Sthlm marathon!

2 juni, 2013

En och en halv vecka innan Stockholm marathon sprang jag Blodomloppet 10 km. Det var inte så smart. Herregud vad ont jag fick i underbenet/benhinnan. Jag kände redan när jag värmde upp att jag borde avstå från att springa. Men jag ville så gärna. Resultatet blev total löpvila och voltarenkur resterande tid innan maran. in i det längsta var jag osäker på om jag överhuvud taget kunde starta. Jag bestämde mig dock för att prova.

När jag startade igår var jag fortfarande osäker på om benet skulle hålla. Jag var laddad men benet var i fokus. Allt annat var sekundärt. M a o var jag inte särskilt nervös. Det visade sig vara ganska bra. Jag höll ner tempot ordentligt från början. Den första kilometern var det inget problem eftersom det var ofantligt mycket folk. Vi småsprang och gick om vartannat. Sedan höll jag ner farten och sprang i 6.15-tempo ganska länge. Jag tror att jag låg runt det i ca 2 mil i alla fall. Jag funderade oavbrutet på när jag skulle bryta pga smärtan i benet. Men den gick upp och ner och tillslut blev jag less på mig själv. Jag tänkte ju inte bryta. Jag drack på alla vätskekontroller och den här gången gick jag medan jag drack. Vis av erfarenheten efter halvmaran när jag bara skvätte ut allt när jag sprang. Det fungerade utmärkt. Lite jobbigt att komma igång igen efteråt bara. Halvvägs ute på Djurgården blev det tyngre. Plötsligt började lårmusklerna protestera. Efter lite stretching kom de dock igång igen. Utanför Grönan stod en massa jobbarkompisar och hejade. Vilken energikick!!! Bättre än gel och sportdryck. Efter 30 km började det bli jobbigt på allvar och det gjorde ont i hela kroppen. Strax innan Västerbron (2:a varvet) stod bror med fru samt min äldste son och min man (!?). Jag som trodde han låg långt före mig! Det visade sig att han brutit och det hade även pappa och faster gjort. Jag får erkänna att jag gick uppför Västerbron andra varvet. Efter det var det 9 km kvar. Det var bara att bita ihop. Jag kan villigt erkänna att de sista 5 km var de lääängsta jag sprungit någonsin. Inte bara för att de var de långsammaste 5 km jag någonsin levererat... De två sista tog mig 17 minuter att springa. Men sedan var det äntligen färdigt. Regnet hade då öst ner i säkert en timmes tid och att jag var genomblöt var ett understatement. Sluttid blev 4.51.08. Helt okej efter omständigheterna. Det bästa var att trots att kroppen sa ifrån, framförallt lår och höger underben var jag pigg. Riktigt pigg. Jag hade ju druckit bra, tryckt i mig 3 gel, ätit banan, energibar och kaffe på vägen. Jag stannade för att stretcha 2 gånger och lätta på skosnörena en gång. Jag tog det grymt lugnt. Jag gick en kort sträcka vid 3 tillfällen. Problemet (förutom ont i underbenet) var att jag inte sprungit längre än 23 km när jag tränat, detta pga av skadan. Jag måste springa över 30 km på träning nästa gång. Jag hade inte riktigt lårmuskler som räckte hela vägen. Nu vet jag det. Jag var pigg efteråt också. Ofattbart stel och öm men jag mådde bra! Idag haltar jag runt, men det var det värt.

Just ja, snittpuls 166, max 186.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!