Anna Hedlund

Anna Hedlund heter jag och är 44 år. Jobbar som receptionist och bor i Skellefteå med sambo och son på 9 år. Har även två utflugna döttrar. Har i unga år både tränat och tävlat i friidrott men var tvungen att lägga det på hyllan efter en svår bilolycka i Florida för flera år sedan. I samband med min 40-årskontroll så ansåg man att mina värden inte var bra pga långvarig stress, bland annat högt blodtryck. Bestämde mig då för att göra något åt saken och började löpträna regelbundet. Jag är ingen snabb löpare utan väljer att se mina träningspass samt lopp som en seger för sig.

Anna Hedlund

Gick vägen.......

23 augusti 2016 | Bloggar – Anna Hedlund

Det gick vägen.....

Efter att ha velat fram & tillbaka så bestämde jag mig till slut för att springa Tavelsjö halvmara, trots för få långdistanspass. Eller rättare sagt obefintliga långpass.

Som längst har jag kommit upp till 12 km denna sommar.

Men vänner försökte peppa mig.... och någonstanns inom mig kände jag att har jag orkat springa Göteborgsvarvet 2 ggr, och sprungit Lidingöloppet 30 km så borde jag på något vis lyckas ta mig runt banan.

 

Var allt annat än lugn då jag satte mig i bilen för att köra mot Tavelsjö lördagmorgon.

Min första utmaning var ju att hitta!! Att köra till Umeå efter E4:an är ju inga problem, men nu skulle jag köra en annan väg, som tydligen skulle gå fortare. Via Burträsk, Botsmark, Mickelsträsk. Då jag kommit till Burträsk så inser jag att jag glömt glasögonen hemma, som jag borde ha när jag kör bil.... Inser också att jag glömt startkortet hemma och tänker, nä jag hinner inte vända om hem.

Tack och lov hade min vän Mia skickat en fantastiskt bra vägbeskrivning, och det gjorde mig lite lugnare. Hittade fram.

Vädret var grått, kallt och duggregn.

Samtidigt försökte jag tänka att det spelar ingen roll när jag väl börjar springa. Hellre duggregn än 25 grader och sol.

Pg a regn så bestämde jag mig för att lämna mobilen i bilen, och springa utan musik.

Starten gick, och tänkte att nu delar jag upp banan och tar 5 km åt gången. Sprang tillsammans med en klunga som höll en fart som var behaglig, det var b la tyskar som pratade konstant....Hann tänka flera gånger, jösses ska ni prata hela vägen? :-)

Sprang efter en tjej som fick dra....och jag kikade på min Garminklocka, vi låg strax under 7 min/km tempo.

Insåg att det var den farten jag kunde försöka hålla hela vägen.

Det gick bra upp till ca 13 km. Det kändes lätt, nästan för lätt. Det var roligt, och jag kände glädje över att springa, att KUNNA springa. Sen efter 13 km började jag känna av höfterna, ländryggen och jag försökte lägga fokus på andningen för att inte känna av det onda.

Det gick tyngre och tyngre, vid ca 16 kom loppets längsta backe. Flera gick. Jag passerade en karl som stod på huk och höll sig om vaden. Jag bet ihop och bestämde mig; VÄGRA GÅ. Den enda långa backen, ta dig uppåt. Jag tog mig upp, och plötsligt fick jag kramp.

För första gången någonsinn i ett lopp fick jag kramp, och av de mest märkliga ställen. Bak i ryggen. Och ju mer jag djupandades så krampade det ännu mer och "skar" upp mot axlarna. Så fick ändra andningen till att försöka andas försiktigt med små korta andetag nästan som via ett sugrör....

Vid 18 km passerade jag min vän Mias hus, hon satt vid vägen på en stol och väntade, och peppade och just där och då ville jag bara kliva av och lägga mig ner...men med 3 km kvar så sa jag till mig själv; Anna, skärp dig. Det är 3 km kvar. Har du sprungit 18 km, då fixar du de sista 3 km. Du kan ju för fasen inte bryta nu. För mig är det förbjudet, man bryter inte ett lopp om man inte har så ont att man inte kan springa längre, eller att man är på väg att klappa ihop helt.

Så jag lyckades på något vis ta mig i mål.

På tiden 2 tim & 24 min. Min långsammaste tid på en halvmara.

Först kom besvikelsen över att jag inte lyckas slå min tid 2,14 från Göteborgsvarvet.

