Sigrid Westman

Född i Belgien, flyttade från Nederländerna till Sverige 1997 och bor numera strax utanför Stockholm med man och två barn. En helt vanlig motionär & kontorsråtta som springer regelbundet sedan 2011 och som sedan dess drömmer om att bli lite snabbare. Mitt första stora lopp var Stockholm Jubileumsmarathon (2012, 4:21), mitt snabbaste millopp är Tunnelloppet (2014, 41:37). Under 2015 kämpade jag största delen av året med en envis hälsporre, men skam den som ger sig!

Sigrid Westman

Just do it (med en gnutta planeringskreativitet)

27 augusti 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Under hela sommaren har jag bara sprungit när jag känt för det och utan en riktig plan. Vilket förstås har varit jätteskönt. Men nu när hösten närmar sig tror jag att jag mår bra av att börja planera in löpningen igen. Jag menar, man har inte direkt hur många timmar som helst över nu när man har börjat jobba igen. Barnen har börjat skolan och alla deras aktiviteter har dragit igång. Då finns det ju en risk att träningen inte blir av alls om man inte tänker till lite.

Jag har inte planerat in alla pass i min kalender och jag har inte orkat ta tag i min handskrivna träningsdagbok ännu. Men jag har gjort en början med att försöka tänka ut i förväg vad jag ska träna nästskommande dagarna. Det underlättar faktiskt. Sen är det ju bara att ge sig ut och göra det. Just do it.


Förra helgen hängde jag med dottern och hennes handbollslag på uppstartsläger på Åland. Eftersom jag inte nödvändigtvis behövde vara med överallt passade jag på att träna två egna pass. Det första gjorde jag direkt på fredagkvällen när vi kom fram, medan tjejerna körde sitt första pass. Det blev ett kort och effektivt freestyle-pass.



Först en kort u
ppvärming genom att jogga några varv på grusplanen utanför hallen, sedan fem gånger följande övningar (utan vila emellan):
5 armhävningar10 burpees
15 knäböj
20 höftlyft
250 meter "sprint" (jaja, det kan ju knappast kallas sprint vad jag gjorde, men jag sprang så fort jag orkade på den korta sträckan i alla fall)


Det var rätt så slitigt. Men ändå ganska kul. Och har man bestämt i förväg att man ska göra det, så gör man det. Belönades med träningsvärk DIREKT.

Dagen efter hade jag bestämt att det fick bli ett kortare långpass. Minst 16 kilometer, men inte mer än 20 om jag nu skulle få feeling och känna mig hur pigg som helst. Det blev 17,5 kilometer. I ett behagligt men överraskande godkänt tempo. Jag har den senaste tiden haft en liten spärr när det gäller långpass. Men nu hade jag bestämt mig. Och jag gjorde det.


I onsdags var det dags för nästa planerade uppdrag: springa 45 minuter i behaglig och kontrollerad fart utan att det blir söligt. Så fort jag hade cyklat hem från jobbet och insåg att båda barnen var och tränade sitt, passade jag på. För ibland ska man inte tänka så mycket, utan bara dra iväg innan man hinner känna efter om man är trött. Det gick alldeles utmärkt. Översatt till min nivå och dagsform blev det lite mindre än 9 kilometer i 5:06-fart. Och det känns helt ok. Jag gjorde vad jag skulle.


Idag hade jag planer på att springa en runda på eftermiddagen. Den blev av, tack vare kreativt familjesamarbete. Jag skjutsade sonen till en fotbollsmatch i Saltsjöbaden och efter en stund anslöt Magnus med cykel. Sedan fick jag springa hem medan cykeln proppades in i vår lilla bil för hemfärd.

Jag stannade några gånger på vägen för att ta kort. Såhär fint var det:



Ren njutning. Man ångrar sällan ett träningspass. Något jag får ha i åtanke när höstrusket kommer. Om jag kan fortsätta såhär kommer det att ordna sig. Man ska inte ha för höga ambitioner, men det är en stor fördel att planera in ett och annat träningstillfälle. Sen är det bara att göra det.

Mitt tredje Midnattslopp och en tillbakablick

14 augusti 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

År 2000 sprang jag mitt första Midnattslopp. Jag har bara svaga minnen från den gången, men jag minns att jag tyckte det var sådär halvkul, långt och jobbigt. Jag var definitivt inte löparfrälst ännu, jag ställde nog mest upp för att några kompisar skulle springa. Jag kom in på strax under timmen.

