Långa backintervaller och vilse på begravningsplatsen

16 juli, 2013

Om jag ska ha minsta chans att klara 2800 höjdmeter på 48 kilometer är det nog dags att jag börjar träna på det där med långa, sega backar. Mellan Gamlestadsvägen och Kortedala brandstation finns en backe som är cirka en kilometer. Det är en sån där backe där man om man kör bil måste växla ner för att bilen ska orka upp hela vägen. Där sprang jag.

 

Vägen dit är ungefär tre och en halv kilometer. Bra uppvärmning i 5:50-6 minuterstempo. Bra puls, bra känsla. Sedan tog jag backen en gång. Puls ökar, benen känns lite tunga. Men jag klarade mig upp hela vägen utan att stanna, vilket var målet. Sist var jag tvungen att stanna halvvägs upp och pusta ut. När jag väl kommit upp tog jag mig ner igen. Belöningen för att ha orkat hela vägen upp blir att springa nedför. Sedan sprang jag upp igen. Orkade hela vägen igen! Väl där upp stannade jag och pustade lite, tog BCAA-kapsel och sedan joggade jag ner igen. Upp igen. Sista gången. Orkade. Hela. Backen. Upp!! Orkade öka lite, lite grann sista metrarna. Tror jag. Jag pressade i alla fall ut allt jag hade. Jag har inte testat min maxpuls men i lördags kom jag upp i 194 slag. Jag hade maxpuls inställt på 195 slag / minut. Jag ändrade det innan jag stack ut. Det var nog tur. Idag kom jag upp i 195! Högst hittills. På vägen ner såg jag en skylt in i skogen där det stod "Gamlestadsvallen". Jag hade skav mellan benen sedan sex kilometer ungefär, så jag ville komma snabbt hem. Jag chansade med att springa genom skogen istället för runt den...

"Genväg är lika med senväg" har jag hört någon gång. Idag var det sant. Plötsligt kom ett vägskäl utan skylt. Förutom skylten dit jag kom ifrån som det stod "kortedala" på. Ifall jag skulle glömt det, eller vaddå? Suck. Jag fick öppna min gps-app. Men det slog mig ganska snabbt att det inte spelar så stor roll var man är om man inte vet åt vilket håll man ska. Jag chansade. Till slut kom jag till Kvibergs begravningsplats. Den är gigantisk! Jag tycker att det är läskigt att springa bland gravar. Men det räckte ju inte med det. Jag sprang dessutom vilse bland alla gravar. Hur jag än försökte kunde jag inte förstå åt vilket håll jag skulle. Jag var nära panik. Det var så otroligt obehagligt! Jag var nära att börja gråta. Jag ville bara komma därifrån men visste inte hur jag skulle komma ut.
Till slut lokaliserade jag bilar. Jag sprang längs med bilarna och letade vägskyltar. Utifrån dem skulle jag i alla fall veta åt vilket håll jag ska. Till slut kom en skylt och jag hade sprungit åt rätt håll - heja lokalsinnet! Snart var jag framme vid spårvagnshållplatsen brevid vår och jag kunde hitta hem. Skönt!

 

 

 

Jag har jobbiga skav mellan benen, som verkar ha lagt sig något nu efter duschen. Vitt vaselin funkar bra på korta sträckor men inte långa. Jag åt en Snickersglass när jag kom hem och nu hinkar jag vatten. Det blir nog en fin kväll också...

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!