemlig förhoppning om att komma i mål på under 1:50. Min absoluta skamgräns tyckte jag låg någonstans vid 1:53 (förutsatt att inget allvarligt skulle hända såklart). Det var otroligt skönt att ha en lugnare inställning inför loppet. Till slut blev jag såklart lite pirrig och nervös ändå, men inte alls lika mycket som jag brukar bli.

I fredags tog jag tåget till Göteborg och checkade in på mitt hotell som låg ett stenkast ifrån Scandinavium. Jag kom fram för sent för att hinna hämta ut nummerlappen den kvällen, men det fanns gott om tid till det på lördagen. Jag sov ok och kunde njuta av frukosten (alla andra gånger jag har sprungit större lopp har jag haft ganska svårt att få i mig ordentligt med frukost på grund av nerverna). Nummerlappen hämtades utan krångel, jag köpte en shot rödbetsjuice och sen bar det av till startområdet. Jag var ute i god tid.

Jag skulle starta i grupp 6, strax innan halv två, men jag var redan på plats två timmar innan. Kunde börja ta in stämningen och kollade runt på de olika områden. Det såg precis ut som jag mindes och det kändes bra. Sedan upptäckte jag att det erbjöds gratis fotmassage. Såklart tog jag chansen. Bestämde mig också för att springa så lätt som möjligt. Ingen telefon, ingen väst, inga halvlånga tajts. Bara shorts och en kortärmad t-shirt. Är det race-dags, så är det race-dags!


Efter lite slappande var det dags att lämna in överdragskläderna och att bege sig mot startområdet. Jag hade räknat ut att det skulle passa bra med ungefär en halvtimmes jättelugn uppvärmning. Jag visste från förra året att jag precis skulle hinna heja på eliten, som passerar ganska nära bakom startområdet kring tio över ett. Det är ju helt magiskt och osannolikt vackert vilken fart 'riktiga löpare' håller... (Alltså, vinnaren sprang in på UNDER EN TIMME!!!)

Jag joggade tillbaka, körde några korta fartökningar och helt plötsligt var det dags för min grupp att starta. Jag hann knappt uppfatta att jag faktiskt var i gång, men jag lyckades precis trycka igång min klocka. När jag tränar så har jag alltid klockan på, men jag försöker inte titta så mycket på den. Det är mest för att kunna se efteråt hur det gick. Men när jag springer lopp så känns det tryggt med klockan - framför allt under de första kilometrarna - så att jag kan se att jag inte går ut för snabbt i början.

Tanken var att kroppen fick bestämma farten, men helst inte mycket snabbare än femminutersfart. Det gick snabbare. Naturligtvis. Mitt mantra under de första kilometrarna blev 'lugnt och kontrollerat Sigrid, lugnt och kontrollerat!'. Jag nådde första bron. Det var lite brantare uppför än vad jag minndes, men det var inga problem. Fortsatte med mitt mantra och kände mig stark. Jag började räkna. Och tänkte 'Om det här håller, så har jag ta mig sjutton chans på att komma in på 1:45 i alla fall!'.

Sedan kom den delen av banan som är plattast men som jag tycker är svårast ändå av någon märklig anledning. Jag ändrade mitt mantra till 'snyggt och kontrollerat Sigrid, snyggt och kontrollerat!'. Jag behövde koncentrera mig mer och det hade blivit mycket varmare än vad jag hade räknat med. Men det kändes fortsatt bra ändå. Drack min första klunk vatten vid en vätskekontroll kring tolv kilometer. Så kom den andra bron. Som jag längtat efter. Jag vet inte varför, men jag gillar att springa över broar även om det blir tungt. Hela tiden försökte jag hålla koll på kilometerskyltarna och stämma av mot min klocka. Det såg fortfarande bra ut.

Men loppet börjar ju först på riktigt efter den andra bron. Framför allt om man inte har sprungit lika många långpass som man hade tänkt sig. Jag fick ändra mitt mantra. Det blev lite hetsigare stämning både i mitt huvud och runt omkring mig på grund av trängsel... 'Om du inte tappar för mycket fart nu, så kan du komma in på en jättefin tid! KOM IGEN. HÅLL FARTEN! Kämpa! Ge inte upp. HÅLL FARTEN!'.