Sedan dröjde det till 2014 innan jag ställde upp igen. Jag fick ta över pappas startplats, som han fick genom jobbet. Det var mitt första millopp sedan jag börjat maratonträna under 2011. Jag hade alltså inte riktigt koll på hur snabb jag kunde vara på en mil, jag sprang mest bara lugna långpass. Men det gick utmärkt. Tiden blev 46:22 och det var också någonstans där som jag bestämde mig för att fortsätta träna för att bli snabbare på just den distansen.

Det året tränade jag ganska hårt och bra och tiderna utvecklades i en rasande fart. Hässelbyloppet i oktober 2012 på under 44 minuter och så Tunnelloppet på makalösa 41:37. Sen kom ju skadan. Ändå ställde jag upp i Premiärmilen i mars 2015 och kom runt på strax över 43 minuter. Var grymt besviken. Efter det kämpade jag länge med skadan och mig själv. Sprang även Tjejmilen i september 2015 på 46:34 och tyckte det var fruktansvärt, både loppet och resultatet.

Igår vågade jag äntligen testa milen igen och jag sprang på 47:08. Min näst sämsta miltid. MEN DET KÄNDES RIKTIGT BRA!

Jag var som vanligt nervös innan. Var framme vid starten i god tid och värmde upp väldigt lugnt och försiktigt. När starten gick kände jag mig lugn och stark. De nya skorna kändes toppen. Ingenting gjorde ont. Flåset var bra. Jag kände att jag kunde springa starkt, snygg och kontrollerat i princip hela vägen. De första fem kilometrarna hade jag ett jättefint och jämt tempo i 4:30 fart. Sedan märktes det att jag inte har tränat så superseriöst på ett tag. Man blir liksom tröttare efter de första fem kilometrarna. Några backar på det och att det blev mycket mer trängsel efter första halvan av loppet gjorde att jag tappade farten ganska mycket.

Men jag kunde avsluta riktigt snyggt den sista kilometern och hel loppet kändes ändå kontrollerat och avslanppnat. När jag hade gått i mål kände jag mig återställd direkt. Även idag mår kroppen hur bra som helst, jag har nästan ingen träningsvärk och har inte ont någonstans. Så himla skönt! Det var ett sant nöje att springa igår och jag är jättenöjd med resultatet.

Att komma i mål och känna sig pigg, stark och glad är en underbar känsla. Jag kunde inte ha begärt någon bättre tid med tanke på hur pass lite jag har tränat. Så nu tror jag igen på mig själv. Om jag vill och orkar kan jag dessutom bli snabb igen. Om jag vill och orkar. För det är inget måste. Det är rätt underbart att springa lite långsammare också, bara man slipper ha ont!!!

Oplanerad tillökning

7 augusti 2016 | Bloggar – Sigrid Westman


Igår hände det en konstig grej. Jag är fortfarande lite förbryllad.

Under dagen insåg Magnus och jag att vi skulle vara helt barnfria fram till någon gång på kvällen. Då kom jag på den briljanta idén att vi kunde cykla in till stan för att äntligen köpa ett par nya löparskor till honom, käka middag på restaurang och cykla hem igen. Jag ville nämligen gärna röra på mig lite men jag kände inte riktigt för att springa. Och Magnus har länge sagt att han gärna ville investera i ett par nya skor, för de gångerna han inte springer terräng.

Sagt och gjort. Och ja, jag hör hur du tänker - det där var smart gjort Sigrid. Det kommer definitivt bli nya skor för dig också.
Men jag lovar att jag inte alls tänkte så. Verkligen inte. Jag lovar!

Fast sen stod vi där i butiken med en massa intressanta skor. Och medan Magnus fick hjälp att prova lite olika par stod jag naturligtvis inte och blundade. Nej, jag tittade såklart på utbudet. Kände lite på några mycket coola tävlingsskor från Nike. Sådana riktiga, för banlöpning. Men jag behöll lugnet. För jag springer ju aldrig tävling på bana. Ställde tillbaka skorna.

Då föll mitt öga på ett par New Balance som såg lite proffsiga, lätta och snabba ut. Och eftersom Magnus fortfarande höll på med sitt (och provade ett par mycket fina New Balance han också!) så provade jag skorna. De stod liksom framme i rätt storlek och allt. Säljaren frågade om jag också var intresserad av att köpa ett par. Jag hör mig själv säga "Ja... kanske... kan jag få provspringa på bandet?"

