Sigrid Westman

Född i Belgien, flyttade från Nederländerna till Sverige 1997 och bor numera strax utanför Stockholm med man och två barn. En helt vanlig motionär & kontorsråtta som springer regelbundet sedan 2011 och som sedan dess drömmer om att bli lite snabbare. Mitt första stora lopp var Stockholm Jubileumsmarathon (2012, 4:21), mitt snabbaste millopp är Tunnelloppet (2014, 41:37). Under 2015 kämpade jag största delen av året med en envis hälsporre, men skam den som ger sig!

Sigrid Westman

Om helgen och min inspirationshylla

21 februari 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Det blev en löprunda till denna vecka. Skönt.

Igår tog jag en riktig slappardag. Promenerade lite, tittade på två av dotterns lags handbollsmatcher (hon var själv inte med och spelade denna gång) och i övrigt gjorde jag så lite som möjligt. Jag älskar såna dagar ändå, i grund och botten är jag nämligen en riktig latmask. Vilket är lite intressant, för nu märker jag att andra runt omkring mig verkligen inte uppfattar mig så. Jag har inte direkt varit den sportiga typen innan barnen kom. Magnus har fått många mörka blickar av mig i början av vår relation när han föreslog träning som trevlig aktivitet tillsammans :-D
Hur som helst, igår frågade en av tränarna i handbollslaget om jag skulle vara intresserad av att hjälpa till som fystränare ('Du skulle passa jättebra, jag tycker du springer och cyklar hela tiden'). Jag måste fundera lite på saken, men jag har redan börjat googla på nyttiga övningar till handbollsspelare och ungdomar. Och jag har lärt mig väldigt mycket av alla duktiga instruktörer på Rosa Skrot. Så ja... jag kanske får testa någon gång åtminstone.

Idag började vi dagen med lite skridskoåkning. Med betoning på LITE för min del. Vintersport är fortfarande inte min grej. Jag vet inte om ni har sett SVT:s miniserie Stephan på glid, men jag kan lova er att jag är sämre än Stephan på att åka alla typer av skidor och skridskor. Jag är oerhört imponerad av hans framsteg och blir verkligen inspirerad av att se sånt.
På samma sätt kan jag alltid peppa mig själv och bli sugen på att ge mig ut och springa genom min kollektion av inspirationsböcker i bokhyllan.

De flesta har jag läst minst tre gånger redan. En av mina stora favoriter är Phill Hewitts Keep on Running. I boken beskriver han hur han började springa maraton och det är en härlig samling av rapporter om maratonlopp han har sprungit runt om i världen. Igenkänning från sida ett, jag kan verkligen rekommendera den! Men det finns många godsaker i min inspirationshylla. Jag återkommer säkert till diverse böcker, filmer och youtube-klipp som jag gillar framöver.

I alla fall, i eftermiddags kände jag att det var dags att ta tag i veckans sista löppass. Under lördagkvällen hade jag börjat fundera på ett backpass i skogen, men jag fegade ur. Istället fick det bli en mil på asfalt i medelfart. Försökte tänka lite extra på att springa snyggt och med en lagom hård ansträngningsnivå (här tänkte jag på vad Isabellah Andersson sa till Anders Szalkai i ett avsnitt av web-tvprogrammet Spring! som jag tittade på igår kväll). Jag tror att jag lyckades hyfsat.

Nu återgår jag till latmask-mode. Trevlig kväll!

Ett spontant långpass och lite löpokondri

19 februari 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Igår skrev jag om min grundplanering för träningen framöver, idag tänkte jag berätta hur upplägget såg ut för denna vecka och varför jag ändrade mig.

Såhär hade jag tänkt från början:
Måndag: 7 km lugn jogg utomhus
Tisdag: yoga
Onsdag: 4 * 10 min tröskel (typ 4:25-fart eller 13,6 km/h) på löpband
Torsdag: cirkelpass på gym, med fokus på lite tyngre styrka
Fredag: vila
Lördag: lugnt långpass, 16 km utomhus - gärna i skogen
Söndag: vila
Plus cykling till och från jobbet varje dag såklart.

