Nöjd, stolt och sjukt trött

2 april, 2013

Att träna tillsammans med någon är alltid så peppande och gör att man vågar ta ut sig lite mer än om man tränar ensam. Därför valde jag idag att besöka Västerås Löparklubb tillsammans med min parhäst. Vi behöver båda bli lite piskade ibland och ta oss ur bekvämlighetszonen. Jag har tidigare haft mailkontakt med en av deltagarna i klubben och fått bekräftelse på att alla är välkomna och det finns absolut inga krav på att man ska klara ett visst tempo eller så utan vi håller ihop och väntar in varandra. Välkommen!

Javisst men hej och hå när människorna man möter är Ultralöpare som enkelt springer 10 mil och 24-timmarslopp och här kommer lilla jag som försiktigt yttrar att min maxdistans är 15 km. Shit vad har vi gett oss in på? Visste att det var fartlekar på dagens träningspass men här ändrar de lite grann med att införa 1000 meters intervaller istället. Så långa intervaller kör aldrig jag för jag orkar inte hålla så högt tempo under så lång tid,vilket kanske beror på att jag går ut för hårt. Men Ok strunt i det nu... nu kör vi.

Vi börjar springa och det är trevligt då vi pratar glatt om vilka vi är osv men ganska snart börjar flåset sätta fart och att prata blir bara svårare och svårare och både jag och parhästen känner att vi kommer aldrig orka hålla det här uppvärmingstempot och hur länge hade de tänkt att vi ska springa egentligen? För de som känner till Västerås så startade vi vid Bellevue och började springa in mot Gryta. Vi passerar Gryta och kommer in på Rönnby och fortsätter ut mot Skultuna. Snälla stanna...vi ska ta oss tillbaka hem också. Herregud vad pinsamt om vi på något vis bangar ur redan nu. 

Vi stannar till vid Skultunavägen och kör våra intervaller. Planen var 4 x 1000 meter men kände oss ganska nöjda med 3 x 1000 meter. Det var tungt och det börjar strama baksida lår och vader. Hur 17 ska jag orka ta mig hem igen. Men tempot hem är betydligt lugnare och det kändes skönt att varva ned och återigen kunna berätta om våra mål och höra andras mål med sin löpning. Allt som allt så blev det en tur på nära 11 km och mycket tack vare min parhäst som för övrigt är den bäste på att peppa och hon lyckas alltid få mig att känna att vi tillsammans har gjort bra ifrån oss.

Så nu sitter jag här, apatisk och lite lätt hög av ångorna från Tigerbalsamet som förhoppningsvis ska lindra smärtan i lår och vader...men jädrar i min låda vad jag är nöjd. 

//Martina

Taggar

löpningMartina

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!