Jag höll inte farten riktigt. Avenyn är en lömsk jäkel. Svagt uppför, mycket trångt, kullersten och spårvagnsspår. Men till slut fick man runda statyn och där bjöds det på vatten igen. Jag stannade en kortis och drack en mugg. Sen bjöds det på ljuvliga svampar. Gud vad skönt det var att torka sig om pannan och att låta kallt vatten rinna ner längs ryggen.

Fyra kilometer kvar. Benen kändes tunga men jag lyckades tvinga dem att fortsätta. 'Herregud, det är bara fyra kilometer kvar Sigrid. Du kommer att fixa det! HÅLL FARTEN DÅ! Bara tjugo minuter till i den här farten. Det är ingenting. Det kommer vara värt smärtan! Mot 1:45! HÅLL FARTEN!'.




Det var inga vackra avslutande kilometrar. Men jag tappade inte mer. Flåset kändes märkligt nog fortfarande hyfsat ok. (Förmodligen lät det dock allt annat än hyfsat ok). Och den sista kilometern orkade jag pressa farten lite till fast låren brann.

När jag passerade mållinjen så började jag fulgrina av lättnad och stolthet. Jag hade fått springa ett lopp igen. Det hade gått bra. Bättre än vad jag hade hoppats på när jag startade. Det kändes stort. Mycket känslor. Den enda gången jag upplevde samma häftiga reaktion var när jag kom i mål på mitt allra första maratonlopp. I'm back!

Tack foten, tack vaden, tack kroppen. Tack Göteborg. Tack publiken och alla som hejat. Både ni som känner mig och ni som bara hejar för att det är kul att titta på dårarna. Så känns det att komma i mål på en tid man inte riktigt vågat tro på längre. Jag var säker på att jag hade kommit in på 1:45 eftersom min klocka visade 1:44:26. Lägg på en minuts felmarginal (för det brukar behövas) och det skulle fortfarande vara en bra bit under 1:46. Underbart!



När jag väl hade hämtat ut mina värdesaker och överdragskläder var det mamma som hade skickat det första meddelandet och skrev att jag hade kommit in snabbare än i fjol. 1:44:19. Vilken lycka.

Innan jag tog mig tillbaka till hotellet var jag så fräck att jag passade på och bjöd mig själv på dagens andra gratis fotmassage. Ljuvligt.

Det enda jag kunde gjort bättre just igår var att dricka mer. Både innan och under loppet. På kvällen och natten fick jag världens huvudvärk, som inte gav sig förrän jag fick tag i huvudvärkstabletter nästa morgon. Det var helt klart på grund av vätskebrist.

Ja, och så får väl min middag inte högsta poäng heller... Jag köpte en stor påse chips, en ölkorv en en Corona på ICA som jag nyttjade i hotellsängen. Orkade aldrig ta mig ut på stan för en riktig middag. (Jag äter aldrig i sängen! Och jag gillar inte öl i vanliga fall. Och jag brukar välja vegetariskt nästan alla andra dagar på året... Man blir förvirrad av att springa lopp :-D) 



 


PS Bilden med citatet är taget ur boken Jag sprang med Kenyanerna av Adharanand Finn. Det är det senaste tillskottet i min inspirationshylla, som jag överraskades med för knappt två veckor sedan (precis som min fina bloggkollega Malin Gilletmot). Jag slukade den på knappt två dygn och kommer läsa den många gånger till. En fantastisk berättelse, som länge har stått på min önskelista.

Sista rycket

16 maj 2016 | Bloggar – Sigrid Westman


Vecka som gått har jag mest ägnat åt vila om jag ska vara uppriktig. Men jag fick feeling idag och kände för ett sista ryck innan Göteborgsvarvet. Så jag kickade ut mig själv på ett kort och enkelt intervallpass. Upplägget som jag rätt så spontant kom fram till var som följer:

10 minuter lugn jogg

3 minuter i 5:00-fart - 1 minut gåvila 

2 minuter i 4:30-fart - 1 minut gåvila 

5 gånger 1 minut i 4:00-fart med 1 minut gåvila

Lunka hem

Jag höll egentligen bara koll på minuterna på klockan, i övrigt sprang jag på känsla. Så jag är ganska osäker på om jag höll farterna. Det är mycket troligt att jag var en aning snabbare i början och eventuellt lite långsammare på slutet. Sträckan var lite lätt kuperad dessutom. Men det var skönt oavsett. Dessutom vältajmat med vädret, lagom tills jag började var det som soligast. Välkommet efter en ganska grå och kall helg.




