TEC 100, tävlingsrapport efter 161km

16 april, 2013

Jag klarade av årets första kraftprov, TEC 100. För den som missat mina tidigare inlägg om den tävlingen är den 161km. Straxt efter 7.00 hoppade jag på pendeltåget mot Stockholm City. Som mina två tidigare TEC sprang jag även här med min jobbarkompis Stefan. Han bor längs samma linje, så vi möttes på tåget och skakade på huvudet och undrade vad vi höll på med. Att vi inte lärt oss efter våra två tidigare lopp. Med några byten var  vi äntligen framme vid Ensta gård i Täby. Vi var ute i god tid, så det var ingen trängsel vid nummerlappsutdelningen. Även i omklädningsrummet var det lungt. Som vanligt kom frågan, långa eller 3/4-tights? Varför bryta ett vinnande koncept,  det blev 3/4-tights. Fötter och delar på kroppen (ej namngivna) där skav kan uppstå smörjdes eller tejpades.
Nytt med årets upplaga av tävlingen var att de hade ett stort tält där man varvade, hade matkontroll, samt bord man kunde ha sin utrustning på. Det fanns bord inget golv i tältet, vilkte gjorde att alla ställde en eller flera väskor på borden, utan att visa hänsyn. Själv hade jag en bag för kläder och dyligt och en mindre låda för det jag skulle ha under tävlingen. Nu fanns det ingen plats över huvudtaget på borden så även lådan fick stå på marken. Det är inga problem i början av loppet, men efter 10 timmar börjar det bli långt ner och böja sig. Många hade även ställt sina väskor på bänka som fanns i tältet.Personligen hade jag sett någon form av reglering av detta att väskor skulle förvaras under bordet. Jag vet inte om en fläck eller två på sin väska spelar någon roll, för att underlätta för alla medtävlnde.
Jag hängde i tältet i alla fall och snackade med gamla bekanta och nya som jag bara fått nys om på Twitter. Träffade på Sandra, som även hon ska springa i UTMB i sommar. Träffade även Marcus och Daniel, som jag sprang i England med i höstas, som skulle ta sig an TEC.s utmaning. 10 min innan start var det en kortare genomgång av tävlingsledningen om olika praktiska detaljer. Banan hade blivit omdragen på några ställen på grund av snö och is.