Såhär har det blivit hittills:
Måndag: 7 km snabbdistans utomhus (4:39-fart)
Tisdag: 30 minuter simning
Onsdag: cirkelpass på gym, med mer fokus på puls än tunga vikter
Torsdag: vila
Fredag: mycket lungt långpass, drygt 18 km utomhus (på asfalt)

I måndags behövde jag lämna bilen på besiktning, så då blev det inget cyklat. Det kanske var därför jag hade väldigt pigga ben som ville springa snabbt när jag kom hem efter jobbet.
I tisdags föreslog Magnus att han och barnen kunde dra till badhuset medan jag var på yoga. Barnen var förvisso lite svårövertalade men jag blev istället mycket mer sugen på en familjeaktivitet än att stå och stretcha. Så det var inget svårt beslut att ta.
Sedan tyckte jag att det var dumt att klämma in ytterligare ett fartpass direkt på onsdagen, mest för att jag fortfarande är väldigt orolig för att överanstränga foten som nu äntligen är frisk. Därtill hade jag insett att jag inte skulle kunna komma iväg på ett lunchpass på torsdagen, medan det faktiskt fanns en lucka på onsdagen. Inte heller några konstigheter att tänka om där.
Torsdagen blev en mycket intensiv arbetsdag och så hade jag rätt rejäl träningsvärk efter cirkelpasset. Vila alltså!
Under eftermiddagen hade min kollega som också löptränar nämnt att hon var lite sugen på att försöka springa hem från jobbet fredag eftermiddag. Hon undrade om jag hade tid och lust att hålla henne sällskap som farthållare och för lite mentalt stöd. SJÄLVKLART ville jag det. Jag tycker om att springa med kompisar ibland och det är till och med nyttigt för mig att anpassa farten efter andra. En sak som jag nämligen behöver bli bättre på är just att variera min fart på olika pass. Så därför blev det helt spontant ett långpass på fredagen (men buss till jobbet på morgonen).
Nu får jag väl se vad jag känner för under helgen.

Och det är ju såhär det är - livet kommer i vägen för planerna ibland. Men det gör ju ingenting! Det viktigaste är att man håller i gång, att det känns roligt och genomförbart.

En sak som jag dock började fundera över på bussen imorse är om jag inte börjar känna efter FÖR mycket hur fötterna, vaderna och knäna känns. Jag är verkligen jätterädd för att få nya skadeproblem och går konstant och känner efter om allt känns bra. Känns inte höger hålfot en aning stram? Är träningsvärken i vaderna inte lite väl intensiv? När jag böjer på benet - kändes inte knät lite rassligt helt plötsligt?!
Jag har blivit ofantligt mycket bättre på att lyssna på kroppen. Men ibland undrar jag om jag börjat fokusera för mycket på det. Har jag blivit en löpokondriker???

Japp, hittade på ordet själv. Men jag tycker det passar rätt bra. Definition: Löpare som är livrädd för att bli skadad så fort kroppen inte känns helt 100% pigg och smidig före och efter träningen (med inslag av inbillad stelhet eller smärta). Visst är det dags att lägga till ett nytt ord i SAOL? Och någon som känner igen sig?

Nej hörni, nu behöver jag rulla foten på min träboll och stretcha vaderna. Ha en underbar fredagkväll!

(Och just det, jag har inte kommit i gång med bilder i bloggen ännu, men ni som vill se bilder på snygga nya skor jag har köpt denna vecka kan ju kika in på mitt instagramkonto.)

Planen

18 februari 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Under tiden att min fot bråkade med mig drog jag ner ganska mycket på löpningen. Färre och kortare pass. Mot slutet av 2015 började det tack och lov kännas bättre och bättre igen. Men då kom jag överens med mig själv om att inte påbörja något träningschema ännu. Bara springa helt kravlöst. Lite mer struktur, det fick vänta till januari. Sagt och gjort. 

På jullovet började jag skissa på ett träningschema som jag tror kan få mig i lite bättre form igen till senvåren. Ungefär såhär har jag tänkt:

  • Varje vecka springer jag tre till fyra pass. Helst inte färre men heller inte fler. (Jag är fortfarande orolig för att få återfall eller nya skadeproblem om jag skruvar upp mängden eller intensiteten för mycket.)

  • Nyckelpasset fortsätter vara långpasset på helgen. Men eftersom jag också har bestämt att inte satsa på något maraton i år, så behöver jag inte springa så långa pass som tre mil. Jag ökar gradvis från ungefär 16 till 24 kilometer.

  • De veckorna jag springer tre pass ska helst ett utav dem innehålla någon form av extra utmaning. Kan vara korta eller långa intervaller, kanske testa backpass eller tröskelpass. Jag vill försöka variera mig och jag har lagt in förslag i schemat men om jag känner för något annat så är det bara att byta. (Den bästa träningen är den som blir av och det är lättare att utföra upplägg som man är sugen på.)

  • De veckorna jag springer fyra pass behöver jag inte nödvändigtvis lägga in några intervaller.  

