Jobbigt långpass på 30k

12 juni, 2013

Jag går (läs: stapplar, vacklar, tar mig) in på Pressbyrån på Heden. Jag tar en coca-cola-burk. Kassörskan frågar om jag sprungit. "Jo, det kan man säga" säger jag och plockar fram en tjugolapp ur vätskeryggan. Jag vinglar ut igen. Benen gör ont, skallen snurrar. Jag dricker i princip aldrig läsk. Men nu är jag borta i huvudet och kroppen är totalt slut. Jag behöver socker. Jag tar mig på något sätt bort till spårvagnshållplatsen. Jag grinar illa. Benen gör ont. Jag går säkert som om jag bajsat på mig. Benen gör ont. Vaderna är stela som stål. Utsidan av låren ömmar. Spårvagnen kommer och jag kliver på. När jag går av igen gör det ont på baksidan av låren. När jag kommit hem, stretchat lite och duschat gör ländryggen ont.

 

 

Kroppen. Tack för idag! Först och främst orkade du med en jobbig och stressig dag. Efter det orkade du springa i 31 kilometer. Med en snittid på 6:19! Tack även till Madde och Therese som gjorde kroppen och mig sällskap. Utan dem hade jag vänt betydligt tidigare. Det började göra ont i vaderna vid en mil. Vid 16 kilometer gjorde det riktigt ont, vilket lyckligtvis var då vi vände. Sedan gick det på vilja. När vi stannade vid 20 kilometer var jag bra snurrig i skallen. Antagligen slut på energi. Jag drack min Enervit energidryckspåse och mera vatten. Nånstans vid 24 kilometer började min fotled att göra ont. Det oroade mig, men jag slutade inte att springa. Smärtan gick över. Men vid 30 kilometer började jag känna likadant som vid 20. Synfältet minskade något. Jag tror att jag vinglade lite. Var rädd att snubbla över spårvagnsspår och ojämna gatstenar. Så när vi stannade, framme vid målet, drack jag en en kall coca-cola. Sällan kan en läsk ha smakat så gott!

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!