Med fart under sulorna

27 februari, 2013

Jag minns inte vem som sa det till mig första gången. Jag minns inte var jag läste det någonstans första gången. Jag minns inte mycket verkar det som... Men jag menar, hur ska jag komma ihåg var jag första gången fick reda på att intervaller ska vara jobbigt? Det är väl lite för mycket begärt, eller hur?

Men vi kan väl ändå enas om att när vi tränar intervaller så ska det kännas i varenda muskelcell. Man ska pinas, man ska känna blodsmak i munnen och man ska vara sådär skönt trött efteråt att endorfinerna kryper ut och sätter sig på utsidan av kroppen så man riktigt kan ta på dem! Precis så kände jag ikväll när jag tränade intervaller, 5x1000 meter för att vara exakt.

Uppvärmningen gick bra. Lubbade lite lätt där på cykelvägarna, för att sedan nå fram till min startposition för 5000-meterssträckan. Ett tjugotal meter längre fram såg jag en kvinna som drog upp sin cykel med tillhörande cykelkärra - totalt slut. Jag tänkte; "Nu sätter jag fart förbi henne, så kanske hon blir inspirerad och får upp tempot hon också!". Om hon blev inspirerad eller inte har jag ingen aning om, för där försvann jag som ett skott i natten...

Den första tusingen var helt klart den snabbaste.
Den andra tusingen var helt klart den näst snabbaste.
Den tredje tusingen var helt klart den "lättaste".
Den fjärde tusingen var helt klart den jobbigaste.
Den femte tusingen var helt klart den "skönaste".

Ungefär så kan vi sammanfatta det. För att sammanfatta i siffror kan vi säga såhär; 3:46, 3:47, 3:49, 3:53 och 3:54. Ni förstår vad jag menar, va? Svettigt, ansträngt och så-jäkla-skönt är orden som bäst beskriver hur jag upplevde dessa fem tusingar. Sa någon endorfiner förresten?

Tack, Free Run-pjuxen för att ni var så lätta idag!

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!