Lillian Christiansson

Onsalabo som 2011 chockade sig själv med att anmäla sig till Göteborgsvarvet. Då var det svårt att springa 2 km. Sedan dess har det blivit fem Göteborgsvarv, en Halvklassiker, Stockholm Marathon och ett dussin millopp med tillhörande äventyr.

Lillian Christiansson

Intervallcirkus

20 januari 2017 | Bloggar – Lillian Christiansson

 

Jag har länge sneglat på fotbollsplanen som ligger i mina hoods. Har nämligen räknat ut att det borde vara förträffligt att köra asasnabba intervaller längs långsidan. Efter ett par års moget övervägande kände jag att det var dags. Har ju ändå lovat mig själv lite nytt på löparfronten och vad passar vä bättre än att riva av lite intervaller? Lägg till en övertänd madam så har man sitt äventyrsinslag klart. Lägg till två vovvar och saken är biff. Inte för inte som jag har taggen #enmänniskaochtvårandompunkter på instagram när det gäller dem. Litchiphoto heter jag där om någon är nyfiken.

Från början var det tänkt att bara madamen skulle med. Mr Filbunke är inte riktigt lika glad i löpning som vi andra men när han kom ut i hallen och tittade på oss smälte mattes hjärta och enhundsföresatsen flög sin kos.

Uppjoggen hade jag planerat till det intillliggande berget. Mr Filbunke gled in i sin roll som sinkande fallskärm i första backen och när det dök upp spännande lukter anpassades rollen direkt till kvarnsten och jag fick kraftig slagsida. Lovade mig själv att komma ihåg rollfördelningen till nästa gång och göra ett klokare val då men nu var det inte mycket att ångra, bättre att göra det bästa av situationen. Allt släpa på två hundar strax innan utsiktsplatsen blev dock för mycket och jag fick kapitulera de sista metrarna.

Väl på fotbollsplanen släppte jag lös hundarna så de kunde springa i sitt egna tempo. Eller jobba heltid som kvarnsten, valet stod dem fritt men jag skulle i alla fall ha dem ganska nära hela tiden. Räknade ner, satte fart och fick med mig båda två, varenda intervall. Det var tydligen roligast att hänga med matte trots allt och jösses vad roligt vi hade det!

Efteråt var det knappt att de orkade hoppa in i bilen och fredagsmyset har varit ovanligt lugnt i den Christianssonska soffan.

En favorit

23 oktober 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Jag startar i princip alla dagar med en smoothie. Är ingen frukostmänniska och behöver lite tid på mig innan jag kan äta och då passar en smoothie perfekt. Den kan man ju söla i sig framför datorn på jobbet medan kroppen sakta kommer tillbaka till denna dimensionen. När man går upp idiotiskt tidigt kan det behövas en soft övergång så man inte stannar i chocken hela dagen.

Med andra ord gör jag smoothies ganska ofta och har också hunnit med att avverka ett par recept. En av mina favoriter just nu är denna goda:

1 banan

2 tsk blåa pulvret från Nordic Superfood

1 kiwi

Juice från en lime

2,5 dl mandelmjölk

 

Mixa allt i en mixer och avnjut!

 

Förövrigt har jag tränat på att gå utan att använda vaderna de senaste dagarna. Går sådär och får mig att tänka på Kalle Anka - plattfotad med rumpan lite för långt ut. Prova själva får ni se. För att det ska bli rätt måste ni grunda med ett pass i en hållkäftentrappa.

Trappor

19 oktober 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Igår när jag var inne hos Anna och läste fastnade jag i ett inlägg om trappträning och blev genast sugen på det själv. Här ute på landet dräller det inte av trappor så trappträning är inget jag har till vardags. Kom då att tänka på hållkäftentrappan inne i Kungsbacka som jag testade i somras. I somras alltså, det var en stund sedan med andra ord.

Packade träningskläder, bytte om efter jobbet och drog dit direkt idag. Som ni vet har jag inte tränat löpning lika mycket som jag brukar de senaste månaderna och då blir ju konditionen lidande. Det kändes. Lika tydligt som en käftsmäll. Finns gott om utrymme för förbättingar med andra ord och det är ju trevligt.

Nu är det lite svårt att se hur lång den där trappan är på bilden. Därför räknade jag trappstegen så ni ska få en hint om hur lång den är.

185 trappsteg. 185 branta, ojämna små trappsteg där det gäller att ha fullt fokus på var man sätter fötterna. De trappstegen är från 1800-talet någonstans och det finns knappt ett enda rakt och plant steg. Inte många där man får plats med hela foten heller.

