Lillian Christiansson

Onsalabo som 2011 chockade sig själv med att anmäla sig till Göteborgsvarvet. Då var det svårt att springa 2 km. Sedan dess har det blivit fem Göteborgsvarv, en Halvklassiker, Stockholm Marathon och ett dussin millopp med tillhörande äventyr.

Lillian Christiansson

Det är dags

12 februari 2017 | Bloggar – Lillian Christiansson

Fick det där mailet härom dagen, det som talar om att det bara är 100 dagar kvar innan Göteborgsvarvet. Kän ingen press, nejdå inte ett ögonblick. Men det är en bra påminnelse om att det snart är tid för vår och som vi längtar till det! Förutom vårmarkering påminner det också om att det börjar bli dags att fokusera och det kommer jag göra. Men det är dags att ta mina löparskor och flytta vidare. Vill ni läsa om senaste springpasset med madamen och hur bra det gick kan ni klicka in på:

springlust.blogg.se

Det är också där ni kommer kunna följa min uppladdning inför Göteborgsvarvet för sjunde gången. Sjunde, vad hände liksom? Häng med får ni se.

Tankar om äventyr

10 februari 2017 | Bloggar – Lillian Christiansson

 

Vi tar väl och skakar rosten av fingrarna och hugger i i vanlig ordning.

Mycket träning, stress och allmän håglöshet kombinerat med energi som läcker obönhärligt, som pyspunka på det där cykeldäcket. Typ så såg min höst ut. Tillslut blev det en tummetott av träningen och även om det lilla var löpning vet ju alla hur lätt och smärtfritt det går när man har haft en period med mindre löpträning. Just det, kondition är av samma hållbarhet som en klump Play-doh utan burk.

Har försökt analysera vad det är som gör att inspirationen inte vill infinna sig. Visst kan man säga att inspiration är för veklingar och hugga i ändå i bästa Guillou-anda men när man har gjort det ett tag tar det emot mer och mer. Grejen är ju att jag gillar att springa så varför blir det såhär?

En sak jag kommit fram till i mitt analyserande är att det har nog blivit lite för mycket slentrian. Jag springer samma rundor som jag alternerar mellan, beroende på hur långt jag vill springa. Är jag riktigt tokig springer jag rundan åt andra hållet. Ni hör ju själva...? På något sätt måste jag poppa till det hela lite.

I höstas lyssnade jag på ett poddavsnitt med Louise Östberg där hon berättade om sitt äventyr. Hon hade kommit in på Adventure Academy och skulle ta fram ett äventyrsprojekt att jobba med. Eftersom hon hade små barn passade det inte att skida själv till Sydpolen och studera pingvinernas sociala samspel. Vad kunde hon genomföra för äventyr anpassat till sin vardag? Lösningen blev att göra 365 äventyr på ett år. Alltså ett litet äventyr varje dag. Då förstår ju alla att Sydpolen strök på foten direkt. Hon menar på att ge sig ut i mörka kvällen och åka skridskor på sjön faktiskt är ett äventyr, eller ta med sig middagsmaten ut och tillaga den i skogen. Och visst har hon rätt! Äventyret är att man utmanar sina rädslor, sin comfort zone men även sin vardag med invanda rutiner.

Jag tänkte lite på det och tyckte det var en rolig idé. Dock insåg jag snabbt att ett äventyr om dagen skulle stressa mig och det ville jag inte skapa. Men kanske ett äventyr i veckan...? Det var inget som bestämdes eller som paketerades som ett högtidligt nyårslöfte men när jag tittar på året hittills inser jag att det är ungefär det jag har gjort. Visst, året är ungt så man kan ju ha lyckats med vad som helst så långt men det väckte ändå en tanke, tillsammans med funderingarna om motivation för löpningen. Kanske ska jag skapa lite äventyr kring löpning och fysisk aktivitet för att komma ur detta? Det är värt ett försök i alla fall.

Planering

7 februari 2017 | Bloggar – Lillian Christiansson

Veckan har dragit igång och med den även funderingar på nästa äventyr. Rundan i Tjolöholm var nog lika utmanande för madamen som hennes matte och duon höll en ganska låg profil resten av dagen. Bra utdelning med andra ord!

Alla de där ställena jag tänkt i flera år att jag skulle vilja prova springa på har nu börjat bli avprickade och inför veckans runda surfas det runt på kommunens aktivitetssidor, kartor tas fram och studeras och längder på rundor ställs mot varandra.