Samtidigt var jag ändå tacksam över att jag lyckas springa hela vägen och strax under 7 min/km tempo.

I mål och där blev jag så glad då jag kände en av funktionärerna. Pappas kusin Ann-Sofie! Hon delade ut tröjor och vi kramades och hon hämtade sin dotter Emma. Vi pratade lite och hon undrade hur det var med mina föräldrar och sen fick jag hjälp av en massör som hjälpte mig att massera bort krampen i ryggen som kom igen.

På väg hem i bilen så kom känslorna.

Plötsligt satt jag i bilen och storbölade.

Jag tänkte på mig resa....på min envishet, på vad jag varit med om, trots min skada, att jag ändå klarar av att springa ett halvmaraton.

Där och då kände jag mig faktiskt stolt över medaljen och att jag tagit mig i mål, för det är baske mig inte alla som klarar av att springa ett halvmaraton.

Nu ska jag smälta detta några dagar.

Försöka hålla mig frisk och laddar inför Tjejmilen den 2 september som jag ska springa med min 23-åriga dotter.

 

 

Fått klartecken att springa....

19 augusti 2016 | Bloggar – Anna Hedlund

Har varit hos naprapaten.
Hade ett litet ben i foten som låg fel, efter att han dragit till foten o det 'klickade till' så fick jag laserbehandling och sedan tejpning av häl o vad.

Sen ska jag göra excentriska tåhävningar med vikter ett tag framöver för att bli av med irritationen i hälen.

Men har fått OK att springa halvmaran imorron, men kommer att ta det lugnt.

Tur att jag är en rätt långsam löpare då, på långa sträckor. Kommer nog att gå i 6-7 min/km tempo för att inte riskera att det förvärras innan Tjejmilen den 2 sep

I farozonen.....

19 augusti 2016 | Bloggar – Anna Hedlund

Just nu ligger halvmaran jag ska springa i farozonen och det känns lite surt.

Just nu ångrar jag faktiskt att jag ringde samtalet till naprapaten :-(

Har haft lite känningar av en ömmande hälsena under våren & sommaren.

Inte så att det gör ont, mer bara att jag känner av den, att det irriterar.

Så jag tänkte att, om jag provar tejpa så slipper jag kanske obehag av att känna av den under loppet imorron.

Spontant i telefonen sa naprapaten nej till ett halvmaraton imorron.

Men.... sa jag, det gör ju inte ont!!

Jag vill kika på den innan jag säger OK till att springa sa han.

Så, kl. 12.15 har jag fått tid idag.

 

Förnuftet säger att det är OK att han kollar mig, litar på att han vet vad han gör. (Tror han ska kolla med ultraljudsmaskin)

Anser han att det är så illa att en halvmara är riskabel så då får jag väl lyssna på honom.

Men, inombords vet jag att jag inte har så mycket besvär att det skulle hindra mig att springa. Jag har ju faktiskt sprungit Lidingöloppet 30 km men samma känningar och då smörjde jag bara med lite voltarensalva och hade inga känningar alls under loppet, så nog tusan borde jag fixa 21 km imorron.

Så, håll gärna tummarna för mig vid lunchtid idag att jag får klartecken till start imorron.

 

Jamen okey då......

16 augusti 2016 | Bloggar – Anna Hedlund

Nu, efter några dagars velande hit & dit, så har jag tagit ett beslut.

Jag beger mig till Umeå på lördag för att springa Tavelsjö halvmaraton.

Men det var längesen jag hade så här ont i magen inför ett lopp, fyyy vilken ångest.

Egentligen vet jag inte varför, för jag har ju sprungit Göteborgsvarvet 2014 & 2015 och tagit mig i mål.

Jag har sprungit Lidingöloppet MK 15 två gånger samt Lidingöloppet 30 km en gång, och tagit mig i mål.

Jag vet att jag inte är någon snabb löpare.

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med andra, men det är så otroligt svårt att låta bli att snegla på andras tider......

Man vill ju hela tiden bli bättre.......

 

Den här gången känner jag mig inte redo.

Långt ifrån.

Den här gången känner jag mig inte förberedd......

Jag har för få mil i benen.

Visst har jag tränat......

Jag skrev en liten notis på Facebook igår, om att jag inte är tränad för en halvmara. DU otränad??!! knappast fick jag som kommentar.

