Positivt besked, eller...?

28 april, 2013

Efter tisdagens backintervaller så kändes det en aning mer i vänstervaden än tidigare. Det satt någonstans i övre delen, i princip i knävecket, men ändå inte. På onsdagen så var jag i valet och kvalet om jag skulle vila helt eller om jag i alla fall skulle ta ett distanspass. Nu fick det bli det senare alternativet, vilket inte nödvändigtvis var rätt val. Smärtan blev lite värre, men det verkade som om det blev bättre av rörelse. Som värst var det efter att jag hade suttit en stund eller skulle upp på morgonen. För att inte gå och dra på något i onödan så bestämde jag mig för att boka en tid hos Access Rehab och fick en på fredagsförmiddagen.

Väl på väg dit så kändes det riktigt bra och jag började fundera på om det inte var lite onödigt ändå. Nu vet jag ju att det går upp och ner, och att minsta lilla ansträning kan göra att man är nere i källaren igen. Efter behandligen, med bl.a. elstimulering med nålar och härligt(?) kännande, tryckande och masserande på det ömmande området kom vi väl fram till att det inte rör sig om en bristning i alla fall. Nu är mina vader lite kraftigare än genomsnittet så det gör ju dem också mer utsatta för skador och jag borde nog se till att ha återkommande massage av dem, vilket ju är något jag har tänkt på senaste tiden. Det är inte alltid lätt att hänga med i vad naprapaterna säger, i det här fallet så var de två som tryckte på mig, men vi kom i alla fall fram till att det förmodligen är den inre vadmuskeln, soleus, som bråkar lite.

På inrådan från Andreas blev det en vilodag på lördagen. Nu hade jag inte någon större lust att springa då heller, eftersom behandlingssmärtan satt i ganska länge faktiskt. I dag, söndag, däremot så ville jag testa med ett ganska så flackt distanspass för att se hur vaden reagerade. Fram till c:a 6 km kände jag egentligen inget alls, sen kom det lite, men jag kan egentligen inte kalla det för smärta heller. Jag hade ingen plan för dagen, utan de kunde bli allt från 4-5 km upp till en halvmara, beroende på hur det kändes. På programmet stod det 90 minuter distans och det var så det fick bli till slut. 90 minuter i knappt 5:30-fart och vaden kändes ganska så OK hela vägen. Vi får se nu i eftermiddag hur det blir när jag stelnar till lite, men jag tror att stretchen efteråt gjorde lite nytta faktiskt. Så här långt ett ganska så positivt besked ändå, men Lidingö Ultra 26 km är trots allt fortfarande lite i farozonen.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!