Jag klev upp på bandet. De kändes rätt bra. Och jag har ju ändå velat skaffa ett par skor för kortare snabbare pass och lopp. Fast inte just nu. Inte idag. Och jag brukar bara köpa Nike. Aldrig något annat märke, för de passar inte mina fötter. Och jag tycker Nike alltid är snyggast. Eller??

Magnus såg vad som höll på att hända. Men tror ni att han bromsar mig? Nejdå. "Var det inte ganska länge sedan du köpte nya löparskor? Köp dem om du gillar dem! Butiken stänger snart. Ta hem dem och fundera. Det är ju öppet köp!"

Ja, sen betalade vi för var sitt par nya New Balance, cyklade till restaurangen, åt en trerätters med var sitt glas vin och cyklade hem. Imorse provsprang Magnus sina. Och alldeles nyss provsprang jag mina. De känns bra. Det är de lättaste skorna jag äger, ganska tunn sula jämfört med vad jag är van vid fast utan att gå till överdrift. Inget pronationsstöd. 6 mm drop. Jag gillar dem. Men jag är fortfarande lite förvånad över att jag spontanköpte nya löparskor som inte är Nike.

Aldrig tidigare har vi ägt såhär välmatchade skor tror jag.





 

 

Triatlondebut - Det är gött att bli trött

23 juli 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Sommaren fortsätter att leverera. Och även om jag har jobbat den senaste veckan har jag njutit i fulla drag.


Jag har fortfarande inte känt för att lägga upp ett nytt och lite mer seriöst träningsschema, men det har ändå blivit lagomt med motion. Förra veckan fick jag till några fina löppass på vackra Öland, denna vecka har jag blandat transportcykling och löpning till eller från kontoret.




I onsdag fyllde jag år och fick tre nya inspirationsböcker. Jag kanske återkommer till dem i ett senare blogginlägg. Men jag kan redan nu varmt rekommendera boken The way of The Runner av Adharanand Finn. Det är en uppföljare till Jag sprang med Kenyanerna och denna gång undersöker författaren den japanska löparkulturen. Härlig läsning!



Idag tog hela familjen färjan över till Ornö för att hälsa på några kompisar som har sitt sommarställe där. Det var också en födelsedagspresent. En födelsedagspresent med en twist. Varje år organiserar en liten lokal förening nämligen ett opretentiöst mintriatlon där. Vi har tidigare pratat om att det skulle vara kul att vara med någon gång, men det har aldrig blivit av. Vilket jag hittills egentligen inte tyckte var så farligt. För triatlon är inte min grej.

Jag kan knappt simma och tycker det är läskigt att cykla fort. Inte så bra förutsättningar om man ska ställa upp på ett triatlon... Men ju äldre jag blir, ju mer jag känner att jag inte ska vara så rädd för att prova nya saker ibland. Och det här var ett snällt lopp. Ungefär 250 meter simning, cirka 8 kilometer cykling och drygt 3 kilometer löpning. Så idag sa jag ja.

Jag hade ingen aning om hur banan såg ut egentligen. Hade tagit med min vanliga cykel och startade i lösa löparshorts och en sporttop. Kände inte på vattnet innan, för jag vara bara rädd att jag skulle ångra mig om jag kände hur kallt det var. Men jag var för en gångs skull inte ett dugg nervös, för jag hade liksom ingen prestationsångest. Mycket skönt!


När startsignalen löd bestämde jag mig för att inte rusa med de andra. Men det var inga problem att komma in i vattnet och börja simma. Det var faktiskt riktigt skönt! Jag tog det ganska lugnt första halvan, det kändes bäst att hålla sig i de bakre leden. Efter halva sträckan försökte jag ta i lite mer, så mycket jag nu kan det på mitt tantsimsätt. Jag tror jag kom i land bland de tio sista deltagarna och sprang mot löparskorna och cykeln.

Där kändes det som att det tog en evighet att få på sig strumpor och knyta skorna. Jag tappade säkert ytterligare några placeringar. Men jag tyckte det var jätteroligt och kände mig lagom uppvärmd till cyklingen. Fick upp bra fart, det började med en ganska rejäl uppförsbacke. Sen var det bara att trampa på och börja försöka jaga ifatt lite folk. Vilket gick hyfsat. Men jag vågade inte cykla på precis allt vad jag orkade. Det var en hel del grusvägar och tvära svängar, upp och ner. Men jättekul ändå! Flåsade en hel del men ändå kände jag mig inte allt för trött när jag kom till växlingen för att påbörja sista delen. Det kändes egentligen som bara fem kilometer.