Visst, jag har tränat. Men det har bara blivit kortare sträckor, kring 6 km.

Min längsta sträcka denna sommar har uppgått till 12 km, och tempot var inte snabbt.

 

Hjärnspöken börjar dyka upp....

Tänk om jag inte orkar 21 km? Tänk om kroppen känns stel och stum?

Tänk om jag börjar gå, och sedan inte kommer igång igen?

Tänk om jag drar på för fort och inte orkar de sista km?

Tänk om jag springer för sakta i början, och ändå inte orkar öka i slutet?

Tänk om jag inte ens tar mig i mål?

 

Vet att mycket handlar om vilja - och att man tänker rätt.

Ska försöka tänka rätt tankar.

Ändra min målsättning till att se loppet som en upplevelse - strunta i tiden - tassa runt i ett tempo som känns behagligt och i prattempo.

Då tror jag att jag tar mig runt.

Ska försöka beta av loppet i bitar .....

Först 5 km, sedan 10 km, sedan är hälften gjort....sen 5 km till och sedan är det bara 6 km kvar och det fixar jag.

Innuti i huvudet ska jag försöka tänka på banprofilen under Göteborgsvarvet....minnas var man befann sig under vissa km....

Då kanske det känns lite lättare.

Nu vet jag inte hur banprofilen går under Tavelsjö på lördag, förruom att det är mer grusvägar och en lång dryg backe.

 

2.14 sprang jag Göteborgsvarvet på 2015.

Drömmen vore att komma ner mot 2 timmar.

Tror inte det är rimligt nu på lördag.

Så jag är nöjd om jag ligger mellan 2.14-2.20

Dagsformen får avgöra.

Men i mål tänker jag ta mig.

 

Min sommar.......

9 augusti 2016 | Bloggar – Anna Hedlund

Och plötsligt tog semestern slut.

Vardagen är åter här, men rutiner och allt vad det innebär.

Har inte varit direkt aktiv här på bloggen under min semester, uppriktigt sagt så har jag inte skrivit något alls.

Ibland kan det vara skönt att ta ett break från vissa saker. 

Men nu är jag åter här igen! Och hoppas kunna fylla min blogg med lite nytt.

Sommaren har varit fantastisk på alla sätt & vis.

Träningen har jag hållt igång - många löprundor har det blivit runt elljusspåren.

Tyvärr har jag inte lyckats få till något långpass - hade planerat en afton tillsammans med ngr löparvänner från Runacademy - men just den dagen hade vi tokvarmt här i Skellefteå (och de dagarna har varit få denna sommar) så löparvännerna avstod pg a värmen och då skippade jag också långpasset. Som längst har jag lyckats komma upp till ett 12 km pass.

Det gör att jag i nuläget är väldigt tveksam på om jag kommer att ställa upp i halvmaran 20 augusti som jag anmält mig till. Ska fundera några dagar till......Vet ju att jag tar mig runt, men skulle ju vara trevligt om man tog sig runt på en hyfsad tid också.....

Förmodligen blir mitt enda lopp Tjejmilen - ja, vi får se.

Många baddagar på stranden har det inte blivit här hemma, men grillkvällar - fiske och annat smått & gott har hunnits med.

 

I all enkelhet så gifte vi oss den 30 juli - jag & sambon. I Stadshuset i Skellefteå - bara jag & han - inga bröllopsgäster - ingen bröllopsfest - inga närvaranden förutom våra bröllopsvittnen, en bekant som jobbar på kommunens kundtjänst samt hennes väninna. Känslan att få bestämma själv - göra vår grej - vi gör det för våran skull - inte för andras skull. Dessutom så har jag varit gift tidigare, så för mig var det inte viktigt att få gifta mig i en kyrka - bära en påkostade bröllopsklänning - ha en pampig brudbukett - och lägga en massa pengar på en stor bröllopsmiddag med en massa gäster.

Nä, jag bar en enkel vit spetsklänning - blommorna bestod av 5 st stora solrosor.

Direkt efter vigsel åkte vi hem för att packa...nyblivna maken klippte gräsmattan och jag lagade lite mat.

Sen bar det av till Grekland & Kreta

En vecka med sol, bad, värme, all inclusive med god mat. En underbar vecka.

 

Hoppas ni alla haft en fin sommar med en härlig mix av träning, god mat och vila.

 

 

 

 

 

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!