... men det gör jag inte

20 februari, 2013

Jag skulle kunna skriva om hur tråkigt det är när man inte känner sig inspirerad att sticka ut och löpträna... För att sedan fylla på med hur opeppad man blir när det blåser iskallt och det är tre minusgrader utomhus... För att sedan fortsätta med hur jobbigt det är att börja springa och märka att kroppen känns tung, magen känns konstig och hur man måste hålla igen med löpsteget för att inte trilla omkull på isbanan som ligger under fötterna... Avslutningsvis skulle jag kunna skriva hur fruktansvärt tråkigt det är när bilarna inte bländar av och man tvingas springa och kisa (alternativt kolla åt ett annat håll) och riskera att springa omkull bara för den sakens skull...

... men det gör jag inte.

Varför skulle jag lägga tid på att rabbla upp allt det negativa med kvällens löprunda? Vem skulle vilja läsa om något tråkigt? Vad tjänar det egentligen till att jag babblar på om allt som gick fel ikväll? Nej, så kan vi inte ha det.

Visst, jag var inte speciellt inspirerad av att snöra på mig löparskorna idag. Det kändes tungt att behöva gå ut i en iskall vind, medveten om att det skulle bli en både kall och hal löprunda. Men jag gjorde det ändå! Varför? För att jag vet så väl hur bra jag mår utav det. Jag tror inte det har hänt e-n  e-n-d-a  g-å-n-g (ja, jag var tvungen att bokstavera det för att verkligen understryka att det aldrig har hänt) att jag gett mig ut på en löprunda och mått sämre när jag kommit tillbaka än när jag stack ut. Tvärtom.

Så ut gick jag. Sträckte lite på kroppen, tänjde ut benmusklerna, startade Garmin och gav mig iväg. De första kilometerna... Ja, vad säger man? Tungt och tråkigt. Men sen ett par kilometer senare kom jag in i ett flow och dessutom in på en mysig landsväg. Jag bara önskar att jag hade haft förmågan att överföra det jag såg rent visuellt till att beskriva för er i text. En landsväg, en solnedgång och snö på fältet... Visst får ni upp någon form av suddig bild i huvudet? Bra, då lyckades jag!

Utan problem så tog jag mig fram över landsvägen, för att sedan svänga av ner mot stan igen. Väl hemma hade jag samlat ihop drygt en mil i skorna, utan att bli alldeles blåslagen av isbanan under fötterna (faktum är att jag inte trillade en enda gång) och med ett väldigt gott humör. Jag tänkte för mig själv; "Det är sånt här som gör att jag faschineras av löpning; nämligen hur jag alltid kan må så bra efteråt." Ni kanske tror att jag löptränar varenda dag, nu när jag skriver såhär?

... men det gör jag inte.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!