När man upptäcker löpspåren på Billingeberget.

11 maj, 2013

I torsdags kom min vän S till Skövde och det var ju himla trevligt. Vi drog upp till Billingeberget och sprang den gröna milen som finns där. Det var trevligt att ha sällskap under löpturen, något som jag inte är bortskämd med, men å andra sidan, för de mesta trivs jag bäst när jag får springa själv med min musik. Men ibland är det ju såklart roligt med sällskap, speciellt när det är någon som man inte träffat på länge. Det var en lugn och skön tur. Så roligt att springa i skogen också och inte på asfalt bland bilar.

Idag drog jag ut på en joggingtur, sprang in på en vandringsled och hamnade tillslut på ett löpspår på Billingeberget, den lila 10 km. Eller ja, jag sprang inte hela, kom in när det var 4 km kvar på banan. Och de räckte ska jag tala om. Den lila banan är väldigt, med betoning på väldigt, kuperad. Men någongång ska jag ge mig på hela banan. Hur som helst. Dagens tur var inte rolig någonstans, förutom när jag var klar. Jag var så trött i huvudet och benen var tunga. Hade ingen bra medelhastighet och jag gick några gånger, efter mördarbackar vill jag tillägga, men sprang för det mesta. Jag försökte trycka på, men min kropp vägrade lyssna, så jag lyssnade på den istället och sprang i ett behagligt tempo, även om det inte var så snabbt, jag kom ju runt i alla fall.

Har även köpt något som jag lovat mig själv att jag aldrig ska köpa. En "väska" som man har runt armen för mobilen. Jag tycker att det verkar så himla klumpigt att dra runt på en sådan, mobiler nuförtiden är ju inte så små precis. Men eftersom jag nu börjat springa i skogen på stigar och spår som jag inte känner till så bra och det är rätt så ensam i skogen, vill jag hekt enkelt ha med min mobil. Just in case. Och det funkade bra faktiskt, var inte så störande som jag trodde att den skulle vara. Och det betydde ju också att jag kunde fota lite under mina promenader.

 

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!