Lillian Christiansson

Onsalabo som 2011 chockade sig själv med att anmäla sig till Göteborgsvarvet. Då var det svårt att springa 2 km. Sedan dess har det blivit fem Göteborgsvarv, en Halvklassiker, Stockholm Marathon och ett dussin millopp med tillhörande äventyr.

Lillian Christiansson

Receptet på lycka

7 oktober 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

(Tur att andra har med sig kameran ut och inte telefonen...)

Eftersom jag hade kört ett benpass dagen innan förväntade jag mig att jag skulle vara lite stum i benen och kanske inte komma åt det där riktigt pigga och snabba. Det spelade ingen roll, det viktiga var att få komma ut och springa, skit samma med tid och annat tjafs.

När väl middagen var lagad och äten och vovvarna hade fått sig en promenad var det dags. Skymningen började lägga sig och jag valde en runda i samhället för att få sällskap av gatlamporna, bara för att lyxa till det lite. Ny platta var nedladdad och inpluggad och så bar det av.

Pang, bom, vad hände? Redan i första steget märkte jag att här fanns inget av det förväntade sega och trötta, tvärtom! Benen svarade som de hade gasellblod i ådrorna och de fullständigt flög iväg. Vilken känsla att studsa fram med det där pigga klippet i steget! Här var det bara att tacka och ta emot, även om jag inte fattade ett skvatt.

På den berömda raksträckan, som passar sig fint att stanna och plåta på istället för att springa ikapp halvdöda löpare, blev jag nästan lite religiös. Solen hade gått ner och kvar var siluetten av landskapet med en fantastiskt orange himmel som tonade ut mot blått. Månen gjorde sällskap med sin fina skära och hela skådespelet var helt fantastiskt. Beslutet togs att det här var värt att föreviga och telefonen plockades fram i andakt. Synd att det sabla svinet hänge sig så att det inte blev någon bild. Istället fick jag musik på lägsta nivå som tack medan idiotmackapären tänkte under fem minuter och sedan bestämde sig för att nej, bilder jobbar vi inte med idag.

Det här med ny musik är ju lite roligt. Antingen snubblar man över något som sitter som en smäck på rundorna med bra beat och peppar förstklassigt, eller inte. Gruppen var inte ny men plattan men det funkade fint ändå tills det kom en sölig ballad. Naturligtvis i en uppförsbacke. Där och då la jag upp en plan för hur jag ska göra när jag blir stor och blir diktator. Då ska det bara finnas listor med bra låtar med riviga rytmer som passar för att springa fort till eller lyfta skrot så skjortan står rätt ut. Ett första steg kan i och för sig vara att fråga killarna hur det var man gjorde listor igen.

Gasellbenen fortsatte leverera och jag fullkomligt flög fram i gatlampornas sked. I en backe fick jag feeling och drog järnet. Nästan så jag fick låtsasknyta skosnörena längst upp men det var det värt! Till nästa backe var jag pigg igen och kunde göra om samma dumhet.

Tänkte i mitt stilla sinne att det känns säkert så bra för att jag springer så långsamt, förutom i backarna då, men se så var inte fallet. Tiden blev bra och hade det inte varit för sölet med idiotmackapären hade tiden blivit riktigt bra. Fast det spelar ingen roll. Det som spelar roll är att det var en av de bästa rundorna jag sprungit. Sju härliga kilometer åkte in på trivselkontot och dagen var komplett.

Saknad

4 oktober 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Den senaste tiden har det blivit mer styrketräning än löpning. Tänker att det kan passa bra med tanke på hälen. Och även motivationen. Har ju trots allt sprungit regelbundet i sex år så en period med lite mindre är nog inte fel. Det är ena sanningen, den andra är att nu är det så många pass styrka jag ska köra i veckan och när dessutom livet kommer emellan hinns inte allt med och då får löpningen stryka på foten.

I början kändes det rätt skönt för jag var trött på att alltid springa på samma ställen. Visst, det går ju att göra något åt, när man väl insett att det är där skon klämmer. Men det var skönt att vara ifrån lite.

