Lillian Christiansson

Onsalabo som 2011 chockade sig själv med att anmäla sig till Göteborgsvarvet. Då var det svårt att springa 2 km. Sedan dess har det blivit fem Göteborgsvarv, en Halvklassiker, Stockholm Marathon och ett dussin millopp med tillhörande äventyr.

Lillian Christiansson

Midnattsloppet - race report

22 augusti 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Midnattsloppet kommer ju ungefär samma tid varje år och jag har hunnit springa det ett antal gånger vid det här laget. Ändå hade jag helt glömt bort att det började närma sig och löpträningen hade inte blivit av lika frekvent som det var tänkt. Inte för att jag inte har tränat, tvärtom. Jag har tränat både styrka och löpning hela sommaren men löpningen har fått stryka lite på foten till förmån för styrketräningen de senaste veckorna. Semestern har varit rena träningslägret och de flesta dagarna har jag börjat med träning. Fast det är inget man pratar högt om i dessa tider då de allra flesta lider av dåligt samvete efter en period av soffliggande och furstligt moffande.

Tillfälle till långpass bjöds måndagen innan. Hade tänkt ta bussen en bit först för att det inte skulle bli så långt men vem försökte jag lura? Blev 14 km en riktigt fin sommarkväll. Tack vare detta passet kändes det ändå OK att loppet var på lördagen.Dagen till ära hade SMHI lovat regn och sedan jag sprang Stockholm Marathon 2015 är jag lite grinig när det gäller just att springa i regn. Jag var inte alls särskilt sugen under dagen och när vi hade åkt in och parkerat kom regnet igen. "Uppvärmningen" körde vi i bilen och som tur var för oss hade de flyttat starten. Nu hade vi parkerat 100 meter från starten och satt på första parkett. Lite tur hade vi ändå för när det var dags att leta upp vår startgrupp slutade det regna!

Starten gick och vi for iväg. Haren till kompis sprang i ungefär samma tempo och jag tänkte att jag ska fasiken försöka hänga på henne! Vanligtvis är hon mycket snabbare än mig men jag tänkte att det var värt ett försök. Vilket faktiskt var en ny upplevelse för mig för vi sprang mer eller mindre tillsammans de första 8 km. Jag brukar aldrig ha med mig någon som springer i ungefär samma tempo eller så kommer man ifrån varandra helt enkelt.

Löpningen kändes bra och jag var skapligt pigg. Det var alldeles lagom temperatur och en del som hände utefter banan. När jag hade krigat mig upp för masthuggsbacken var jag bra slut men belöningen är en underbar utsikt och en lika lång nedförsbacke. Dock är det ganska svårt att dra på som man vill nedför upplever jag då de flesta bromsar sig lite då. Det löste sig med att jag hittade en tjej som hojtade på och gjorde rent spår och jag la mig i rygg på henne och hänge på.

Så småningom sprang jag ifrån henne men under de ca 2 km jag sprang i närheten av henne var väldigt roliga. Hon växlade mellan att hojta att man skulle hålla sig ur vägen med att hojta peppande till alla runt omkring. Tack för den stunden vem du nu är!

Framåt Vegagatan höll krafterna på att ta slut och i den backen upp blev jag lätt illamående. Det som ändå är kul att märka är att jag kan bli trött men nu för tiden betyder inte det att jag är slut ett tag. Det kan räcka med att jag tar några steg så är jag på hugget igen. Och det fick jag känna på flera gånger under loppet.

Eftersom starten var flyttad var även målet flyttat (Way out west hade pajjat gräsplanen helgen innan) och det var jag beredd på mentalt. När jag susade in på slottskogsvallen var det svårt att inte tänka på Göteborgsvarvet men att då komma in på vallen och sedan springa vänster istället för höger var smått förvirrande och jag kom inte igång med slutspurten direkt.

Jag är nöjd med insatsen och känslan under loppet och det hela slutade med att det blev en riktigt lyckad kväll. Det är ju kul att springa helt enkelt!

