Underbara morgontransportlöpning!

4 april, 2013

Jag lämnar en varm och mjuk säng. Min sambo somnar om. Det är mörkt. Smhi-appen säger att det är tre minusgrader. Jag stånkar mig fram genom lägenheten som just nu närmast kan beskrivas som ett kaos eller en hinderbana. Jag river fram en extra tröja och ett par vindbyxor ur väskan som självklart står näst underst i högen. Jag hackar tänder. Igårkväll tänkte jag att det skulle räcka med vinterlöpartights, underställströja och vindjacka men när jag är sängvarm och hackar tänder plockar jag på mig lite extra. Jag ångrar mig hela tiden. Jag vill inte. Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag en gång i tiden har älskat morgonlöpning. Idag vet jag inte varför.

Jag tar mig ut genom dörren, lämnar snusande sambon under det varma täcket. Den lyckosten! Någonstans över huset kommer det en sol. Jag springer mot halvmånen, på gångbanan, i den lätta nedförsbacken. Det är inte många bilar ute. Klockan är 6:16 en onsdag i Biskopsgården. Jag tar mig över vägen och fortsätter och är glad att det är nedförsbacke första biten. Kölden biter tag i kinderna och näsan på mig. Det ryker ur munnen. Ännu fryser jag.

Jag möter en hare på gångvägen. Den verkar bli lika överraskad att se mig som jag blev över att se den. Den hoppade snällt tillbaka in i den trädgård den kommit ut från. Jag har mött någon cykel, och ett par personer väntar på spårvagn, men i övrigt är det lugnt. Jag börjar minnas vad som är så härligt med morgonlöpning. Lugnet. Tystnaden. Tempot. Mörkret som blir till ljus. Luften. Luften är ren och det doftar väldigt gott.

När jag kommit ungefär fyra kilometer är jag någonstans runt "Jalle-bralle" (Hjalmar Brantlingsplatsen). Jag börjar här inse varför jag sagt till mig själv att aldrig springa längre än fem kilometer på morgonen. Energin är tokslut. Inte konstigt med tanke på att jag springer på gårdagens middag. Jag har inte ens druckit vatten.

Jag kommer upp på Göta Älvbron efter ett hårt slit. Uppförsbacken är inte att leka med. Den cykel som körde om mig på vägen upp håller jag däremot på samma avstånd hela vägen upp. När jag väl kommer upp en bit ser jag solen som sakta stiger över Gamlestan (tror jag?). Solljuset är sådär underbart orange-rött som det är bara den första stunden på morgonen och den speglar sig i Göta Älv som ligger nästintill spegelblank. Det är en fantastisk utsikt och jag kan inte annat än att le, trots att jag har det jobbigt med både muskler, skalle och andningen. Pulsklockan har inga batterier i sändaren, så den ligger hemma på köksbordet. Men jag tänker att detta är min sista uppförsbacke - så nu tar jag det sista. Snart går det utför.

När jag vänder neråt på Göta Älvbron har jag inte långt kvar. Jag kommer ner, springer mot Nordstan och tar sedan Norra Hamngatan upp till kontoret. Väl framme köper jag en kartong mjölk med blåbärssmak på 7-eleven innan jag tar mig två trappor upp till jobbet för att hämta väskan med ombyte och duschsaker. Väl i duschen på gymmet känns det som att klockan är sju på kvällen istället för sju på morgonen. Jag inser att jag inte druckit mitt kaffe ännu. Galet!

Jag funderade under tiden jag sprang varför det var så jobbigt. Jag sprang ju långsamt. Det visar sig sen att jag har dålig hastighetskänsla på morgonen. Jag snittade på 5:59 min / km. Jag trodde att jag höll 6:30...

 

 

 

Väl tillbaka på jobbet gjorde jag en stor kopp kaffe och satte igång med dagens arbete. Jag var skönt uppumpad, varm, pigg och fräsch!

 

Ikväll blir det jogg hem från jobbet istället. Jag funderar på att ta den andra bron över för att se hur lång den vägen blir. På fredag ska jag återigen morgonjogga till jobbet, men försöka att dricka lite innan, och kanske äta lite frukt?

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!