Bild lånad från X-Kross. Foto:Johan Stegfors

10.00 gick starten och startfältet började röra sig i regnet som var. Det flöt på bra även om det fanns en trång passage i början där man i princip fick springa på led innan man kom ut på en cykelväg. Vi försökte hitta vårat tempo, vilket inte är så lätt när det är folk som springer både snabbare och långsammare runt en. Kilometrarna började i alla fall ticka på. Sedan våra två TEC innan hade vi bestämt vilka backar vi skulle gå i och var vi skulle springa, det var inget snack oss emellan om den saken. I och med banändringen blev det en ny backe redan efter 1,5km, vilket var helt ok för oss. Tyvärr gjorde det att man inte följde kanten av Rönningesjön som man tidigare gjort, vilket var en trevlig del av banan. Första varvet gjorde vi på straxt under 60min, vilket var riktigt under vår drömgräns. Jaja, det kommer gå lånsammare nästa varv när startfältet smetat ut sig och man inte sugs med av farten. Nästa varv gick lika snabbt, konstigt det kändes inte så fort och allt kändes så bra....Nu borde varningsklockorna ringa !!!!! Det är ju så lätt att gasa på i början när man inte är trött. Vi stånkade på flera varv i samma takt. I varvningen hade vi system hur vi skulle göra, så där gick det hyfsat snabbt. Efter ca tre timmar slutade regnet, vilket var en lättnad, det räcker att bli bölt innifrån av svett. När jag springer ultra lopp har jag för vana att alltid, eller i alla fall oftast hälsa på de jag springer om, kanske växla ett ord med dem också. Jag vet själv att det är uppmuntrande att någon säger hej om man skulle ha en jobbig period. Det var en kille som vi sprang med en bit som undrade om vi hade sprungit tillsammans på SUM förra året. Jag tittade upp, visst var det så. Vi snackade lite om det loppet innan vi kom ifrån varandra. I och med att man inte springer så fort (om man jämför med marathon eller 1/2 marathon) kan man snacka under tiden. Under det sjätte varvet hade jag en svacka, och kände mig orkeslös. Det ledde till negativa tankar. Som tur var träffade vi Andreas Falk i varvningen. Han frågade hur läget var och vi berättade att vi låg väl under vår absoluta drömtid. Han gav oss då ett råd som vi följde resten av tävlingen, vilket skulle visa sig senare  förmodligen vara vår räddning. Han undrade även om han fick hänga på oss någon gång under natten på ett varv. Unisont sa jag och Stefan ABSOLUT !! När en landslagslöpare för ultralandslaget vill springa med en känns det hedervärt, även om vi känner honom sedan förut.
Varvet efter det kom jag ur min mentala svacka. Vi fokuserade på rådet vi fått och körde på. Kroppen började bli sliten kände man, men under kontroll, vi rörde oss framåt hela tiden. Vid varvningen efter 8 varv tog vi ett planerat lite längre stopp. Stefan kollade till och tejpade en tå som började göra sig på mind. Jag fyllde på energi-gels och såg till att våra flaskor fylldes. De som jobbade i vätskestationen fick upp rutinen efter några timmar. Första två varven fick jag lov att fylla min flaska själv, medan senare så frågade de vilken smak man ville ha på sportdrycken och ordnade det. Det slank för övrigt ner en halv hamburgare o lite pommes under stoppet. Jag träffade en bekant och växlade några ord med honom. snackade med honom en gång efter varv 6 och han kunde inte fatta att att jag såg så pigg ut när jag två varv tidigare sett riktigt sliten ut. Det kan vända snabbt helt enkelt. Vi tog oss tid att ringa hem och säga god natt till våra familjer medan vi började gå. Vi gick faktiskt nästan till 1km-skylten, det längsta vi gick under hela tävlingen. Det började skymma under slutet av varv 9(har jag för mig att det var), så det blev pannlampa på vid nästa varvning. Kilometertiderna sjönk som förväntat när det blev mörkt. Det var då främst i skogen, bland lera och rötter vi saktade ner. Det var ingen fara på taket för vårat drömmål, vi låg på eller inte långt ifrån det varje varv.
Vid varvningen efter varv 11 stod Andreas och väntade på oss. Mera sportdryck och sedan iväg! Vilket bra löpsällskap det var när vi kanske var som mest sociala. Han snackade på för fullt om allt möjligt. Vi ställde en fråga eller gav ett påstående och vipps var han igång. Under hela varvet så var han så proffsig att han låg ett steg bakom oss eller sist när det var stig och man fick springa på led. Han sa innan att han ville springa ett varv med oss, men i varvningen ångrade han sig och ville med på ett till, vilket vi inte sa nej till. Det blev ett varv till med samma koncept, mycke snack hela vägen runt. Han räknade åt oss under första varvet med honom på tidsmarginaller till vår drömgräns och kom fram till att det var god marginal. Vid varvningen och där han slutade springa med oss sa han att vi skulle ha chans att komma under 18 timmar. Det kan inte vara möjligt tänkte jag med min utmattade skalle och slog bort den tanken. Nu var det bara tre var kvar och livet började kännas ok. Vid sista varvningen kollar vi hur mycket tid vi har kvar till 18 timmar och inser att det inte är görbart. En pytteliten tävlingsdjävul säger att det vore kul att komma under 18 timmar, men det skulle innebära att vi skulle få göra sista varvet på 60min. Det skulle vara en sänkning med ca 10min mot våra senaste varv. Det föll på den självklara omöjligheten. Vet inte om vi skulle ha klarat det om vi siktat in oss på det när vi släppte Andreas, men jag är tveksam till det. Kanske om någon hela tiden hade koll på tiden och farten åt oss, men jag är ändå skeptisk. Vi betade av det sista varvet med en inre glädje. Nu var plågan snart slut. Vi satte ner våra vänsterfötter samtidigt på tidtagningsmattan och klockan stannade på 18:09:44. Det blev ett nytt personligt rekord för oss båda med ganska precis 3 timmar!!! Väl i mål stod vi bara stilla och kunde inte fatta vad vi gjort. Mia kramade om oss och gav oss våra bältesspännen. En kille kom fram och det visade sig vara 4.an, som bara hade kommit före oss med någon minut eller två. Jag lade in en beställning på en våffla medan jag samlade ihop våra prrylar. Sakta linkade vi mot omklädningsrummet, mot en välförtjänt dusch och bastu.
                                                       Efter målgången. Foto:privat


Söndagsmiddag med återhämtningsdryck! Foto:privat

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!