Hjärtfel, träning och mina knasiga tankar kring det

13 maj, 2013

Det har stått en del i tidningarna om det här med hjärtfel och träning. Nu står det ganska mycket i och med Ivan Turinas tragiska bortgång. Jag tycker att det är lite obehagligt att läsa om allt för det gör mig lite orolig. Jag har ju själv ett hjärtfel, blåsljud. Mitt hjärta dånar, blåsljudet låter väldigt högt pga att "hålet" är väldigt litet. Läkare brukar lyssna fascinerat när de sätter stetoskopet mot bröstet. Själv tycker jag det är lite obehagligt eftersom jag utan problem känner pysandet väldigt tydligt när jag lägger handen mot.

Jag kontrollerar blåsljudet regelbundet, var femte år gör jag arbetsprov och det där arbetsprovet stör mig för det känns som att de tycker att jag borde bli trött och ska sluta snabbare än vad jag vill. Jag får även ligga i en sådan där snurrande maskin som ger en cellskräck för att ta fina bilder, får göra ultraljud och ta EKG etc. som sedan analyseras. Ett privilegium egentligen att få se sitt hjärta och ha proffs som kontrollerar hur man mår. Man fylls av en vördnad när man ser sin pump arbeta på den där bildskärmen, ganska mäktig känsla. Inte lika mäktigt som att se sin blivande bebis på ultraljudsskärmen men nästan. Jag vet knappt själv vad jag har för fel vilket jag, när jag läser alla dessa artiklar, ångrar. Jag jagar upp mig pga ovisshet. Det jag vet är att "förbrukat" blod läcker över till någon kammare med syresatt och fräscht blod vilket gör att jag ska ha sämre flås.

Jag vet att jag har berättat om det där med blåsljudet ibland och hur jag då får medlidsamma blickar och pluttenuttiga röster som säger "Stackars dig som inte kommer kunna träna hårt, orka springa långt etc. och det ser ut som jag ska dö i förtid, typ nu när man ser deras blickar". Själv har jag aldrig tänkt så mycket på det. Har alltid tyckt att jag har bättre kondis än mina jämnåriga vänner. Kanske jag inbillar mig och det bara är så att jag är jävligt envis.

Hur som helst. Nu är jag lite nojig när jag läser om den senaste idrottaren som dött pga av hjärtfel och tidningarna blåser upp artiklar om hur farligt det kan vara att träna. Och jag tänker att jag som ska springa en halvmara, tänk om något händer. Jag blir lite förbannad på mig själv för det. Jag kommer inte falla död ner, begriper inte ens varför jag tänker i dessa banor. Jag klarar av att springa långt. Jag kör efter mina förutsättningar och så får det vara bra med det. Jag ska inte fundera på om det vore en skillnad om jag hade ett helt hjärta. Är ju bara dumt för det kan jag ju aldrig få reda på. Jag var ju frisk och hade ett starkt hjärta vid senaste arbetsprovet för tre år sedan så det är ju bara att köra och strunta i alla "hjärtsjukasomtränarkandö-artiklar" som fyller tidnigarna nu. Finns till och med en pod i ämnet. Jag ska inte lyssna för då vågar jag väl inte springa något mer :)

Så på lördag ska jag ha sållat bort alla dessa tankar. Jag ska må bra, lita på min kropp och njuta av den beryktade folkfesten. Göteborg, here I come!

 

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!