Endorfiner och frustration.

23 mars, 2013

Jag gav mig på milen idag. Har nämligen tänkt springa ett litet lopp här i Skövde om sisådär en månad. Det fanns olika distanser att välja och jag har valt 10k. Jag har inte gett mig på milen på väldigt länge, så började i lugnt tempo, snittade på ca 6 min/km den första km och sedan ca 5:50 min/km. Efter det låg jag mellan dessa och pendlade, mådde inte överdrivet bra (håll och annat jäkelskap som tröjor och byxor som inte sitter där de ska) och ville bara slänga iväg löparskorna och aldrig mer ta på mig dem. Det var alltså inte speciellt roligt. Men sen hände något, när klockan visade 5 km och jag vände och började vägen tillbaka, fylldes benen med ny energi, vart den kom ifrån vet jag inte, men jag är glad att den kom. Efter det snittade jag på ca 5:30 min/km och sedan gick det bara snabbare och snabbare. Den 10e km snittade jag på ca 4:40 min/km, om jag inte missminner mig totalt. Anledningen till att jag inte är helt säker på tiderna är att min dator vägrar hitta min Garmin och jag kan därför inte se hur löpturen var, så jag får försöka komma ihåg vad de stod på klockan de gånger jag kollade på den under turen. Därav min frustration, jag har haft problem länge med min klocka. Får se om killarna/tjejerna på Garmin kan hjälpa mig bättre nu än i somras/höstas. Hur som helst. Turen gick jättebra (i alla fall den sista halvan) och jag hade ett skönt tryck i benen. Det är dagar som denna jag älskar löpning. Och hatar teknik.

Klockan visade på 10 km på 56 minuter och 10 sekunder. Helt okej med tanke på att min kropp är sliten efter veckans träning och att var såpass längesen som jag gav mig på milen. Nöjd.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!