Efter ett tag kände jag att jag började sakna det och i perioder med mycket att göra fick jag feeling varenda kväll. Funderade på om jag kunde strunta i kvällens plan bara för att snöra på sig dojjorna och ge mig ut. Resten fick sköta sig själv liksom, huvudsaken var att jag fick komma ut och känna friheten i att susa fram ute i naturen. Nu har jag inte slutat helt utan gör det inte lika ofta, även om det är regelbundet i sin litenhet.

Efterhand märkte jag också att jag saknade tiden när man bara har sig själv och sina egna tankar. Har inte märkt av det så mycket innan eftersom jag sprang ett par gånger i veckan alla veckor. Men nu när det går längre mellan tillfällena blev det tydligt. Tiden att tänka, lösa problem och ibland läka saknades plötsligt.

Eftersom man inte är värre än att man kan ta tag i saker och förändra struntade jag i styrkan i söndags till förmån för att komma ut och springa. Tanken var att göra båda men orken fanns inte. Då fick det bli löpning för det behövde jag.

Oj, vad det kändes bra! Som att vara hemma på något sätt. Att det var en strålande höstdag gjorde bara njutningen större.

Nackdelen med att köra lite mindre en period är ju att man tappar mycket och det snabbt. Vad jag kunde konstatera i backarna var dock att styrketräningen har gett resultat, benen tog mig uppför utan problem. Vad gäller konditionen finns det stor förbättringspotential och det är ju bara att ta tag i, om man vill.

Nu har jag bestämt att jag ska ut och springa imorgon. Inte för att jag måste förbättra konditionen eller köra fartintervaller för att jobba på snabbheten. Utan för att jag har lovat min själ.

En annorlunda runda

22 september 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Såhär hade det kunnat se ut. Om jag haft något annat än min telefon till hands.

Jag är ganska bra på att springa på i min egen takt, speciellt när jag är ute och springer för mig själv. Jag triggas inte av att springa ikapp folk jag ser helt enkelt. Det kan ha att göra med att jag oftast är långsammare än de jag ser och att försöka springa ikapp då skulle bara sluta med pinsamt nederlag. En överlevnadsinstinkt helt enkelt. Den gick dock över senast jag var ute och sprang.

Jag kommer ut från en kurva och en bit längre fram ser jag en nisse som är ute och springer. Ärligt talat måste jag ha läst av den trötta stilen och de stumma benen för jag vädrade direkt svaghet och hornen växte fram på nolltid: "Den där ska jag springa ikapp, han är chanslös!"

Han ligger på och sliter en bit framför mig och jag lägger in en högre växel. Förlorar honom ur sikte i kurvorna och krönen men så dyker han upp igen och jag fortsätter jakten.

På en lång raksträcka börjar jag med ögonmåttet räkna ut att jag faktiskt knappar in på honom. Vet att det är en backe längre fram och har jag då tagit ut mig innan den kan det bli pinsam omkörning där om jag har slut på krafter. Jag är beredd att ta risken och susar vidare. Får väl tänka om och köra ett tröskelpass helt enkelt.

På den där raksträckan med åkrar på båda sidor dyker helt plötsligt solen upp. En lugn och stilla solnedgång. Inte sådär färgsprakande och intensiv så man trillar omkull utan en mer poetisk och stilla. Här kommer då min senaste utvecklingspunkt in- jag stannar ibland och tar kort på mina rundor. Detta är något jag börjat med senaste veckorna och något jag tränar på. För jag har så djupt i mig att man inte stannar när man är ute och springer. Man kör på oavsett vad som händer. Skulle skosnöret gå upp kanske jag stannar och knyter det om det visar sig att det inte knyter sig själv igen i farten. Så jag tänker att nu kan jag faktiskt stanna och ta ett kort på den där vackra solnedgången istället för att bara rusa vidare.

Så jag stannar, plockar upp telefonen och tar ett kort. I farten sedan stoppar jag ner telefonen och gör mig redo för att springa ikapp uppehållet och det är då jag kommer till insikt: jag har tappar jeppen jag skulle springa ikapp! Jag ska springa till höger i korsningen (upp för backen) men han finns inte där? Rakt fram har han inte heller sprungit och till vänster orkar jag inte titta. Han har helt enkelt gått upp i rök, sprungit in på pizzerian eller fallit död ner i diket.

