Bra start... till slut!

2 september, 2013

Efter en kass vecka började jag veckan med en joggingtur i skön höstluft och lite kvickhet i benen... Trodde jag!

Jag tog mig ut. Skön luft hade jag. Drog igång en podcast och tog mig ner mot vattnet. Energinivån var låg. Kissnödig var jag. Fick ingen fart i kroppen. Att det är jobbigare att springa på hamnens ojämna underlag visste jag, men att jag skulle få ont både under fötterna, vaderna och lite i benhinnorna visste jag inte! När jag väl kom fram vid casinot var jag på väg att hoppa av och promenera vidare. Jag bet ihop och fortsatte så att jag i alla fall fick ihop fyra kilometer. Men snabbt gick det inte och ont gjorde det. Någon energi hade jag inte alls. Allt gick fel.

Men det känns ändå okej. Ibland behövs de här passen när benen känns som cementklumpar och kroppen inte orkar. Det ger de där lätta passen lite extra glans.

Efter en hejdundrande lunch bestående av en avocado, ett ägg, en burk tonfisk, keso, broccoli, morötter, gurka och tomat kändes det mesta lite bättre. Något gick i alla fall rätt under dagens första halva!

 

 

Under dagens andra halva tog jag mig till det nya gymmet som ligger tre minuter från lägenheten. Otroligt skönt att åka hem, byta om och sedan bara ta med mig träningskortet och gymskor och gå dit. Ingen packning. Inga duschgrejer. Bara skor.

Utomhus var det underbart väder - strålande sol och bara lite blåst. Inne i gymmet stod några på löpbandet. Jag höjer ögonbrynen lite. Jag tar självklart min uppvärmning utomhus! Nu är det september. I december-januari kommer jag att ångra mig om jag inte gör det. Jag passar på medan det är varmt och sol. Jag drar in solenergin och hoppas kunna spara i alla fall litegrann. Jag hade inte ens min Garmin på mig. Jag sprang i två och en halv låt. Gissningsvis max två kilometer, kanske bara en. Lätt uppvärmning.

Sedan gick jag in och körde mitt ben- och magpass. För att vara första dagen på gymmet var det massor av folk där, vilket är både kul och jobbigt. Vänta på maskiner och trängas. Att känna mig uttittad är inget jag lider av. Jag bryr mig inte så mycket om folk på det viset. Jag tittar inte på var de tittar, så att säga. De stör mig bara när de är ivägen för mig och min träning. Jag fick byta plats på två övningar eftersom smithmaskinen var upptagen. Värre än så var det inte. Jag körde samma vikt som sist, tror jag. Förutom på andra där jag sist körde 2,5 kilo och sen 3,75 de andra seten. Nu körde jag 3,75 de första två och det kändes jättelätt, så sista fick bli med fem kilo och det kändes nästan också lite för lätt. Kan stången varit lättare än på gamla gymmet? Så kändes det i alla fall vid smithmaskinen. Den bara flög! Så där la jag på fem kilo så att det i alla fall skulle bli någon vikt. Och det var tungt till slut! Men inte outhärdligt. Bara skönt tungt. De andra övningarna körde jag med samma vikt som sist. När jag gjorde tåhävningar gjorde jag tio stycken (två extra per set) på högerfoten, den vars fotled är stel fortfarande. Jag kommer inte alls lika högt upp på tå med höger. Fortfarande...

När det var dags för bollövningen för magen hade jag förra (förrförra? förrförrförra?!) veckans antal som mål. Då klarade jag 28, 18 och 20 stycken. Idag gjorde jag 34, 20 och 20 stycken! Sen mådde jag nästan lite illa i en halvtimme. Benen skakade en bra stund efter passet, och magen var helt bortkopplad. En ruskigt skön känsla!

Dagen började lite halvdåligt men den skärpte till sig riktigt bra. Den bra lunchen gjorde nog susen och nu när jag väntar på veckans matleverans äter jag det sista av det hembakade brödet med philadelphiaost och vattenmelon.

 

Jag är tacksam över den här dagen också. Tänk att jag får ha det så bra och leva precis så som jag vill. Vilken lyx!

Gilla:

Gilla Allt om Löpning på Facebook!