Mitt i alltihop tittade jag på nya avsnitt av en av poddarna jag lyssnar på och där hittade jag en riktig guldgruva: en intervju med Kristina Paltén! Behöver jag presentera henne närmare? Innehar världsrekordet på 48 timmars löpning på löpband, har sprungit från Istanbul till Stockholm med en kompis och nu senast sprang hon igenom hela Iran ensam. Riktigt inspirerande att höra denna lugna och ödmjuka norrländska berätta om sina äventyr och hur hon tränar inför den både fysiskt och mentalt. På hennes hemsida kan ni se en trailer från löpningen i Iran.

Men jag fortsätter väl att studera kartan över Sandsjöbackas naturreservat och drar upp planerna för vårt nästa äventyr.

Utmanande höjdmetrar

5 februari 2017 | Bloggar – Lillian Christiansson

Velade lite fram och tillbaka men tillslut bestämde jag mig för att madamen och jag skulle springa Jägarns stig i skogen vid Tjolöholm. Vi har gått den flera gånger vovvarna och jag. I alla fall tror jag det men skyltningen är inte alltid så tydlig och jag kan säga att rundan har varierat från gång till gång.

Husse och Mr Filbunke hängde också med men deras plan var att strosa lite på slottsområdet och de gjorde de, ändå tills Mr Filbunke trampade snett och började halta.

Det är mycket som ska med när man ska åka iväg och springa, speciellt när man har vovvar med sig. Fick med mig det mesta men inte bältet jag har runt midjan att fästa kopplet i. Finns ju värre saker att glömma, bara att ta kopplet i handen och snedbelasta satan med hjälp av en övertaggad madam. Jo, hon är alltid övertaggad.

Ut i skogen drog vi. Upp och ner, ner och upp. Studsandes på murar och små halvnaturliga och vingliga trappsteg snudd på med livet som insats. För när man konkurerar om små plättar plan mark med madamen hamnar man ohjälpligt sist eftersom:

1. Hon har fyra ben, jag har två

2. Jag har starkare överlevnadsinstinkt än henne

3. Att komma först fram är inte lika viktigt för mig som madamen

 

Ett tag gick det väldigt långsamt och jag fick till och med gå en liten stund, var helt slut. När jag efteråt tittade på splittiderna såg jag att vi samtidigt hade gjort en stegring på 37 meter och det kan ju förklara en del. Det måste varit vid skylten "Utsikten". Den ingick nog inte i rundan men jag tänkte att rundan är ju inte så fasligt lång så lite utsikt kan man ju hinna med. Jo tack, matte flåsade runt på alla hala klippor i den bästa imitationen av astmatisk flodhäst. Tur att man är relativt ensam i den skogen.

Väl tillbaka vid bilen igen var jag helt slut. Att hålla koll på var man sätter fötterna samtidigt som man måste hålla koll på vart Kalle med kollen har tagit vägen är en utmaning som kräva fokusering.

Det var väl ungifär vad vi gjorde idag med andra ord.

Min lilla minnesask

4 februari 2017 | Bloggar – Lillian Christiansson

 

Jag kommer på mig själv ibland att jag drömmer mig bort. Bort till den tiden på året när man susar fram i linne och kortbrallor. När man kan känna den ljumna sommarvinden smeka axlarna samtidigt som man kommer in i en bris som doftar av syrén. Bäst är det på kvällen när man springer tillsammans med solen som sakta klättrar ner från himlen, då är alla dofter som starkast och fåglarna bjuder upp till konsert innan det är dags att stoppa huvudet under vingen för natten.

Det är lätt att tänka att nästa sommar, då ska jag se till att njuta ordentligt av dessa löprundor, så jag kan tänka på dem i november när det är kallt och mörkt. Eller februari för den delen. Men jag kan ärligt säga att jag gjorde det. Jag njöt i fulla drag av de där varma rundorna i våras och somras. Inget kunde förstöra mitt humör, må så vara att det var 26 grader, huvudet värkte och jag var långsammare än Skalman. Spelade ingen roll, varje runda var en njutarrunda.

Särskilt minns jag den när jag sprang 13 km i stekande sol en söndag i början på juni. Rundan avslutades med att linne och dojor åkte av och jag hoppade i havet. Tror det är sådant som kallas vardagslyx och att se guldkornen där man står. Vad än namnet är har jag lagt ner flera sådana stunder i min lilla minnesask. De stunderna minns jag sedan en dag i februari när lusten att hoppa i små tunna lycrakläder och ge sig ut i snålblåsten lyser med sin frånvaro.

Då drar jag på mig linne och brallor och hoppar upp på cykeln istället. Det som jag tycker är så förödande tråkigt blir istället räddningsplankan för att slippa frysa. För fryser, det gör jag inte på cykeln!

Senast bloggat

Hej!

Caroline Rydh – 20 jun

Gilla Allt om Löpning på Facebook!