Jag fortsätter och springer och hoppas att jag ska se honom efter backen men icke. Han är puts väck och snopet får jag springa vidare medan jag konstaterar att jag får springa ikapp en halvdöd jeppe en annan dag.

Resten av rundan blir dock bra. Jag känner mig stark och de nyvunna musklerna i benen gör sig påminda, det är inte så tokigt det där med att bygga muskler i alla fall.

När rundan börjar ta slut är jag igång så bra att jag funderar på om jag inte skulle kunna hitta en extra liten sväng att springa. Nu när jag kommit igång och allt känns så bra. Dock inser jag att jag inte har en bra extrabit i huvudet, foten är inte tejpad och det börjar faktiskt bli lite kallt. Återstår att dra järnet i sista backen upp till bilen så man når den med blodsmak i halsen.

Ett bra resultat

14 september 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Du vet att det är mödan värt men det tar ändå emot för du vet samtidigt att det kommer göra ont. Ändå klär du på dig och tar fram redskapen. Efter att du djupandats ett par gånger slår du ihop händerna, sparkar till en grästuva och sätter igång. Det ska gå så fort det bara kan, resultatet är mer än välkommet men att göra är inte lika roligt. Speciellt inte under rådande omständigheter.

Eftersom du orkar hålla ett högt tempo börjar det brinna i musklerna men du ger dig inte. Svetten bryter fram och börjar rinna om dig. Tillslut är du så svettig att det droppar ner från hakan men du kämpar envist vidare. För det ska bli gjort och det ikväll. Även om musklerna skriker vill du inte lämna när hälften är gjort. Man är väl inget kycklingsbröst heller! Även om man ibland funderar på att bara skita i alltihop och lägga ner.

Till slut är du ändå klar. Snabbt som tusan ställer du undan räfsan, slänger av dig arbetshandskarna i friggeboden i farten och rusar in. Genom fönstret kan du sedan ge fingret till alla jefla myggor medan du stolt tittar på dina ihopräfsade gräshögar ute på gräsmattan. Du klarade dig med bara 10 myggbett! Känn på den, orkade ni inte mer? 10 på varje ben alltså.

Efter det är man ganska uppvärmd och kan dra upp till gymmet och lyfta satan. Garanterat myggfritt!

 

Imponerande

3 september 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Idag var det dags för Tjejmilen i Stockholm vilket är ett lopp jag aldrig sprungit. Det är på eller i närheten av min födelsedag och det är en av anledningarna till att det inte blivit av. Familjen har vid det här laget hunnit bli rätt luttrade vad gäller mina lopp men att låta dem fira min födelsedag själva medan jag springer lopp känns inte helt Ok.

Någon som däremot har hunnit springa loppet hela 30 (!) gånger är Evy Palm som dagen till ära hade just 30 som startnummer.

74 år ung och springa milen på under timmen tycker jag är grymt! Hur många är i den konditionen vid den åldern att de ens klarar av att springa en mil? Om man klarar sig från skador och sjukdomar måste det väl ändå vara något att föredra, att hålla igång och ta hand om kroppen genom aktivitet. Läs mer om dagens bedrift här.

En annan som också har förutsättningar att hålla igång är Madonna Buder, eller Iron nun som hon också kallas. 86 år gammal, eller ung, genomför hon Iron Man. Iron Man för sjutton! Nu har jag inte koll på tiden men jag tycker inte det spelar någon roll faktiskt. Hon simmar 3,8 km, cyklar 18 mil och springer 42 km. Det är ingen barnlek vill jag mena. Snarare långt som hoppsan skulle jag vilja säga. Många 86-åringar orkar inte ens gå 42 km.

En kort film om henne kan ni se på Youtube.

Nu när hösten står för dörren och man kommer på både den ena och andra krämpan som gör att soffan är ett bättre val än att ge sig ut och kriga i mörkret. Tänk då på dessa damer och säg högt för dig själv att visst kan du stanna hemma under filten. Visst ger du vika för latmasken och stannar kvar i värmen istället för att ge kroppen vad den mår bäst av.

Vi ses i höst!

Spara

Senast bloggat

Inga aktuella bloggar hittades.

Gilla Allt om Löpning på Facebook!