Lite tankar om arrangemanget då:

Lite trist att de verkar ha dragit ner på kringarrangemang. Det var knappt några tält med utställare utan mest företagstält för de anställda. Utefter banan verkar de också ha dragit ner på ljusinstallationer och uppträdanden. Annars är det ett lopp med festivalstämning.

Stort plus till att de valt att ha fler toaletter denna gång. Tidigare år har det varit flera meter kö till några ynka bås och de flesta har rusat ut i skogen istället.

Aktiv semesterdag

14 juli 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Innan man går på semester är det lätt att tänka att man ska träna en massa under semestern. Då har jag ju oceaner av tid helt plötsligt, klart man hinner träna! Om man nu hinner träna när man jobbar, hur mycket hinner man inte träna när man inte jobbar liksom?!

Ibland blir det så och ibland inte. Igår insåg jag att det var längesedan jag tränade yoga så det kändes som ett bra sätt att starta dagen på. Efter att ha tagit i på mattan så svetten forslade står ju vovvarna med benen i kors och det är hög tid att gå ut med dem.

Bilskrället behövde sig ett uppföljande besök på verkstaden och när jag blev tillfrågad om passande dag valde jag faktiskt utifrån att det inte skulle vara för nära förra långpasset som blev efter att jag lämnade bilen förra veckan. Så efter att jag pillat i mig frukost och gjort lite andra viktiga saker var det bara att snöra på sig löpardojorna och springa in och hämta bilskrället. 16 km senare var jag lite mör i kroppen men jag hann precis in och hämta bilen innan de stängde.

Badet efter den dagen kändes rätt skönt kan jag säga.

Medtrafikanter

12 juli 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

 

När man är ute och nöter asfalt har man ju som bekant en del tid att tänka. Blir lätt att man tar sig en funderare kring det här med medtrafikanter eftersom man stöter på dem på olika sätt utefter rundan.

Jag har konstaterat att när jag är ute och springer på cykelbanan (jag bor ju på landet och där jobbar vi inte med trottoarer) är det ett helt annat förhållningssätt mot löpare än om man skulle drista sig till att springa på vägen. På cykelbanan håller man koll så fort man korsar en väg för så pass överlevnadsinstinkt har man ju. Om det skulle dyka upp en bil som ska korsa stannar de i princip alltid en liten bit ifrån och visar tydligt att spring du före o snabba löpare. Att ta den rundan som är på cykelbanan är med andra ord inga problem och det är bara att köra på. Gäller bara att hålla sig på ena sidan av banan så man inte viftar ner någon räsercyklist som kan komma susande.

När jag springer min sjua går en del av den i skogen och genom en kohage där det finns två grindar. Om det är någon i närheten av grinden öpppnar de nästan alltid för mig så att jag bara kan susa förbi. Lyckan är total och jag frustar ett tack i farten. Blir så glad när människor är så vänliga och tänker på mig. Nästan så man fäller en lyckotår och älskar hela världen.

Så kommer man till vägen och där blir man jävulens påfund. Vet inte hur många gånger jag råkat ut för detta. Det kommer bilar från båda håll och eftersom båda är väldigt viktiga och faktiskt har ganska bråttom blåser de på och hoppas att den andra bilisten stannar. Oavsett gällande trafikregler om att den som har "hindret" på sin sida ska väja. När sanningens mikrosekund då kommer och båda inte får plats utan att meja ner mig tvärstannar den på min sida och helt plötsligt har jag en kofångare som vill närstudera mina ben. I macroperspektiv.

Irriterad över att behöva stanna och tränga mig ut i spenaten för att komma förbi kan jag inte annat än undra hur det kommer sig att det kunde komma som en total överraskning att jag var på vägen och sedan i sakta mak skulle röra mig framåt på den? Eller borde jag kanske hoppa ut i diket för dessa viktiga bilister som med fara för livet slår sig fram på vägen på väg till sitt mål. Inte deras liv utan snarare mitt.