  • Utöver löpningen är målet att komma iväg till mitt gym åtminstone en gång per vecka för styrketräning (oftast i form av cirkelpass). Kan jag dessutom komma iväg och klättra någon gång ibland, så är det en stor bonus. Även lite hemma-yoga vore inte fy skam.

  • Jag fortsätter cykla till och från jobbet (hela sträckan eller drygt halva vägen), i stort sett alla vardagar.

  • Jag fortsätter med mina (p)rehab-övningar för foten. 

Naturligtvis kommer det att komma dagar eller kanske veckor som det inte funkar till fullo. Men jag tycker att det är väldigt skönt att ha en grundplan att följa. Det har gått ganska bra hittills...

Hur som helst - ikväll ska jag vila. Det är viktigt det också!


 

 

 

Mål och utmaningar

17 februari 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

 

När jag nu ändå har ångan uppe - låt mig presentera mitt mål för senvåren!
(...trumvirvel...)

Det enda loppet som jag har bokat in redan sedan maj i fjol är Göteborgsvarvet
. Jag har sprungit den banan två gånger nu och gillar staden och stämningen. Senast jag sprang var jag alltså fortfarande skadad. (Ja, jättedumt. Men gjort är gjort.) Det gick förvånansvärt bra ändå, men jag hade väldigt ont efter målgången. Hur som helst så var jag övertygad om att jag skulle vara helt återställd till nästa omgång, så jag bokade in mig på en ny chans direkt. (Trodde aldrig att det skulle ta så pass lång tid att bli kvitt problemet.)
Målet just nu är väldigt försiktigt. Att komma in på under 1:50 är önskemål ett. När det närmar sig får jag väl se om jag kan justera det, helst vill jag ju självklart springa lika bra eller snabbare än de två föregående omgångarna.

Apropå valet av Göteborgsvarvet så har jag läst att organisatörerna har betett sig märkligt gentemot andra arrangörer. Om det tänker jag inte säga så mycket, det har andra redan gjort så bra. Till exempel så håller jag med Piggelina och Träningsblogga

Vad jag väljer att sikta på efter Göteborgsvarvet är jag inte helt säker på ännu. Långsiktigt vill jag definitivt försöka bli snabbare på milen igen.
Men jag har även fått ett förslag på en utmaning av min bättre hälft (eller låt mig kalla honom Magnus): Lidingöloppet. Jag har sprungit det en gång, han har gjort det några fler gånger. Och tyvärr innehar han fortfarande familjerekordet… (Än så länge är Magnus alltså min bättre hälft i dubbel bemärkelse med Lindingöloppsmått mätt.)

Vi får se. Sist jag sprang så tyckte inte jag det var en särskild rolig upplevelse. Men man kan ju ändra sig.

 

En gång är ingen gång, två gånger är en vana?

17 februari 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

En gång för några år sedan fick jag presentera mig själv som löpare i ett gästinlägg på Maratonbloggen. Det var bara tänkt som en engångsföreteelse.
Efter gästspelet så började jag förvisso använda mitt
Twitterkonto mer intensivt för att nörda ner mig bland likasinnade och så förvandlades mitt Instagramkonto till en slags öppen löpardagbok. Det är väldigt trevliga kanaler för att både ge och få inspiration och pepp från andra löpare tycker jag. Däremot kändes det för stort och seriöst att börja blogga om mitt löparintresse och -liv.
Men nu sitter jag här och skriver på inlägg nummer två i alla fall. Jag får se det som en början på en ny vana.

Jag är alltså en helt vanlig motionär, som dock sedan hon började springa regelbundet för ungefär fem år sedan ständigt drömmer om att någon gång i framtiden bli lite snabbare. Jag tränar inte jättehårt, men regelbundet. Kontinuitet och att ha roligt när man tränar, det kommer man rätt långt på ändå, så länge man inte satsar på OS. Jag gör så gott jag kan, så länge det känns roligt.

Efter det där gästinlägget 2013 sprang jag mitt maraton i Rotterdam och jag lyckades komma in på 3:53, vilket var klart över förväntan. Det har även blivit några fler halvmaror och ett av mina absolut roligaste löparminnen är när jag sprang Tunnelloppet 2014, där jag putsade min miltid ganska ordentligt. 
Sedan... gick det nerför...

Jag blev kanske lite för ivrig, blev skadad och drogs med plantar fasciit i cirka nio månader. Under rehab-perioden insåg jag att det nog är klokare att skynda långsamt och variera sin träning lite mer. Vilket jag gör nu. Sedan årsskiftet vågar jag påstå att foten är frisk igen. Nu gäller det bara att hitta tillbaka till en fin löparform igen.

(Cliffhanger: jadå, jag har ett mål och en plan för de kommande månaderna!)

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!