Jag klarade det!

19 maj, 2013

Trots en helt galen värme (26°) och alltför lite träning innan, så fixade jag det - GöteborgsVarvet 2013.

Jag började min uppladdning redan på fredagen genom att äta salta pinnar. Salt binder vätska och vätska skulle behövas, tänkte jag. 

Till frukost åt jag bacon (okej, det gör jag alltid på hotell) och sen började jag vätska upp. 1 liter vatten med Resorb Sport och en liter vatten hann jag få i mig innan start. Lite orolig var jag, jag ville inte behöva kissa vid varje kilometer men jag ville heller inte få värmeslag.

Just när jag skulle starta kom en liten regnskur. På oss i starten kom ca 10 droppar men i parken alldeles efter starten hade det regnat lite mer så där var det som att komma in i ett växthus, tryckande värme och HÖG luftfuktighet. Där fick jag nästan panik, inte en chans att jag skulle fixa 21 km i den värmen.

Men bara man kom ut ur parken blev det lite bättre, varmt men inte så fuktigt. Däremot insåg jag snabbt att det inte skulle bli jogga hela rundan. Jag hade ju hoppats på att kunna gå uppför de värsta backarna och sen jogga resten, men nä... Precis som de flesta runt om mig så gick jag en hel del, allt för att ha en chans att komma i mål på egna ben. 

Många, väldigt många (1940 st), klarade inte det. Redan efter några kilometer såg jag den första som låg ner, med sjukvårdare runt om sig, däckad av värmen och jag såg nog 20-25 st sammanlagt. Ddet sägs att detta vr det tuffaste Varvet, någonsin, och då valde jag att vara med... Jag ville inte hamna i ambulans, så jag drack mycket under hela loppet och tog inte ut mig fullständigt. Det kändes inte som att det var rätt dag att nå blodsmak-i-munnen-stadiet, liksom. 

GöteborgsVarvet är annars det häftigaste lopp jag sprungit. Det var som Tjejmilen i kubik. SÅ mycket folk, SÅ härlig stämning, SÅ bra organiserat! Högsta betyg till ALLA, från funktionärer till deltagare och publik. Banan är inte att leka med men med hjälp av en entustiastisk publik tog man sig runt. Till och med funktionärerna vid vätskekontrollerna var glada och hejade på, trots att jag ju passerade flera timmar efter de första.

Höfterna gjorde ont och fötterna brände som eld, så de sista km kändes av kan man säga, men det fick man tänka bort. Min stolthet bestämde dock att jag skulle springa den sista biten in i mål, och det gjorde jag. Däremot skulle jag kunna ta ett snack med den retsticka som gjort målområdet. När jag kom in i parken och såg en bro med reklam så trodde jag att det var målet. Men icke! Inte nästa bro heller, och inte nästa. När man passerat den tredje bron såg man dock målet, några hundra meter bort. Dit kändes det LÅNGT, riktigt långt!

Väl i mål fick jag en banan och en kexchoklad, och jag vill bara påpeka att jag började äta bananen. Den kexchokladen var nog det godaste jag nånsin ätit, alla kategorier. 

Tiden blev absolut ingen supertid, men eftersom min längsta sträcka är 19 km, så är det ändå ett slags PB. Dessutom var tiden bättre på Varvet. Snittiden var 15 sek snabbare per km.

 

Det var sjukt kul att genomföra loppet, jag njöt av varje meter trots att det gjorde riktigt ont på slutet - men jag kommer aldrig att göra om det. 

Taggar

Göteborgsvarvet

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!