2 etapper av 3

10 april, 2013

Kommer ni ihåg gympalektionen i grundskolan när man skulle stå och hoppa/springa i tjockmattan?  Det var tydligen bra för benen enligt den overallbeklädda idrottsläraren som visslade hårt i pipan om man fuskade. Erkänner...jag fuskade och jag gjorde det ofta. Skolans idrott var sorgligt nog ingen favorit och jag tror med handen på hjärtat att det är många som har några få jobbiga upplevelser därifrån.

Hur som helst, jag vill att ni letar reda på den där känslan och de tunga benen och håller kvar den känslan ett litet tag till. För jag vill att ni också ska känna hur det är att uppleva känslan av att benen är som fyllda med bly.

 

Idag genomförde jag 2/3 (nästan...lite halvt så där) av Duathlons distanser. Började med 20 km tempocykling (har nu bara 1 minut att jaga ifatt :-)). Blåsigt med växlande motvind och det gick snabbt till det att mjölksyran började bränna i benen. Varvade ner i ytterligare 3 km för att sen direkt efter påbörja en löptur. Från början var distansen satt till 5 km löpning (precis den distansen är också den sista duathlonetappen). Lite stretchning kände jag var på sin plats innan jag stack vidare då benen är så äckligt stumma varje gång jag klivit av cykeln och jag kan nästan känna blodet pulsera i dem.

Sätter på klockan igen och börjar springa. Det är här tjockmattan kommer in (ni befinner er väl fortfarande hoppandes på tjockmattan i gympasalen?) och den känslan av blytunga ben som samtidigt nästan känns lite bortdomnade är så obehaglig. Just då kände jag genast för att nu är det dags att fuska. Dessutom var jag stelfrusen om fötterna, som inte jobbar nämnvärt vid cyklingen, och varje gång jag satte ned fötterna var de som stora isklumpar. Bestämde mig för att det får nog bli 3 km löpning istället och intalade mig att det är ju faktistk första gången jag blandar cykling och löpning direkt på varandra. Överraskande nog var jag nöjd med det beslutet. 

Tog en vända in i skogen och det blev en del hoppandes över stockar, stenar, snö och is och precis som min man beskrev i ett tidigare inlägg så är terränglöpning riktigt roligt. Värmen kom tillbaka i fötterna igen och den stickande upptinande känslan tog över. Efter 3 km började den tunga löpningen släppa och det gick mycket lättare, det var som om benen hade fått nya krafter. Det hela slutade på 4 km och jag är glad att jag hamnade någonstans mittemellan vad jag hade försökt att sikta på från start. 

23 km cykling och 4 km löpning på EN DAG är en riktigt bra facebookstatus i mitt tycke!

/Martina

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!