Rakaste vägen... nästan

8 april, 2013

Det har pratats en hel del trailrunning i huset senaste veckan och det blev inte mindre av att Runners World damp ner i brevlådan med en extratidning om just trailrunning. Jag har blivit mer och mer sugen att testa, men jag har också insett att det ligger en hel del snö kvar i skogarna. Men i går kunde jag inte stå emot. Jag skulle hem till mina föräldrar och hjälpa till med en uppdatering av GPS kartor, så efter att ha hört mig för om jag kunde få skjuts hem om jag sprang dit, så beslutade jag mig för att försöka springa dit "rakaste vägen". Dvs är det en skog i vägen så springer jag igenom den, är det en åker i vägen så springer jag över den osv. Till saken hör att det just finns en skog i vägen den första kilometern :-) Jag snörade på mig mina stackars Adidas AdiZero Boston 3 (definitivt inga trailskor) och drog iväg "åt fel håll" inne i villaområdet där vi bor. Jag började med att halka runt på en snöisig traktorstig som leder bort mot en annan del av området och ganska snart så störtade jag in i skogen mellan två villor.
 
Väl inne i skogen så tyckte jag inte det såg så illa ut som jag hade befarat. Det var en del snö, men också en hel del barmark mellan snöfläckarna. Det lutade ganska brant uppåt till att börja med, men väl uppe på krönet på det lilla berget så gick det utför och det var en härlig känsla att släppa på och hoppa som en bergsget mellan stenar, isfläckar, träd och buskar. På vissa ställen fick man dock ta det väldigt lugnt för att inte halka. Det här gick ju bra! Skitkul! Men ganska snart så började snömängden på marken bli mer påtaglig och till slut så fann jag mig pulsandes genom ett område fullt med tät vegetation där jag stundtals trampade ner till knäna i snö.
Jag lyckades dessutom trampa ner i en vattenpöl med iskallt vatten. Det gick inte längre att springa och jag insåg att det skulle fortsätta så här om jag fortsatte på min utsatta väg, så jag fick se mig besegrad och styrde om kursen rakt ut mot vägen (som Runkeeper visade mig fanns någonstans inte så långt ifrån där jag var). Efter att ha brottats med ett björnbärssnår och precis undkommit att riva upp tightsen på en vilsen rosbuske så stapplade jag till slut ut på vägen och fortsatte springa. Efter kanske 500 m så såg jag chansen att lämna vägen och plöjde vidare i utkanten av en golfbana och sedan över en kort sträcka lerig åker. Efter åkerpassagen så vägde mina skor säkert ett kilo styck, så jag sprang vidare skrapandes mina fötter mot underlaget för att bli av med leran. När jag tittade upp insåg jag att jag var på väg rakt ut på flygfältets start- och landningsbana... kanske inte så bra att springa där... Det blev alltså ytterligare ett nederlag för min "rakaste vägen" satsning när jag fick vända tillbaka mot vägen igen. 
 
Efter lite mer landsvägslöpning så fick jag möjligheten att springa rakt över ett ganska stort fält som vägen annars går runt i en båge. Det var hyfsat torrt, men väldigt ojämnt underlag, så jag fick konstant titta neråt för att inte trampa snett. Höll ändå ganska hög fart, så snart så började det kännas i benen. Helt annan löpning än på asfalt så klart. Kände också att magen fick jobba en hel del. Perfekt! Väl över fältet så hade jag tyvärr inget annat val än att följa vägen då den passerar över järnvägen. Att springa rakt över spåret kändes lite väl hardcore. Sista biten sprang jag genom lite bostadsområden och fick avsluta med att springa några hundra meter i ett litet skogsparti med elljusspår. Men jag sprang så klart inte efter spåret utan upp och över en höjd med stenar stubbar och annat skoj. Jag lyckades pricka helt rätt och kom ut ur skogen alldeles nedanför mina föräldrars balkong. Exakt 7,00 km blev det. Inte långt, men väldigt annorlunda. 
 
Den här turen gjorde mig glad! Det var kul och glädjen hängde kvar resten av dagen. Ser redan fram emot att springa på stigar i skogarna när snön har försvunnit. Tyvärr så måste jag ju nu införskaffa ett par trailskor... 
 
/Henrik
Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!