Stockholm Marathon 2013

3 juni, 2013

Efter förra årets chansning, då jag hade en bristning i ena vaden och tvingades bryta efter första varvet, så skulle 2013 bli min riktiga maratondebut. Det mesta var under kontroll, och det var egentligen bara en sak som jag var lite smått orolig för. Att det skulle bli jobbigt och slitsamt behövde jag inte ens tänka på, det var ganska så självklart. Vaderna kändes ganska bra igen och jag hade inte haft något större problem med höftböjarna efter senaste besöket hos naprapaten. Om den behandlingen hade med saken att göra eller om det bara var tiden som läkte såren ska jag låta vara osagt. Det enda som oroade mig lite var alltså om magen skulle hålla eller inte.

Lördagsmorgonen bjöd på ganska så fint väder, lagom varmt och lite molnigt. Det var dock sagt att det var risk för regn framåt dagen. Jag var på plats vid 10-tiden och tog ett varv inne på Östermalms IP, men såg bara några enstaka bekanta där. Till skillnad från förra året så gick det i år alldeles utmärkt att sitta inne på konstgräsplanen så jag slog mig ner och tog igen mig en stund innan det var dags att plocka av överdragskläderna och byta skor. Nu började det dessutom att mulna på en aning, men det skulle ju inte vara något större bekymmer.

När överdragskläderna var nerpackade, skorna bytta och säcken inlämnad så hade det förstås hunnit bli ordentliga köer till toaletterna. Någon panik var det inte och jag var på plats i startfållan ett par minuter före det att första startskottet gick. Eftersom jag inte hade skickat med något resultat, och bröt förra året, så hade jag hamnat i startgrupp F, den sista, i år igen.

Redan strax efter start så upptäckte jag att det var ganska så trångt. Det var inget som jag hade tänkt på förra året, men då hade jag också helt andra ambitioner. Trots lite trängsel, partier med gatsten, reparerad asfalt och pågående arbeten så rullade det på i princip enligt planen inledningsvis, men ganska så snart så var det roliga över för den här dagen. När jag kom ner till Centralstationen på första varvet, efter c:a 12 km, så var det dags för det första toalettstoppet. Under hela loppet skulle det komma att bli ytterligare fem stopp, vilket fick mig att återkommande ändra målsättningen. Från första början var målet att, bortsett från att komma i mål, komma in under fyra timmar. I takt med att toalettstoppen ramlade in så fick jag justera målsättningen uppåt ett par gånger. Först 4:10, sedan 4:20 och till sist 4:30.

Bortsett från det lilla problemet så kändes det ändå inte så jättefarligt. Visst, det var jobbigt och slitigt men inte alls så som jag hade föreställt mig. Vaderna höll, höftböjarna var med hela tiden och jag hade aldrig någon krampkänsla, och så särskilt stel blev jag inte heller mot slutet. Mellan 30 och 36 km var nog den tyngsta biten och jag var övertygad om att detta var både första och sista gången som jag sprang ett helt maraton, men redan vid 38-39 km så började jag svänga och byta inställning. Efter ett sista stopp någonstans vid 40 km var det fantastiskt skönt att ta sig uppför Sturegatan, svänga vänster in på Valhallavägen, höger in på Drottning Sofias väg och sedan in på Stadion för de sista 300 meterna. Nu regnade det ganska så ordenligt och det hade det gjort en stund. Så pass länge att allt var genomblött. Allt!

Något resultat under 4 timmar blev det ju förstås inte, men det kanske man inte ska förvänta sig första gången heller? Faktum är att om bara magen hade hållit sig lugn så känns det som om det inte hade varit omöjligt, men det är lätt att säga efteråt. Klockan stannade till slut på 4:28:50, vilket ju är en högst respektabel tid för en debutant, men lite besviken var jag nog efteråt. Inte direkt efteråt, men med lite distans till det hela. Det positiva var att jag kände mig ganska så pigg efteråt och inte alls så sliten och stel som man ofta ser andra vara efter målgång. Nu ska jag inte övertolka det, men det finns en ganska så stor risk att jag står på Lidingövägen 31 maj nästa år igen.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!