Sambolivet!

5 juli, 2013

Jag vet att detta är en blogg för och av löpare. Men löpare är också människor. Så nu ska ni få lära känna mig som person lite bättre. Här är mina teorier om hur man får ett samboliv att fungera.

När man är 24 år har man lösningen på det mesta. Jag har här lite sjävdistans och hör hur sjukt det låter att jag som är 24 år och knappt torr bakom öronen vet hur man ska hantera sånt här. Jag och E flyttade ihop innan påsk - så vad vet jag? Ni kan ta mig med en nypa salt, klappa mig på huvudet och säga "lilla gumman". Jag förstår hur det låter. Men det vore ännu bättre om du läste lite och sen reagerade.
Jag och E är båda personer som behöver ganska mycket utrymme och stunder av ensamhet. Jag är konstig på mitt håll och han är konstig på sitt. Till exempel är jag planerande och pedantisk medan E tar dagen som den kommer och stör sig inte nämnvärt på småsaker. Vi borde ju inte funka ihop?


För det första: Man kan välja hur man reagerar över saker. Exempel: Tom toarulle på golvet. Disken var på bänken fast diskmaskinen är tom. Aldrig stängda garderobsdörrar. Kryddor på fel plats i lådan. Jag kan inte förändra E. Han stänger inte garderobsdörren. Han är inte sån. Det spelar inte honom någon roll om dörren är öppen eller stängd. Jag kan inte välja hur han agerar men jag kan välja hur jag reagerar. Jag kan bli irriterad, sucka högt, stampa i golvet, smälla igen dörren och säga något spydigt. Det är ju ett alternativ. Jag själv brukar oftast le, skaka på huvudet, stänga dörren och sedan vara tyst.
Om jag gnäller på allt han gör fel får ju han rimligtvis gnälla över allt jag gör fel. "Jag gör ju inga fel"? Alla gör fel. Jag har upptäckt att E stör sig på att det ligger kvar hår på golvet, ovanpå golvbrunnen, efter att jag duschat. Han har bara nämnt det någon gång men jag märker det i form av att det alltid försvinner innan jag hinner plocka bort det… Här är nämligen jag och E väldigt lika, och det leder mig in på den andra punkten...


Om vi stör oss på något så rättar vi till det själva. Jag kan ju tjata på att han ska "lära sig" att lägga kryddorna rätt. Eller så kan jag bara flytta på dem själv. Vi måste inse att saker som är viktiga för mig inte automatiskt är viktigt för någon annan. Visst vore det fint om vi båda hade ett intresse av att plocka ur diskmaskinen så snart den kallnat lite. Men det har vi inte. Det vore bra om vi båda ville plocka upp skal ur slasken direkt efter middagen. Men det vill vi inte. Så det blir jag som gör det. Precis som det blir jag som städar på helgerna. Jag blir störd av att det är oordning och skräpigt. Det blir inte E. Och eftersom jag vill ha det städat på ett visst sätt och i en viss ordning så är det bäst att jag gör det själv.

De här teorierna bygger ju på att båda i hushållet resonerar likadant, och respekterar varandras åsikt och knasigheter. Om E gick runt och tjatade på mig eller gnällde över saker jag gör skulle jag snabbt ledsna och bryta upp. Och han känner troligtvis likadant. Vi hade varit tillsammans i ungefär ett år när vi bestämde oss för att leta efter en gemensam lägenhet. Då hade vi ändå sovit över hos varandra i princip varje dag. Jag hade sett att hans lägenhet väldigt sällan var städad och den var absolut inte städad och iordningplockad som skulle duga om det var min lägenhet. Han visste att jag mastodontstädar varje lördag framför svenska kriminalfilmer. Vi visste vad vi flyttade ihop med. Det är också viktigt. Inga överraskningar här! Prata ihop er om det först, så minskar risken för att bli besviken sen när ni vill olika saker.

Och sluta inte att dejta! Jag och E träffas fortfarande på luncher ibland och ikväll ska vi gå på bio. Det här med att hamna i "samma sak varje kväll" är inte alls dåligt. Jag älskar det! Men det är viktigt att göra andra saker. Också. Ibland. Så nu ska jag dra på mig snyggare kläder än mjukisar och sedan hooka upp nere på stan.

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!