Eller är det så att hornen blixtsnabbt växer fram i pannan på bilisten när den ser en löpare på vägen och den där oförätten i sandlådan plötsligt ropar ut sitt behov av en blodig hämnd? För att sedan övermannas av en vuxens konsekvenstänk som gör att foten hamnar på bromsen sekunden innan kollision?

I så fall gör jag väl som vanligt, ber en stilla bön till löpguden, ger mig ut på vägen och håller tummarna.

Varbergsloppet- race report

11 juli 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

Målsättningen för dagen var klar även om jag inte pratade om det, var inte riktigt säker på att det skulle gå vägen så jag kände att det passade bra med ett mentalt mål. Jag ville slå mitt personbästa på milen som har stått sig i fyra år. Började bli lite dammigt med andra ord. Vet att allt måste stämma och var inte riktigt säker på formen men jag ville ge det ett försök.

Eftersom loppet startade först 16.00 hade jag god tid på mig att planera hela dagen. När det var dags att laga lunch hade jag tagit till ordentligt med tid men det slutade ändå med att jag satt och åt lite halvhårt råris. Ett ris som visade sig vara väldigt svårtflörtat och inte alls ville gå efter gällande föreskrifter vad gäller koktid. Mitt i denna halvtrevliga lunch slår det mig att jag faktiskt inte hittat min lilla ficka att ha telefonen i. Den som alltid brukar ligga och skräpa överallt och vara en ständig påminnelse av hur jag slarvigt sprider ut mig med mina löparprylar. Av en händelse gick jag förbi äldsta sonens rum och slänger ur mig frågan om han har sett den. Mer som en formalitet, oftast vet ingen i familjen var saker är när jag frågar. Ibland sker det dock under och han visste precis var den var!

Sent kom jag iväg och slog förmodligen hastighetsrekord på motorvägen. Kunde dock konstatera att jag säkert tjänade in en hel minut på att köra som en biltjuv. Det stämmer alltså som de säger de lärde.

Hämtade upp löparkompisen som hade hunnit gå igenom nervositetens alla stadier under dagen. Det var en viktig dag, uppställda mål skulle klaras och då blir man nervös.

Väl på plats hann vi både tappa säkerhetsnål till nummerlappen och stå i långa toakön för att strategipinka. Under tiden hann jag fundera på hur jag skulle lägga upp loppet. Jag gillar att ta det lugnt i början för att sedan öka när jag är lite varm. Insåg dock att jag inte kan slöspringa i början och slösa bort viktig tid om jag skulle ha en chans att slå personbästa. Bestämde mig för att vara lite snabb även i början.

När signalen gick bar det iväg och det blev en väldigt svår start. Hade för en gångs skull seedat mig in i en startgrupp och vad som hände var att alla sprang i ganska jämn fart vilket jag inte är van vid. Eftersom jag befann mig som i en kollektiv löparklump hade jag svårt att hitta mitt eget tempo och drogs med. Hoppades att jag skulle dras med på ett positivt sätt och inte springa in i väggen efter två km.

Framåt tre km började det bli tungt och jag fick slå av på takten. Blev lite piggare efter en stund men det var tungt, riktigt tungt. När jag springer snabbt och inte riktigt orkar har jag en tendens att spänna axlarna och tappa lite av tekniken. Hur mycket jag än tänkte på det och försökte slappna av och rätta till tekniken kändes det som att jag krabbade mig fram. Ibland nästan som jag stod still och rörde på de blytunga benen som i slow motion.

Vinden låg på ganska ordentligt på sina ställen och banan är lite trixig med en del skarpa svängar och varierande terräng så det gäller att vara med. Vad som slog mig var den trevliga musiken som spelades utefter banan på olika ställen. Till skillnad mot Göteborgsvarvet var det inga deppiga seglarvisor utan musik som gav energi och det var kul. Men kampen var min och jag krigade vidare.