I växlingsområdet vara det bara att hoppa av cykeln och börja springa. En funktionär tog emot min cykel och hjälm. Jag var beredd på stumma betongben, men jag tyckte snarare att det kändes som om jag bara flöt fram de första hundra metrarna. Sedan började benen kännas tyngre och jag flåsade som en galning, men jag tänkte att "Nu är det bara tre kilometer löpning. Det är ju ingenting. Och löpning är min grej! Heja mig! Ös på!"

Lättare sagt än gjort, för det var mycket backigt på smala knixiga stigar med en massa rötter och stenar. Men jag kände mig glad eftersom varken fötterna, vaderna eller knäna bråkade med mig. Plockade några placeringar till och kom i mål med en dundrande fart (eller jag vet inte, men det kändes så i alla fall). Jag kände mig rätt stark då, även om det kändes som jag snarare hade sprungit 6 än 3 kilometer.

Vid målgången stod en massa publik och hejade för fullt. Jag high fiveade Magnus som naturligtvis hade kommit i mål redan, trots att han fick punka på vägen. Jag må ha blivit en bättre löpare än honom under de senaste åren, men jag kommer aldrig någonsin komma kunna simma eller cykla ifrån honom. Och vad gör väl det!


Allt som allt var det kanske en dryga femtio deltagare, i åldrar från 15 till 75 år om jag får gissa. En riktigt underbar stämning. Jag kom tydligen fyra i damklassen. Vilket jag är rätt stolt över med tanke på min usla simning och fega cykling. Men framför allt är jag stolt över att jag vågade prova. Och att jag totalt struntade i att vara rädd för att göra bort mig eller "misslyckas". Ingen kommer att skratta åt mig för att jag inte kommer först i mål. Ingen bryr sig. Bara jag som tänkte på sånt förut. Men jag börjar lära mig att man duger som man är och att man kan ha fruktansvärt roligt bara man gör sitt bästa.

Det är gött att bli trött!!!

Återhämtning, vila, omstart

8 juli 2016 | Bloggar – Sigrid Westman

Jag har varit tyst ett tag igen, men jag lever och mår bra. Jag har njutit för fullt av mina första semesterveckor med fokus på återhämtning och vila.
Det har varit välbehövligt och mycket skönt. Först fick jag en mycket trevlig midsommar inklusive en underbar löprunda i trakterna kring Strömsholm. Det var så fint och rofyllt att jag var tvungen att cykla samma runda lite senare för att ta några bilder.



Efter denna ljuvliga start bar det av till Spanien, närmare bestämt Tarifa och Cádiz. Där fokuserade jag mer på att sova, sola, läsa och äta än att springa kan man säga. Under de senaste tio dagarna har jag hunnit läsa ut fem böcker - och då har ja ändå tagit tre vilodagar...

Naturligtvis var en av böckerna en löparbok: Rune Larssons Löparglädje. Jag rekommenderar den varmt. Rune verkar vara en mycket klok och trevlig ultralöparlegend måste jag säga. Boken innehåller många kloka råd, är skriven med en hel del humor och det är rakt igenom fokus på att man ska må bra och tycka löpning är kul. Helt rätt tänkt. Jag fick mig både en och annan tankeställare och fick tillbaka ännu lite mer löparlust igen. Och det är ok att vara långsam!




Ett gäng kortare löparrundor hann jag med i alla fall, men störst behållning fick jag nog nästan av de två promenaderna jag tog uppför berget som låg precis bakom vårt hotell i Tarifa. De bjöd på fantastisk natur i kombination med en lagom dos mjölksyra. Helt underbart.

För att få behålla den känslan lite grann sprang jag iväg till Hammarbybacken igår och tog mig upp även där. Kanske inte riktigt lika magiskt, men likväl en skön blandning av mjölksyra och en fin utsikt. Och eftersom det är drygt sju kilometer dit blev det ett korta långpass på nästan 16,5 kilometer sammanlagt. Därmed hoppas jag att jag har kommit igång med mina vana igen att springa ett långpass i veckan. En omstart. Lungt och fint framåt. 

(Raka motsatsen till Daphne Schippers enorma fart framåt på hundra meter! Mäktigt. Har jag sagt att jag älskar löpning, i alla dess former?) 

Ha en fortsatt fin sommar, jag checkar ut ett litet tag från bloggen igen :-)

Gilla Allt om Löpning på Facebook!