Nu ser jag fram emot varvet. Jätteskönt att släppa alla tidskrav dessutom. Faktiskt. Kan vara första gången på länge som jag ställer mig på en startlinje utan att vara allt för nervös.

Alla sätt är bra utom de dåliga

9 maj 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Maj har varit synnerligen snäll so far. Kroppen verkar hålla, vaden börjar repa sig och vädret... vädret! Helt fantastiskt.

Jag har snart hunnit med fler dopp i sjöar och havet än vad jag har tränat tror jag.
Först var det för mycket jobb som gjorde att jag tappade farten i träningen, sedan började vaden krångla och nu känner jag att jag helt enkelt inte orkar stressa upp mig längre inför Göteborgsvarvet. Jag trivs just nu bäst med att mysträna bara. Helt fel om man ska bli bättre. Men vad sjutton, just nu känns det viktigaste att jag mår bra och att det känns roligt att hålla i gång med löpningen. Tids nog kommer jag kunna trappa upp och träna mer seriöst igen. Om jag vill.

Långhelgen spenderade vi på vackra Öland. (Det var premiär för mig och barnen, ett kärt återseende efter många år för Magnus som vi får tacka för att vi kom iväg. Tydligen är det ett populärt ställe för surfare. Sånt har inte jag koll på, som den enkelspårige löpare som jag är.)

Det var en underbar helg, med de mest magiska solnedgångarna. Även barnen trivdes utmärkt (en utav dem är lättflörtad sålänge det finns en skateramp i närheten där han kan öva på sina kickbike-skills). Själv fick jag till två mycket trevliga kortare löppass. En av dem faktiskt i hyfsad snabb fart för att vara jag just nu, trots att jag inte har sprungit intervaller eller varierat farten på mina pass så som regelböckerna föreskriver om man nu vill utvecklas.

Summa summarum: alla sätt är bra utom de dåliga.



Och just det: det visade sig att loppet Wings for Life World Run gick av stapeln för andra året i rad. Löparna startar i Kalmar, springer över Ölandsbron och får sedan försöka komma så långt som möjligt innan en bil hinner ikapp dem. Jag hade hört talas om loppet men inte tänkt på att delta. Fast jag blev såklart lite sugen när jag hejade fram löparna som nådde 23-kilometerssträcket. Då har man precis kommit fram till surfstranden vid Haga Park.
Kan vara ett lämpligt mål till nästa år. Istället för Göteborgsvarvet. Omväxling förnöjer.

Jag har i alla fall lämnat en intresseanmälan. (Även om Magnus var betydligt mindre positivt inställt till loppet eftersom det ledde till duktiga bilköer på söndagseftermiddagen när vi skulle ta oss ifrån Öland och hemåt... Men det har han snart glömt. Och han måste ju få revansch med lite mer vind i seglen, eller hur? Win win!)

 

 

Mina bästa (p)rehabtips

4 maj 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Jag kan ju inte skryta om att vara någon superduktig löpare direkt, men eftersom jag gillar att skryta med jämna mellanrum så är det bara att välja något annat man faktiskt är bra på. Och jag tycker ändå att jag har blivit himla bra på att (p)rehabba. Det är liksom sånt som gäller när foten har krånglat i nio månader.


Mycket har jag lärt mig av min fantastiska naprapat och genom att börja träna mer styrka på mitt gym. Till exempel har jag lärt mig att många skador ofta är en reaktion på en överbelastning som kan ha många olika orsaker; allt ifrån för snabb ökning av träningsmängd till felaktiga skor till svaga muskler. Det intressanta är också att man kan få ont i till exempel fötterna, knäna eller vaderna när det egentligen är andra muskler som är boven i dramat.