Sista biten går efter den vackra strandpromenaden men den hårda vinden välkomnade löparna som en slägga från sidan. Lurigt är också att man ser målet långt bort och man kan förledas att ta i den sista biten. Den sista biten är dock ganska lång så man måste spara sig för att inte ta slut efter 9 km.

Eftersom jag tyckte det var riktigt tungt och fick kriga ordentligt från 3 km var jag rädd att jag dessutom skulle få en långsam tid för det var så det kändes. Känslan var inte bra men jag ville inte ger upp. Tänkte att jag gör mitt bästa så får jag se hur långt det räcker. Slår jag inte mitt personbästa denna gången får jag ta det en annan gång.

Väl i mål var jag tvungen att gå undan för att samla mig lite och må hyggligt igen. Först efter det kommer jag på att jag ska stänga av Runkeeper. Det tillsammans med att jag brukar starta den lite innan jag springer över startlinjen gör att jag har lite marginal. Vad förvånad jag blev när jag ser att tiden där visar på att jag nätt och jämnt slagit mitt personbästa. Spänningen innan jag fick resultatet var nästintill olidlig men tillslut kom det och visade att jag slagit mitt personbästa med 58 sekunder!

Grymt nöjd med tiden även om känslan inte var bra. Nästa gång vill jag få till den också.

Varbergsloppet leverade i vanlig ordning och hela arrangemanget har en festivalstämning över sig. Folk går man ur huse och står och hejar utefter vägen och lyfter fram oss löpare. Kul också att jag känner lite folk i stan så jag brukar alltid träffa på några jag känner.

Med det är semestern ordentligt invigd och vilken invigning sen då! Andra loppet i år och andra personbästa.

Trappträning

8 juli 2016 | Bloggar – Lillian Christiansson

En lunchlöpning var inbokad i veckan så att några vänner och jag skulle hinna riva av lite backar tillsammans innan lördagens lopp. Eftersom passet tyvärr blev inställt satt jag lite snopet med träningsväskan packad på jobbet och funderade på hur jag skulle lösa situationen. Inte för att jag helt nödvändigt var tvungen att få till ett pass innan jag satte foten i hallen hemma utan för att situationen gav utrymme för att tänka utanför den berömda boxen.

När jag satt där och filurade kom jag att tänka på en trappa jag spanat på i flera år och tänkt att: "där ska jag springa någon gång". Sedan har skador kommit i vägen och någonstans även det obekväma med att prova nya saker. Där och då kände jag att jag hade slut på ursäkter och det var bara att dra på sig löparkläderna, kolla in kartan och åka.

När jag stod där nedanför trappan kände jag mig en aning liten. För jösses vilken hållkäftentrappa jag hade hittat! Och det var någon där redan som flåsade upp och ner. Ve och fasa, skulle jag behöva vara social också? För trappan är ju inte så bred så någon form av interaktion skulle det behöva bli. Medan jag värme upp spanade jag uppåt lite och hoppades att den andra löparen skulle dunsta, men icke. Istället sprang han ner och frågade om jag skulle hänga med upp. Så fruktansvärt osvenskt. Och roligt!

Vi kämpade på i trappan, pustade ut högst upp och pratade lite medan mjölksyran stillade sig. Sedan ner och om igen. Denna okända löparkompis gjorde att jag sprang mer än jag hade tänkt, även om jag tillslut fick avböja med hänvisning till min häl. Har inte ägnat mig åt varken backträning, intervaller eller trappträning (bor ju på landet och vi har inga) det senaste eftersom det tar styggt på hälsenan. Ni hade jag fått OK på att prova och då behöver man ju inte slita av hela eländet med en gång tänker jag.

Efter den träningen var det knappt benen bar till bilen. De hade helt klart fått tillräckligt. Ursäkterna är helt borta vad gäller trappan så det är bara att planera in nästa pass. Då ska jag försöka komma ihåg att ta en bild från toppen också för den utsikten är inte illa.

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!