Löparglädjen

24 februari, 2013

 

Under en middag med goda vänner igår kom löpning upp som ämne och jag ställdes mot väggen: Hur kan jag tycka att det är så roligt??!! Och vad har hänt med mig, jag har ju hela mitt liv avskytt löpning och tyckt det varit dötrist??!!

Har ju funderat mycket själv på detta tidigare men aldrig riktigt kommit fram till vad det är som gör att jag helt plötsligt njuter av det. Tror att känslan av frihet är grundläggande, att man inte behöver rätta sig efter någon, det är bara jag, mina skor och min musik som behövs för att komma iväg och jag kan göra det vilken tid på dygnet jag vill. I det vardagliga livet är det så mycket tider att passa ändå och tid är en bristvara. Jag har även alltid varit en person som gillar att tävla mot mig själv, pusha mig lite till och känna av utvecklingen. Det är lätt att mäta sig själv i löpning, dagsform, kilometer tid, distans, att mördarbacken gick liiite lättare idag än sist.

 Men främsta anledningen till min njutning är nog att löpningen blivit min meditation, det kan vara fullständigt kaos i mitt huvud, tok-stressad, 10 000 saker på ”att-göra-listan” men får jag bara komma ut och springa en sväng (behöver inte vara långt) så lättar allt, tankarna skingras och jag ser allt med en klarare blick.

Veckan har, som jag förutspådde, inte bjudit på någon träning alls. Jobbet och övriga engagemang har tagit all min tid men både igår och idag lyckades jag ta mig ut i solen för lite löpning. Inga rekordrundor men väldigt sköna och efterlängtade. Men ny vecka bjuder på nya möjligheter och det ska bli skönt att få återvända till träningsrutinerna.  

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!