En svag bål, stela höfter eller en lat rumpa kan ställa till det rätt ordentligt både här och där. Och vi som har stillasittande jobb ligger helt klart i riskzonen. Sedan är det också viktigt att stärka fötterna. När mina besvär med plantar fasciit var som värst så läste jag mycket om hur extra inlägg kunde vara till hjälp för att stötta fotvalvet. Fast både jag och min naprapat var av den åsikten att det förvisso är bra att avlasta foten när skadan är skedd, men att man inte ska förlita sig på hjälpmedel för mycket. Det är ju viktigt att foten själv orkar göra jobbet igen så småningom. 

Därför gör jag nuförtiden nästan dagligen lite fotgympa:
1. Rulla foten på en (gärna rätt så hård) boll. Jag hittade en träkula som är något mindre än en tennisboll som funkar perfekt. Genom att rulla ordentligt masserar man vävnaden i fotvalvet så att den håller sig mjuk och får lite extra hjälp med blodtillförsel.
2. Svaret på många besvär verkar vara tåhävningar. Jag har nog rätt så klena vader, så det är bara att kämpa på. Jag passar på när jag borstar tänderna.
3. Stretcha fötterna
4. Knipa med tårna och gå krabbgång

Utöver det har jag blivit mycket bättre på att variera min träning och lyssna på kroppen. Dessa styrkeövningar tycker jag är roligast och ger märkbar resultat för en starkare bål, rumpa och stabila höfter:
1. Kettlebellsvingar
2. Marklyft
3. Knäböj
4. Höftlyft
5. Utfallsteg
6. Variationer på plankan, fast helst inte helt statisk. Till exempel kan man göra plankan med fötterna på en pilatesboll och sedan dra in knäna mot magen, eller tippa höften från ena till andra sidan, göra långsamma mountainclimbers, eller växla från att stå på händerna till att gå ner på armbågarna.


Nu måste jag bara komma igång med lite yoga igen också. Det har jag lovat min naprapat och mig själv. Än så länge går det sådär. Ingen är perfekt :-D

I söndags och igår har jag sprungit två korta försiktiga rundor för att testa vaderna. Det börjar kännas helt ok igen. Så det där ordnar sig nog. Bäst av allt var ändå vädret. Jag har längtat efter sol och värme och nu börjar det äntligen likna något. Det blev till och med ett premiärdopp i sjön. För när jag hade cyklat hem från jobbet informerade båda barnen mig om att de minsann hade badat. Och då kunde ju inte jag vara sämre.



Det var mycket uppfriskande. Maj har levt upp till förväntningarna hittills. Jag håller tummarna för att det fortsätter så. En frisk kropp och fint väder är allt jag begär...

Snö i luften och is i magen

28 april 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

April har varit ganska nyckfull... Från att ha haft några riktigt soliga och vackra vårdagar tillbaka till snö-, hagel och regnskurar och betydligt kallare temperaturer. Så långt är väl i och för sig allt som sig bör. Det hör ju till i april. Men även träningmässigt har de senaste veckorna varit lite av en berg- och dalbana.

Jag har fått uppleva allt ifrån sega långpass till årets längsta och starkaste långpass, hyfsade träningsveckor har blandats med betydligt sämre. Efter ett riktigt härligt premiärlopp i lördags fick jag tvärt blåsa av gårdagens planerade transportlöpning hem från jobbet. Eftersom jag känner mig lite lat ikväll så klistrar jag bara in mitt Instragraminlägg rakt av här:





Än så länge tänker jag ta det med ro. Jag vilar några dagar, stretchar lite extra, fortsätter med diverse prehab-övningar och får ha lite is i magen. Men naturligtvis väcks löpokondrikern i mig ändå, framför allt nu när Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg. Jag har självklart redan surfat runt för fullt och läst igenom alla möjliga tänkbara löparskador. Min egen diagnos är att den stela vänstra vaden eventuellt skulle kunna vara ett förstadium till shin splints (finns det en bra svensk översättning för det?). För likasinnade nördar kommer här ett axplock av inlägg om åkomman:



Jag tror säkert att just ojämnheten i träningen kan ha bidragit till att vissa muskler är en aning griniga. Fast nu när jag sitter och skriver det här känns det redan betydligt bättre än igår. Så jag bestämmer att det kommer ordna sig. Inga fler bekymmer från och med nästa vecka. Eller hur? Det är trots allt bara tre dagar kvar av nyckfulla april. Sedan blir det nya tider :-)

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!