Jubileumsmarathon

22 juli, 2012

Här kommer mitt första inlägg här, ska bli riktigt kul att skriva här på alltomlöpning. Tänkte börja med Jubileums maran som gick i Stockholm för nån vecka sen. I år är första året jag satsat lite mer på löpning. Mitt stora mål var Stockholm marathon under 3.30. Men på sista distanspasset 2 veckor innan så åkte jag på löparknä och hoppar knä. Jag var inte direkt världens muntraste person då. Allt snö plogande, all jagande för barnvakt för få ihop passen och varje helg offrades för distanspassen. Så rasa allt precis innan startlinjen. Efter jag hade grävt upp mig ur jordhållet så var det bara jobba på komma tillbaka till Jubileums Maran. Veckorna gick och inget hände, jag kom 3 km sen kom smärtan som ett rekommenderat brev. Börja leta efter spaden igen! 2 veckor innan Jubileums maran fixade jag 15km, helt överlycklig och stum i knät. Helgen innan gjorde jag ett test, fixa jag 21km så skulle jag springa. Och det gjorde jag. Så 14e Juli stod jag där i startfållan, mitt mål var att alla fall springa 30km någon tids mål fanns inte på kartan, hade ju inte sprungit en riktigt tränings pass på 2 månader.

Själva loppet

Starten gick riktigt fort, jag stod långt fram i fålla 1. Ur stadion så gick jag ner i tempo på vägen och kolla på klockan 4.30 tempo, tänkte det här fixar inte mitt knä så försökte gå ner i tempo men höll 4.30 dom 2 första kilometrarna. Sen ramla jag ner i lite mer lagom 4.50 tempo. Knät kändes ok, så jag springer på känsla bara. Vart positivt överraskad över allt folk längst med banan, ok ingen Stockholm maraton publik men för vara här ute. Eftersom jag bor i Norrort så njöt jag lite av springa på "hemmaplan". Första målet jag satt upp var att hålla till vändningen vid Sollentuna kyrka (Norrviken) jag jobbar ca 100m därifrån också, så det ar lite kul. Så skulle det vara lite folk och heja där som jag kände. Hade bra flytt genom Sollentuna, och tänkte bara va mycket folk, hur roligt som helst. Nu var det inte långt kvar till Norrviken, började kännas lite i låren. Kom inspringande till Norrviken och WOW vilken uppslutning det var där.  När man gått runt där varje dag kunde man inte tänka sig så mycket folk där. Fick ny energi ökade tempot rejält, det höll typ 200m, hehe. Inte min smartaste ögonblick i livet.

Nu var målet satt på komma till 30km skylten. Började kännas i benen rejält nu men jag höll tempot ganska bra kring 5 min/km ganska förvånad själv men jag tänkte nog 99% av tiden på knät än hur det övrigt kändes. Nu började varje km kännas mer och mer och vid 25km gick tempot ner ännu mer. Här märkte jag det sura att jag tappat alla mina gel utom 1, den höll jag i hårt nu. När jag kom till 30km skylten vart det lite lättnad, kände mig ganska nöjd att komma så långt faktiskt så är det längsta jag sprungit ett marathon utan att gå sönder. Precis vid 30km markeringen kom min kompis om mig, som jag tränat ihop med hela året. Han starta 10 minuter efter mig iförsig men i min dags form var jag glad att hålla undan så länge. Annars hade jag svängt in till närmaste bar, hehe. Tryckte i mig en och tydligen enda gel och nu satsa jag bara på att springa så långt som det går. En sak i huvudet hela tiden: Inte stanna, Inte stanna. Börjar man gå så är det kört sen. Dök upp en kille helt plötsligt och fråga om jag var Mikael Karlsson från twitter. Riktigt kul, en som man följt och kände faktiskt inte igen honom, men å andra sidan i det läget hade jag inte känt igen min egen mor, hehe. Sen en bit till såg jag en kompis från Vallentuna ck påhejande och tog fram kameran så man var ju illa tvungen att räta upp hållningen från att se ut som en blood hund som luktade sig fram till mål linjen.  

Sista vad jag tror är 5 km var väldigt backiga, fast backar funkar riktigt bra för mig och kollar jag resultat listan så sprang jag om 200 personer sista 5km. Många kroknar där också. Mot slutet sneglar jag mot klockan och tanken slår mig bara då att jag kan slå person bästa och jag bara inte stannar och går. Kändes otroligt, från vad man hade som mål. Så bara hålla i. Underbart att springa in i Stadion, mindre kul att springa ut igen. Första km på extra slingan kändes nog som den längsta km i hela mitt liv. En km är inte så långt, men vändningen kom ju aldrig. Sen när man väl vände kolla jag klockan och insåg att jag skulle fixa det även om jag gick men har jag sprungit 41km ska jag inte börja gå nu. In i stadion igen och då drog jag på allt jag hade. Jag har begåvats med en riktigt bra spurt, oavsett hur lång jag sprungit så har jag den där 200m jag kan släppa på allt. Tyvärr har jag inte begåvats med allt det andra för för komma dit först så den är ganska meningslös, hehe.

Kom i mål på 3.37 och 3.26 på kortare distansen. Kom i mål fruktansvärd nöjd, för:

  • Mitt knä höll, nu kan jag börja träna igen.
  • Jag slog person bästa på Marathon
  • Mitt första Marathon jag sprungit hela vägen utan gått sönder.
  • Jag hade ett riktigt trevligt lopp.
  • Fick ett kvitta på vinter och vår träningen har gjort nytta.

Efter målet möte jag några kompisar och mitt ex kom med min son som jag fick krama om efter. =) Så bara 2 längre lopp kvar i år: Lidingöloppet och Nice - Cannes Marathon. Hoppas på lite mer träning fram till dom =)

Taggar

marathon

Gilla:

Senast bloggat

Gilla Allt om Löpning på Facebook!