Erik Winge

Jag bor i Västervik tillsammans med fru och en liten dotter. 2013 tog jag tag i löpningen igen efter en längre skadefrånvaro. 2014 gjorde jag mitt första triathlon och målet för 2016 är Ironman Kalmar. Här kan du följa min resa mot tävlingsdagen och hur jag får träningen att fungera i det övriga livet.

Erik Winge

Mitt mål: Ironman Kalmar

17 februari 2016 | Bloggar – Erik Winge

Ända sedan jag för första gången hörde talas om Ironman har jag någonstans haft det i mitt bakhuvud, en dröm om att någon gång stå på startlinjen för mitt livs största fysiska utmaning. Den 17 augusti 2015 gick jag från ord till handling och anmälde mig till Ironman Kalmar. Jag hade redan fått blodad tand för de tre disciplinerna, älskade att träna hårt och bestämd om att göra allt som krävdes för att stå där på startlinjen 12 månader senare. Vad det är i Ironmankonceptet som attraherar mig bet jag inte men troligtvis handlar det dels om den fysiska utmaningen men framförallt om variationen som gör att jag kan träna mycket, varierat och med mindre risk för slitageskador än om jag bara skulle ägna mig åt exempelvis renodlad löpning eller simning.
De nästkommande månaderna trappade jag upp träningen och fokuserade på att bygga en bra bas inom samtliga discipliner. Under vintern har jag jobbat mycket med att öka belastningen och intensiteten på cykeln, byggt upp distansen på löp- samt simpassen. Även om det är långt kvar känns målet närmare än vad det gjorde dagen jag skickade in anmälan. Att kombinera detta med ett fungerande familjeliv är inte helt enkelt men trots det har jag fått det att fungera.

Min ryggsäck

17 februari 2016 | Bloggar – Erik Winge

Att förena rollen som småbarnsförälder (med allt vad det innebär) med en satsning mot en av Sveriges hårdaste utmaningar, Ironman Kalmar är inte alltid enkelt. Att kombinera tre så olika discipliner som var för sig är väldigt tidskrävande till sin karaktär och då dessutom med fokus på långa distanser ställer stora krav på mig som utövare. I mitt fall stavas detta STRUKTUR, TYDLIGA MÅL och DISCIPLIN.

För att du som läsare tydligare ska förstå mitt resonemang tycker jag att det är på sin plats att börja med en kort beskrivning av min bakgrund.
Jag blev, precis som många andra, introducerad till idrotten redan i tidig ålder. Det var fotbollen, både organiserad och som spontanidrott med kompisarna i kvarteret och "matcherna" spelades på gräsytan precis utanför vår trädgård. Jag spontanidrottande mycket under min barndom och från och med att jag började första klass kombinerade jag fotbollen med ytterligare en gren: Ishockey. Eftersom jag alltid varit något av en individualist kan detta te sig märkligt att det blev just dessa sporter som tog min uppmärksamhet men då det resulterade i att jag agerade målvakt brukar jag beskriva mig skälv som en individualist i kollektivet. Jag fortsatte med bollsporter upp till 20-årsåldern då det kom annat i vägen.
Tyvärr så dog lite av min träningslust någonstans där. Jag fortsatte dock att springa för att hålla mig igång men gjorde även där en del längre uppehåll vilket naturligtvis ledde till försämrad fysik och några kilon för mycket på kroppen. Jag vet inte exakt men någon gång runt 2008-2009 vilket var strax före jag skulle börja studera vid gymnastik och idrottshögskolan i Örebro tog jag tillslut tag i mig själv och började träna både löpning och styrketräning igen för att komma tillbaka till något som kan kallas för form. Tyvärr ledde all träning på GIH till att kroppen sa ifrån och jag drog på mig ett löparknä, ett problem som jag sedan fick dras med i flera är framöver. Det var först när jag och min fru lämnade Örebro för Västervik som jag tog tag i problemet, började gå hos sjukgymnast för stötvågsbehandling, skaffade nya skor och lade mig till med ett nytt löpsteg med fokus på framfoten. Noteras ska att jag då endast klarade av att springa 3 km och då på med en snittfart på 6 km/h. Det var så jag ville gråta av besvikelse när jag gick från löpspåret.
I samma veva var det som om något brakade lös inom mig. Jag anmälde mig till mitt livs första lopp: Stockholm Halvmarathon i början av september. Hur kunde jag vara så korkad att jag ens kunde drömma om något sådant. Jag som precis nästan sött efter tre kilometer skulle sex månader senare springa 21 km. Inför publik dessutom. Det var helt enkelt bara för dumt. Men det konstiga var att jag höll i och jag stod där på startlinjen. När målgången kom hade jag gjort distansen på strax under två timmar. Yeah!
Två veckor senare stod jag ytterligare startlinjen för ytterligare ett lopp, Lidingöloppets 30-kilometer. Fick tyvärr lite känningar i knät igen och linkade i mål på strax över 3 timmar. 2014 ägnades att avsluta de andra tre klassikergrenarna och klassikermedaljen var klar i samband med vansbrosimningen i juli, en perfekt start på semestern det året.
Klassikern gav mig blodad tand och i augusti samma år stod jag för första gången på startlinjen för mitt första triathlon, Västervik Triathlon - Olympisk distans. Efter det flöt träningen på med undantag för ett tag då jag var tvungen att rehabträna bort en irriterade hälsporren.. Bara dagar efter Min triathlondebut föddes vår dotter den 26/8 2014. Hade lovat min fru att ta ett tävlingsledigt 2015. Dock fortsatte jag att leta efter en ny målsättning med min träning. Är det något jag har lärt mig om mig själv är att jag behöver en tydlig målsättning för att kunna vara fokuserad och koncentrerad på min träning. I slutet av augusti anmälde jag mig till ytterligare en stor utmaning: Ironman i Kalmar den 20 augusti 2016. Hur knäpp kan man bli men det återkommer jag till i nästa inlägg.

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!