Mitt Göteborgsvarv

21 maj, 2013

Jag har nu en medalj där hemma som ett tecken på att jag tagit mig runt Göteborgsvarvet. Det känns bra att titta på den och känna att man faktiskt gjorde det.

Jag hade ett mål. Att ta mig runt. Jag klarade mitt mål. Tiden är inte mycket att hurra över, drygt 3 timmar. Det blev betydligt sämre än vad jag trodde den skulle bli men jag skyller faktiskt på värmen. Jag kan inte ens sitta i bastun en längre stund, högst fem minuter, får panik. Att andas varm luft går inte. Jag har väldigt svårt för att springa i värme. Jag springer antingen på morgonen eller på kvällen. Det skulle aldrig falla mig in att springa 21 km i 30 graders hetta och dessutom med åskan hängande i luften. I lördags hade jag dock inte något val. Det var bara att köra.

Mitt lopp:

  • Vid starten var jag ganska avslappnad men jag var orolig för värmen. Vet hur min kropp brukar reagera när jag anstränger mig i hetta. Försökte hitta skugga. Fick gåshud varje gång jag hörde startskott och väntade med spänning på vår tur. 14.21 var det dags. Kändes helt overkligt. Precis innan startskottet berättade speakern att det nu var 30(!) grader varmt, då dog jag lite.
  • Efter en kilometer tänkte jag att jag inte kan andas. Det kändes som att sitta i en bastu. Man drog in djupa andetag och det kändes inte som man fick någon luft, precis som i bastun... Inte särskilt kul.
  • Efter två kilometer tänkte jag att jag bryter. Jag kliver av. Var helt slut och tänkte ska det vara så här? Kände mig tröttare då än vad jag gjort när jag kört mina långpass hemma. Jag tänkte dock att jag banne mig skulle stå på benen till en mil. Jag kan ju inte bryta efter två kilometer, är ju pinsamt.
  • Vid fem kilometer började jag gå, jag gick upp för bron. Trött och dessutom hungrig! Väl på bron small det rejält, åskan började. Var lite komiskt att se hur väldigt många huvuden samtidigt vreds åt det håll som smällarna kom från. När halva bron var avverkad och lutning åt "rätt håll" började så sprang jag igen. Väl nere från bron så öppnade sig himlen och en välkommen hagelskur svalkade av mig.
  • Sträckan mellan broarna varierade jag mellan rask gång och löpning. Försökte hålla jämn takt med en kvinna som jag hade framför mig. När jag närmade mig bro nummer två så hade jag fått släppa henne.
  • Upp för bro nummer två. Hettan är tillbaka. Det svartnar framför ögonen och det snurrar. Jag tänker att jag inte får rasa ihop. Jag börjar gå, sakta. Tar första Dextrosolen. Knapprar i mig två stycken på bron. En funktionär frågar om jag är ok. Jag visar tummen upp och knatar vidare. Försöker tänka på något glatt, tänker på min son och på hur stolt och glad min mamma skulle varit om hon levt och visste att jag försökte ta mig genom en halvmara. Kände mig lite piggare. Börjar jogga lätt när bron sluttar nedför. En glad man skriker peppande åt mig och rapporterar att Sverige leder med 2-1. Jag tackar och lunkar vidare. 
  • Avenyn. Återigen snurrar det i huvudet, två gånger på Avenyn känns det som jag ska tuppa av. Jag käkar mer Dextrosol, häller i mig sportdryck. Har aldrig druckit sportdryck, hoppas att magen inte ska protestera. Den protesterar inte alls. Går hela Avenyn. Ser folk som genar och inte tar sig upp till Poseidon. Jag tänker att fan heller, jag ska inte fuska. Och så tänker jag att de borde ha en tidtagarstation vid Poseidon nästa år... Vid Poseidon tar jag fyra tvättsvampar, häller två glas vatten över mig och häller i mig dryck. Lunkar ner för Avenyn och springer väldigt mjukt på alla svampar som färgar gatan gul.
  • Sista kilometrarna varvar jag med att gå och lunka. Är så trött. Värmen känns omänsklig. Min faster och kusin som står i publiken hittar mig i massan och peppar mig. Jag går upp för sista bron och joggar sedan genom parken, springer genom vattensstrålarna. Tar mig upp för sista backen, in på upploppet och känner hur en tår kommer fram i ögonvrån. Jag klarade det! Jag klarade det trots min värsta fiende, hettan. En sådan lättnad att komma över mållinjen. En sådan lättnad att inte vara en av alla som rasade ihop på banan. Det var riktigt jobbigt att se löparna som mådde dåligt och jag hoppas att de nu mår bra igen. Det var en sådan lycka att få medaljen. En gulbrun banan har aldrig smakat så gott och en kladdig kexchoklad kunde inte smakat bättre. Tack!

Redan i bilen på väg från loppet så börjar jag tänka på hur jag nästa år ska slå årets tid med råge. Och jag kan ärligt säga att jag är nöjd med min insats. Jag har inget att skämmas för, inget att bevisa. Jag har många gånger känt jag ska tuppa av när jag springer i värme och har därför slutat med det. Nu hade jag inget val och klarade det. Jag trodde jag skulle få ge upp där på andra bron men tack och lov så klarade jag det. Nästa år har jag hunnit förbereda mig ännu bättre. Nu har jag ett helt år på mig. Jag är laddad.

Kroppen min mår bra. Lite stel fortfarande i höfterna. Tänkte jag skulle ut på en kort första runda i kväll för att så sakta komma igång. Jag har tappat en nagel, fick en blåsa. Jag har fått ett rejält skav på undersidan av överarmen, gör superont, men vad spelar det för roll? Vet att jag nästa år inte ska springa med lurar och musik. Ska redan nu köpa en buff att ha på huvudet, fick låna min kusins. Den var guld värd då den skyddade huvudet från solen. Jag ska införskaffa en pulsklocka, smidigare än att släppa runt på telefonen. Nästa år ska jag även ladda bättre med mat innan loppet. Nu åt vi bara frukost och jag hann bli hungrig vid starten.

Allt som allt så var det en bra upplevelse. Tack till alla er som gjorde loppet till en bra upplevelse, arrangörer, funktionärer, medlöpare, musiker och framförallt publiken.

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!