Första 70-80 stegen var jag rätt tuff och studsade upp för stegen. Någonstans där sätter mjölksyran in och det blev snudd på omöjligt att ta sig vidare, i mitt bedrövliga tillstånd just nu då. Jag kan vara rätt enivs när jag sätter den sidan till men att ta sig hela vägen upp i ett springtempo var stört omöjligt idag. Jag segare mig upp, försökte få ner lungorna innanför jackan igen för att sedan ta mig ner på darriga ben. Och så upp en gång till.

Tre gånger blev det och det inte i ett tempo som jag kan skryta med. Men jag gjorde det och det var vad som räknades idag. Att ta sig till bilen efteråt var ett smärre projekt. Att sitta och hålla in kopplingen var ännu svårare. Att stå upp på benen har räckt som utmaning resten av kvällen. Träningsvärken som lär komma efter detta är nog inte att leka med.

Höstväder och tunga trummor

17 oktober 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

 

I helgen var det jag och vinden. Inte på det där mysiga sättet att nu är det vi mot världen och vi hjälps åt. Så jobbar man inte med vinden. Snarare den formen att nu ska du få mesta möjliga pang för pengarna löparjävel, med motvind och kastbyar. Hösten gjorde sig också påmind och hade jag inte blixtrat till i löpargarderoben innan hade jag varit genomfrusen. Hade inte spelat någon roll hur snabbt eller långt jag sprungit, det hade varit isande kallt ända in till ryggmärgsvätskan ändå. Så jag var väldigt nöjd med mig själv att jag hade fått på mig en vindjacka. Det gjorde bara att jag saknade vantarna men de hoppas jag att jag får med mig nästa gång.

Det var ingen trist öppning på rundan, tvärtom! Jag var jättenöjd med min jacka. Trevlig runda var det också, även om inte benen var fullt så pigga som senast. Benpass som uppvärmning dagen innan funkar tydligen inte som uppvärmning alla dagar.

Det spelade dock ingen roll när jag än en gång fick upp en löpare en bit framför mig och hornen växte ut. Ni som hängt här ett tag vet att jag aldrig springer ikapp eftersom det bara skulle sluta med nesligt nederlag. Med ett undantag. Men det här var en långsam löpare, det såg jag direkt.

Det som var lite synd var att det var i slutet på min runda så jag hade inte jättemycket energi kvar, även om jag var beredd på att ta i det sista för att komma ikapp. Tyvärr svängde den av åt fel håll. Det kanske var min räddning. Då kom jag hem med lungor och hjärta innanför vindjackan och det är ju ett plus.

Vad gäller de långt framskridna diktatorsplanerna har jag lagt dem på hyllan just nu. Hittade en lista på Spotify som heter "Metal Goddesses". Bra riv i de flesta låtarna även om det dyker upp en och annan sölig ballad. Dock kan de fortfarande ha bra driv i trummorna så för stunden godkänner jag listan.

Att lyssna

12 oktober 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

 

Ni vet när man vaknar upp och känner sig helt slut och projektet att ta sig ur sängen känns som en tuff utmaning? Den känslan hade jag en morgon. Efter två intensiva dagar fulla av att klättra runt på stege och stå och måla i konstiga vinklar som aktiverar både den ena och andra muskeln som man normalt inte aktiverar i sitt kontorsråttejobb. Lägg till ett överkroppspass där man kände sig klen och la på lite extra vikter så det skulle kännas att man gjorde något. Krydda det med stelhet i övre ryggen så har ni en kort sammanfattning av status den morgonen. Antingen hade jag träningvärk från träning eller målarjobb. Och de delarna som inte hade träningvärk var jag stel i och en huvudvärk påannonserades.

Kände jag för att träna då? Nix. Kroppen behövde vila och det fick den. Sedan att vila hemma hos oss innebär att man är ute och går med vovvarna ett par gånger är en annan femma. Eller det är vad som gäller för matte i huset i alla fall.

Två nätter med för lite sömn senare och sedan en trött dag på jobbet där man sitter som en ostbåge i kontorsstolen gör ju inte underverk precis. När jag masade mig till bilen efter jobbet kände jag att det blir ingen träning den dagen heller.

Väl hemma åt vi lite mat och jag tog en sväng med dammsugaren och gjorde lite annat som hör till livets små glädjeämnen. Och sedan då? Jo, jag var ju sugen på att träna så det var bara att gå upp och sätta igång. Känslan att jag känner mig som en klenis som aldrig blir starkare dök upp även då och hur gör man bäst då? Jo, man lyfter tyngre. Alltså la jag på mer vikter på flera av övningarna och tog i för kung och fosterland.

Så nu sitter jag och inväntar träningsvärken som kommer göra det omöjligt att utföra någon annan form av träning än löpning med hängande armar. Det är OK om ni inte hejjar på mig när ni springer förbi mig i det närmaste. Jag kommer ju se ut som ett generalpucko med den löparstilen.

 

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!